produktionen av socialdemokrati.

Lästips om klassanalys efterfrågas

2011-07-14T17:17:00.004+02:00

Undertecknad ska börja doktorera i statsvetenskap vid Göteborgs universitet i höst. Det preliminära temat för min avhandling är "medelklassröstning". Och ambitiös som jag försöker vara har jag satt ihop ett litet pensum till mig själv i sommar, att roa mig med mellan varven när jag sitter och ringer bygglovssökanden och folk som ska gifta sig åt professor Esaiasson.

Det här temat kan så klart göras hur brett som helst, men det jag tänkte börja med är att studera. Innan jag börjar läsa mer specifikt om just medelklassen tänkte jag läsa lite om klassanalys i allmänhet, och då i synnerhet de stora klasscheman som verkar vara mest i bruk idag (Olin Wright, Goldthorpe et al), och ett nyare, samt titta lite på mått på klassröstning.

Alford - A suggested index of the association of social class and voting
Oesch - The Changing Shape of Class Voting
Oesch - Redrawing the Class Map
Evans - The End of Class Politics, kap 2, 6, 8, 10, 11, 12, 13
Oskarsson m.fl. - En fråga om klass, relevanta kapitel
Oskarsson - Klassröstning i Sverige
Oskarsson - Att koda klass
Holmberg, Gilljam m.fl. - Valforskningsprogrammet böcker om de svenska valen
Clark & Lipset - The Breakdown of Class Politics, relevanta kapitel
Korpi - The Democratic Class Struggle, The Working Class in Welfare Capitalism
Therborn - Den svenska klasstrukturen
Katzelstein - Working Class Formation, intro (om processen från ekonomisk till social klass).
Goldthorpe et al. - Social Mobility and Class Structure in England (1987)
Crompton - Class and Stratification, 3rd edition
Olin Wright - Classes och Class Counts
Castro - Bortom den nya medelklassen
Goldthorpe - "The Service Class Revisited" i Butler & Savage Social Change and the Middle Classes

Redan för mycket för att hinna med, så klart. Men det mesta, utom Oesch, har ju några år på nacken. Finns det något annat nytt som ni tycker att jag borde läsa? Jag funderar på Richard Florida, men är tveksam till om det är värt mödan. Bourdieu funderar jag också på att strunta i om inte Castro får mig på andra tankar.

Och vad ska man läsa av Marx på detta tema? Jag är så pass bevandrad att jag vet att det inte finns så värst mycket till formell definition av klass hos Marx. Men det måste väl finnas något där han går närmare in på den kausala kedjan, om proletariatet bildade, dess socialsering och väg till klassmedvetande.

Skulle även uppskatta tips på mer tekniska manualer för hur man går tillväga. Och så har jag ju inget om ESeC heller...

Det tar visst aldrig slut. Men, som sagt, alla tips emottages tacksamt!

Det största moraliska problemet med Primeskandalen: Den förfalskade opinionsmätningen

2011-01-14T16:54:00.000+01:00

En sjukdag som denna borde jag kanske ägna mig åt mer upplyftande saker än Primeskandalen. Men den stör mig fortfarande och den i mitt tycke mest upprörande detaljen har inte fått nog med uppmärksamhet.

Det har ju som sagt varit en vanlig reaktion att hävda att det i grund och botten inte finns något problem i avslöjandena kring Prime PR:s samarbete med Svenskt Näringsliv. En ofta förekommande synpunkt är att personer som Nicklas Nordström, Carl Melin m.fl. ju inte är köpta utan bara har tagit betalt för att framföra de åsikter de ändå redan har. Det är också den försvarslinje som Nordström själv valde.

Som Johannes Åsberg och Sara Gunnerud och Lena Sommestad förtjänstfullt har påpekat finns det likväl stora problem med att de på detta sätt undergräver tilliten inom partiet.

Sara Gunnerud och Mats Engström har också pekat på behovet av en utredning. Dels för att förebygga liknande situationer i framtiden. Dels för att vi behöver tydligare principer för var gränserna ska gå. Vi vet, som Gunnerud påpekar, inte exakt vad som gjorts och inte gjorts och av vem, så det är inte helt självklart exakt var det här fallet kommer att landa på den skalan.

Men under alla omständigheter finns det en sak i denna soppa som jag finner så graverande att jag inte kan förstå hur åtminstone Melin skulle komma undan ett skarpt moraliskt fördömande. En sak som också gör att argumentet att "det är ju ändå deras åsikt" inte riktigt håller. Det är svårt att veta exakt vem som har varit ansvarig för vad här, men åtminstone han måste ju rimligen ha ansvar för följande:

United Minds, Prime PR:s opinionsinstitut, där Melin är chef, förefaller ha givit en fråga i en opinionsundersökning tendentiösa svarsalternativ, i syfte att bekräfta sina teser om socialdemokratins problem. I den skriftliga versionen av den presentation som Klas Gustavsson höll vid Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens [som går att ladda ned i denna post] för några veckor sedan, ges en beskrivning av hur Prime använde denna undersökning:

Två dagar efter valet skrev Carl Melin – statsvetare och opinionschef på företaget United Minds, med förflutet på Socialdemokraternas partikansli – på DN:s debattsida. På basis av en valdagsundersökning från det egna företaget slog han fast orsakerna till Socialdemokraternas valnederlag. Melin konstaterade att bakgrunden måste sökas i väljarrörelsen från Socialdemokraterna till Moderaterna och de andra borgliga partierna. Men han gick också ett steg längre och menade att han hade utrett orsakerna till denna väljarflykt:

”37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften.” (DN Debatt 2010 09 21)

Så här snabbt kunde alltså ett opinionsinstitut peka ut exakt – och i avrundade procentenheter rangordna – de tre orsaker som skrämt bort Socialdemokraternas väljare till Alliansen. Och viktigast av allt var alltså frågan om att inte avskaffa ett skatteavdrag för städning. Efter att ha läst artikeln kändes slutsatserna i sin okomplicerade, närmast monokausala enkelhet, som allt för simpla. Väljarströmmar och partibyten måste ges mer tid att analyseras än så och underlaget måste vara större.

Detta är alltså den "snabba artikel" som beskrivs i de planer Aftonbladet presenterade. I en fotnot beskriver Gustavsson frågeformuleringen som denna analys grundade sig på:

En annan kritik som bör framhållas mot undersökningen är att respondenterna, vid frågan om varför de bytt block, fick välja på ett väldigt litet urval av svarsalternativ. I undersökningen angavs, förutom de tre ovan nämnda alternativen, endast två ytterligare svarsalternativ. Dessa handlade om skatten på dyra fastigheter och förmögenheter (21%) och om samarbetet med Miljöpartiet (20%). De som uppgivit att de bytt från Socialdemokraterna till allianspartierna, och de som röstat borgligt men sagt sig ha övervägt Socialdemokraterna, fick välja max två svarsalternativ. Det hade naturligtvis varit bättre om denna fråga varit öppen, utan bundna svarsalternativ eller att respondenterna givits långt fler svarsalternativ. Det är lätt att komma på ytterligare svarsalternativ som borde givits: partiledarens personlighet, bensinskattehöjningen, motståndet mot ett nytt jobbskatteavdrag, sänkningen av pensionärsskatten, begränsningen av vinstuttag för friskolor, etc. Om svarsalternativen formulerats med hänsyn till Prime PR:s kunders intressen är för mig omöjligt att ha någon uppfattning om, eftersom denna typ av ekonomiska samarbeten enligt branschens principer är hemliga.

Gustavsson skrattar nu nöjt och välförtjänt åt att hans insinuationer visat sig helt korrekta.

Melin kom alltså fram till sin lista på tre orsaker utifrån en enkätfråga med fem svarsalternativ, där flera mycket väl tänkbara andra alternativ hade uteslutits på förhand, och de två övriga alternativen också väl faller in under Prime PR:s / Svenskt Näringslivs agenda. Oavsett hur det verkligen förhåller sig i frågan om anledningarna till blockbytena, är det alltså ett faktum att man formulerade dessa svarsalternativ utifrån de svar man önskade få, snarare än utifrån en strävan att ge en rättvisande bild av opinionen.

Man behöver inte ha läst Habermas för att inse att tillverkandet av undersökningen och användningen av de svar man fick är ett brott mot alla tänkbara regler för juste kommunikation. Moraliskt är det ekvivalent med lögn. Förfaranden som dessa är visserligen väl beprövade inom opinionsbildningen, men lik förbannat är det en typ av regelbrott som underminerar själva idén om kommunikativt handlande inom en social gemenskap (som Socialdemokraterna).

Hur ska en socialdemokrat bilda sina åsikter? Jag tänker mig att man bör göra ungefär så här: utifrån sin tolkning av partiets värderingar och sina idéer om hur samhället fungerar, om opinionen och strategiska förhållanden, kommer man fram till vad man tror är bra för partiets möjligheter att vinna stöd i opinionen, makt i de politiska församlingarna och genomslag för de egna värderingarna. Nordström har tydligen varit förespråkare av kärnkraft länge, och förmodligen gäller det även RUT och valfrihetssystemen i välfärden. Det finns inga skäl att tro att Nordström inte kom fram till detta på det sätt som beskrevs ovan. Melins åsikter har det pratats mindre om, men jag förmodar att de är ungefär desamma och att de kom till på samma sätt.

Men i en god socialdemokrats plikter ingår också att efter hand som man gör nya erfarenheter, eller samhället och opinionen förändras, bör man ärligt och självkritiskt ompröva sina ställningstaganden i ljuset av detta. Säkert har Nordström och Melin gjort också detta flera gånger, och kommit fram till att de inte har haft anledning att revidera sina ställningstaganden.

I just den här kampanjen verkar åtminstone Melin dock ha passerat en gräns, när han istället för att verkligen undersöka opinionen och grunda sina rekommendationer till partiet på det, valde att fabricera uppgifter för att upprätthålla ett ställningstagande som han hade fått ekonomiska intressen i. Annars hade han ju inte kunnat vara konsult åt Svenskt Näringsliv. Melins plikter som god socialdemokrat och som god PR-man kolliderade så det stod härliga till.

Vårt ansvar gäller inte bara de handlingar vi begår i konkreta situationer, utan också vilka situationer (med beroenden och lojaliteter) vi försätter sig i. Melin måste rimligen ha anat att en sådan konflikt kunde uppstå. Han valde att förebygga den genom att tillverka en missvisande undersökning så att han skulle kunna upprätthålla den åsikt han behövde för sitt yrkes skull. Och därför förtjänar han allt klander. Om Melin hade gjort detta utan att ha Svenskt Näringslivs uppdrag, då hade han "bara" varit en desperat och ohederlig debattör. Nu ser det ännu mer tvivelaktigt ut.

"Det är det som är höger med tillväxt."

2010-12-19T20:36:00.007+01:00

Nu ska jag börja göra något jag aldrig gjort på den här bloggen förut: Kommentera en aktuell politisk händelse.

Avslöjandena om herrarna Nordström, Melin, Batljan et al:s mellanhavanden med Svenskt Näringsliv är verkligen något att bli förbannad på, och eftersom många nu förefaller verka för att det ska lägga sig i medierna, tänkte jag att jag lika gärna kan säga något jag också. Det i mitt tycke mest upprörande i det här har nämligen inte fått tillräcklig uppmärksamhet så här långt. Det ska jag skriva om i nästa post, men först ska jag kommentera den ena av de "talking points" som Prime-sossarnas försvarare fört fram:

Ett av de argument som de som försöker släta över deras agerande använder är att det inte är något farligt, då både (s) och Svenskt Näringsliv har traditioner av att vara "för tillväxt". Men detta är (i bästa fall) att bedra sig själv. För det handlar inte bara om tillväxt i allmänhet. Mats Engström beskriver det på sakfrågeplanet. Men frågan har också en mer abstrakt, ideologisk nivå. På Facebook ställde någon (förvisso helt uppriktigt) frågan "Vad är det som är höger med tillväxt?" Och svaret från Avlant Nilsson var sådär kraft- och kärnfullt på det sätt han är så bra på, så det förtjänar att sparas och spridas vidare. Jag citerar det därför här, lätt redigerat:

Tillväxt är ett brett begrepp som innefattar mycket sådant som de flesta gillar oavsett politisk färg: kvalitetshöjning av varor och tjänster, effektivisering och innovationer.

Men tillväxt kan också uppnås genom att man ägnar sig åt ett högre resursuttag ur naturen än vad som återbildas. Detta är inte alltid ett problem. Om det görs under en kort period för att skapa förutsättningarna för att klara sig utan resursen kan det betraktas mer som ett lån än ett överutnyttjande. I andra fall överstiger tillgången behovet inom all överskådlig framtid (t.ex. salt).

Men i de fall där tillväxten innebär ett överutnyttjande av ändliga resurser (t.ex. fiske och olja) finns det en tydlig höger-vänster-skala. Från extremvänstern som menar att förstatligande är den enda lösningen, via statliga åtgärder och kontrollsystem (s) till laissez-faire (CUF) och åter till strikt ägande men denna gång i privat regi (nyliberalism).

Med andra ord är idiotvurmande för tillväxt utan att ta hänsyn till den underliggande komplexiteten, där t.ex. kortsiktigt tillväxthämmande regleringar kan vara nödvändiga för att främja långsiktig utveckling, typiskt något som marknadsfundamentalister förespråkar, ivrigt påhejade av dem som har investeringar eller andra egenintressen i de fält som hotas av reglering.

Det är det som är höger med tillväxt.

För övrigt gör Marika Lindgren Åsbrink upp med alla fåniga påståenden om att vi vara på väg i en tillväxtfientlig riktning och att Svenskt Näringsliv skulle vara så attans tillväxtvänliga (vilket väl också är vad Avlants formuleringar blixtbelyser). Och så förtjänar Lena Sommestad cred för sina kommentarer kring detta. Jag börjar luta ganska kraftigt i frågan om vem jag helst skulle vilja ha som nästa partiledare.

Essä om William Morris

2010-12-01T15:50:00.004+01:00

I det senaste numret av Libertas, med temat Storbritannien, har jag skrivit en alldeles för lång essä om William Morris under rubriken "Socialism som estetik". Den finns numera utlagd här (bläddra fram till tionde uppslaget).

Lång blev den för att jag ville få med oerhört mycket: estetikens plats i det moderna samhället, Morris' liv och tankevärld, Art & Crafts, dess svenska motsvarigheter och ett resonemang om rörelsens arv idag.

Det var hur som helst en rolig och lärorik text att skriva, inte minst för att det var ett lagom stort projekt att ta itu med efter uppsatsen. Och så fick jag tillfälle att läsa en del i en av E. P. Thompsons alla tjocka böcker. Däremot är jag väl knappast någon stor auktoritet på området, så kommentarer, synpunkter och frågor är mycket välkomna.

Min magisteruppsats

2010-11-21T22:27:00.004+01:00

För några månader sedan blev jag magister i statsvetenskap, och jag har länge tänkt tanken att lägga ut den här på bloggen. Så här är den nu. Inte heller denna har någon direkt koppling till socialdemokratin, men hur som helst, jag ger er:

IKT och partiernas interndemokrati - Hur partikultur (inte) påverkar användningen av informationsteknologi i politiska partier [pdf]

Sammanfattning

Denna studie undersöker förklaringar till hur partiernas interndemokrati påverkas och inte påverkas av den nya informations- och kommunikationsteknologin (IKT). Specifikt undersöks hypotesen om ett samband mellan partikulturens deltagardemokratiska inriktning och IKTs påverkan på partiets interndemokrati. Detta undersöks i både etablerade och nyare partier, där de nyare partierna är sådana som har grundats efter att IKT blev allmänt spritt bland den svenska befolkningen. För de etablerade partiernas del undersöks hur deras kongressers beslutsprocesser har påverkats. För de nyare partiernas del undersöks deras tänkande och diskussion om IKT och interndemokrati. I båda fallen är informantintervjuer med partiföreträdare den viktigaste datakällan. Resultatet av undersökningen visar att hypotesen om partikulturens påverkan inte håller streck. I en diskussion av resultat dras slutsatsen att det troligen är en mer framkomlig väg att studera relationen mellan IKT och partiinstitutionen som sådan, snarare än skillnaderna mellan olika partier.

De partier som undersöks är Moderaterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Uppsatsen kan beskrivas som en prövning och en kritik mot en föreställning som av tidigare forskning att döma är rätt vanlig inom statsvetenskapen, nämligen att ett partis användning av IKT skulle hänga ganska tätt samman med dess ideologi (framförallt med avseende på hur positivt man ser på medlemsinflytande). Jag menar att i den mån som dessa fenomen hänger samman har det snarare att göra med partiorganisationernas utformning än med sådana ideal. I mer allmän mening kan uppsatsen också ses som ett inlägg i debatten om teknikdeterminism kontra teknikens avhängighet av sociala sammanhang.

Just nu arbetar jag om den till en artikel, med ambitionen att den ska publiceras i en vetenskaplig tidskrift, så frågor och kommentarer är mycket välkomna.

Trilling III: George Orwell

2010-11-08T22:02:00.007+01:00

Det har blivit en del Orwell för mig på sista tiden. Jag läste Homage to Catalonia (1938) i julas. Och i en del människors ögon kan man säkert knappt kalla sig s-student om man inte har läst Burmese Days (1934), så den ligger i bokhögen här hemma sedan en tid tillbaka.

Det är alltså mycket passande med en Trilling-essä om samme man, och dessutom om just Hommage to Catalonia.

Homage to Catalonia är, enligt Trilling, "a testimony to the nature of modern political life", och förklarar:

In a politics presumed to be available [sic] to everyone, ideas and ideals play a great part. And those of us who set store by ideas and ideals have never quite been able to learn that, just because they do have power nowadays, there is a direct connection between their power and another kind of power, the old, unabashed, cynical force of power. [...] The extent to which Communism made use of unregenerate force was perfectly clear years ago, but many of us found it impossible to acknowledge this fact because Communism spoke boldly to our love of ideas and ideals. (s. 152)

Det utgör upptakten till en essä som inte handlar om Orwells bok så mycket som hans karaktär. Trilling beskriver Orwell som "a virtuous man [...] which is not merely moral goodness, but also fortitude and strength in goodness" (s. 155) En annan av Orwells dygder var, enligt Trilling, att han inte var ett geni, att han inte var en intellektuell. Istället var Orwell en jordnära person av ett enkelt slag som saknade en viss sorts sofistikation, och som just därför hamnade rätt i politiska lägen där så många andra hamnade fel, som i debatterna om man kunde ha hopp om att det skulle komma något gott ur Stalins styre, eller om fraktionskonflikterna på regeringssidan i spanska inbördeskriget. Trilling beskriver de intellektuella, de som var Orwells motsats, på följande sätt:

Those members of the intellectual class who prided themselves upon their political commitment were commited not to facts but to the abstraction. And to the abstraction they remained commited for a long time to come. Many are still commited to it, or nostalgically wish they could be. If only life were not so tangible, so concrete, so made up of facts that are in variance with each other; if only the good things that people say are good things were really good; if only the things that are pretty good were entirely good and we were not put to the everlasting necessity of qualifying and discriminating; if only politics were not a matter of power - then we should be happy to put our minds to politics, then we should consent to think!

Det som Trilling ovan beskriver är, tänker jag mig, en rätt vanlig bild av "intellektuella": världsfrånvända människor med en alldeles för naiv och idealistisk syn på politik, som lägger sig i saker de egentligen inte förstår. Det är i någon mån också min egen bild av den grupp jag själv räknar mig till. Även jag går någonstans och oroar mig för att en dag se ungefär lika löjlig ut som de som gav alldeles för mycket stöd till kommunistregimer på sjuttiotalet (fast för egen del vet jag ännu inte vad det skulle vara). Man får ju en del påminnelser om den saken

Trilling citerar vällustigt ur Orwells många förkastelsedomar över intelligentian, och landar i slutsatsen att "the contemporary intellectual class did not think and did not really love the truth" (s. 166).

Det var lätt att komma att tänka på vad Orwell själv säger i Hommage to Catalonia. I många av redogörelserna i den är han mycket noggrann med att understryka att han rapporterar ur sitt perspektiv, vad han har sett, och att det kan finnas fler sidor av saken som han inte känner till (och det tror fan det, för boken kom ju ut innan kriget ens var avslutat). Han betonar också hur mycket det betydde att han av rena tillfälligheter kom att slåss för POUM, anarkisterna, och därmed ta deras parti mot regeringen i republiksidans inbördes stridigheter. Detta verkar han, av tonen i boken att döma, ha varit ganska ensam om medan kriget ännu fortgick. Var anledningen till att Orwell tyckte som han gjorde att han "såg sanningen" i högre utsträckning än andra intellektuella? Nej, snarare hade han sett andra saker. Därtill återkommer flera gånger till att anarkisterna hade det svårt för att man inte hade några kontakter med nyhetskanaler i väst, och därmed inte kunde sprida sitt budskap. De västerländska intellektuellas svårigheter att "se sanningen" hade alltså mer att göra med att de inte hade tillgång till all information.

Kan detta generaliseras även till debatterna om Stalins styre? Den amerikanske filosofen Richard Rorty, som har skrivit mycket intressant om Orwell, verkar tycka det. I en av sina senare essäer "Honest Mistakes", drar han slutsatsen att Orwells ofelbarhet, som den ter sig idag, till stor del helt enkelt berodde på tur. Vi ska för all del vara tacksamma för att Orwell befann sig där han befann sig och skrev det han skrev men, menar Rorty, det finns ingen anledning att tillskriva honom någon särskilt kapacitet för att "se sanningen" eller att "face unpleasant facts". (Rorty har dessutom ett intressant kontrafaktiskt exempel om vad Orwell hade kunnat tänkas tycka om Vietnamkriget, och vad vi i så fall hade tyckt om honom idag. Läs gärna hela!)

Jag är inte tillräckligt kunnig i den tidens samhällsdebatt för att veta exakt när man bör ha vetat vad, så på frågan om Stalin passar jag. Men mer principiellt förefaller det klokt med en viss ödmjukhet när man har råkat "hamna rätt". Om inte annat för att det är lättare att omvända folk med den inställningen. Fast å andra sidan är det ju inte alltid det som är folks ärende.

Trilling II: Anna Karenina

2010-11-03T20:05:00.004+01:00

Den kortaste essän i The Opposing Self handlar om Anna Karenina. Det är också den enda av de böcker som behandlas i denna samling som jag har läst.

Till att börja med kommenterar Trilling att många kritiker upplever att Tolstoj (som en ny Homeros) skildrar verkligheten själv, i högre grad än andra författare. Det är naturligtvis naivt att ta en sådan utsaga annat än metaforiskt, men vad är den bokstavliga verkligheten bakom upplevelsen? Varför är Tolstoj normen för realism? Trilling för ett resonemang om Tolstojs stora kärlek till sina karaktärer, i synnerhet Anna, och landar i följande slutsats:

We so happily give our assent to what Tolstoi shows us and so willingly call it reality because we have something to gain from its being reality. For it is the hope of every decent, reasonably honest person to be judged under the aspect of Tolstoi's representation of human nature. Perhaps, indeed, what Tolstoi has done is to constitute as reality the judgement which every decent, reasonably honest person is likely to make of himself - as someone not wholly good and not wholly bad, not heroic yet not without heroism, not splendid yet not without moments of light, not to be comprehended by any formula yet having his principle of being, and managing somehow, and despite conventional notions, to maintain an unexpected dignity.(70)

Vidare skriver Trilling att Tolstoj är en av få författare som har lyckats beskriva hur livet borde vara:

[...] it is a striking fact that, although many writers have been able to tell us of pain in terms of life's possible joy, and although many have represented the attenuation or distortion of human relationships, scarcely any have been able to make actual what the normalities of relationships are. (72

Därefter kommer en vacker formulering av vad känslan av det poetiskt träffande är:

[Psychological analysis of language] is a technique of great usefulness, but there are moments in literature which do not yield the secret of their power to any study of language, because their power does not depend on language but on the moral imagination. [...] And even when the charge of emotion is carried by our sense of the perfect appropriateness of the words that are used [...] we are unable to deal analytically with the language, for it is not psychologically pregnant but only morally right; exactly in this way, we feel, should this person in this situation speak, and only our whole sense of life will explain our gratitude for the words being these and not some others. (72-73)

Slutligen en iakttagelse som är både berättarteknisk och existentiell:

Part of the magic of the book is that it violates our notions of the ratio that should exist between the importance of an event and the amount of space that is given to it. Vronsky's sudden grasp of the fact that he is bound to Anna not by love but by the end of love, a perception that colors all understanding of the relationship of the two lovers, in handled in a few lines; but pages are devoted to Levin's discovery that all his shirts have been packed and that he has no shirt to wear to his wedding. It was the amount of attention given to the shirts that led Matthew Arnold to exclaim that the ook is not to be taken as art byt as life itself, and perhaps as much as anything else this scene suggests the energy of animal intelligence that marks Tolstoi as a novelist. For here we have in sum his awareness that the spirit of man is always at mercy at the actual and the trivial, his passionate sense that the actual and the trivial are of greatest importance, his certainity that they are not of final importance.(74-75)

Jag läste Anna Karenina för (herregud, det är redan) fem år sedan, på uppmaning av Sandra. Jag minns att jag tyckte bra om den, och den hör definitivt till det bästa jag har läst. Jag hade inte så starka känslor för den som jag har för många av mina andra favoriter. Kan den vara värd en omläsning? Det ligger onekligen något intressant att utforska i tanken att Tolstojs perspektiv är man skulle vilja bli bedömd i. Det ligger ganska nära tanken att Tolstoj är den Gud som vi omedvetet hoppas ska möta oss efter döden. Eller, mer ironiskt uttryckt, att han, den ryske reaktionären, är den ende som har uppnått den moraliska kapacitet för vidsynthet som alla liberaler (i amerikansk mening) så gärna skulle vilja ha.

Trilling I: Inledning, och förordet till "The Opposing Self"

2010-11-01T22:28:00.006+01:00

Lionel Trilling är måhända ett något apart namn på en "socialdemokratisk idéblogg", men varför inte? Litteraturkritik av yppersta klass, och alltid med anknytning till frågor om politik, samhälle och moral. Trilling var liberal i ordets amerikanska mening. Ett annat vanligt epitet på honom verkar vara att han tillhörde den antistalinistiska vänstern. Många av hans texter handlar om relationen mellan individ och kultur, och hur detta tar sig uttryck i vissa litterära verk, framförallt i den anglosaxiska traditionen av "moral realism" (Jane Ausen, George Eliot, Henry James, E. M. Forster). Detta är det första inlägget i en förhoppningsvis lång och utdragen serie av sammanfattningar och kommentarer till hans kritiska och skönlitterära produktion samt till ett par böcker om honom.

Den första boken blir essäsamlingen The Opposing Self (1955), där jag börjar med förordet:

I förordet talar Trilling om det gemensamma tema som han i efterhand kan se i de essäer som samlats i denna bok: de behandlar "the idea of the self". Och då framförallt det moderna "self" som är intensivt sysselsatt med den kultur (culture) det lever i, dess verk, dess outtalade antaganden och värderingar, dess vanor, seder och vidskepelser. Varför är "the self" intresserad av "culture"? Jo, det var den nya tanken på att "the self" kunde vara ett fängelse:

Men began to recognize the existence of prisons that were not built of stone, nor even of social restrictions and economic disabilities. They learned to see that they might be immured not only by the overt force of society but by a coercion in some ways more frightful because it involved their own acquiescence. (x)

Trilling ger Hegel cred för att vara en av de första att ha upptäckt detta och sett de moraliska implikationerna: inte bara handlingen var viktig, utan också den handlandes egenskaper var centrala för att fälla moraliska omdömen. Det är inte bara en fråga om moraliska principer, utan även om "manner and grace". Enligt honom var detta bakgrunden till att Hegel gav konsten en så central roll i moralfilosofin.

For Hegel, art is the activity of man in which spirit expresses itself not only as utility, not only according to law, but as grace, as transcendence, as manner and style. He brought together the moral and the aestethic judgement. (xii)

Hegel, och Mattew Arnold (som enligt Trilling sa samman sak enklare) menade att "poetry can serve to bring to mind some notion of what is the right condition of the self - in general, and not merely when it is having the experience of poetry." (xiii)

Att säga att "manners" i betydelsen "vem man var" fick en större moralisk betydelse låter i förstone som en omvändning av hur jag har uppfattat filosofihistoriens bild av den moraliska utvecklingen: att vi har gått från konkreta moraliska bud, fast förankrade i den konkreta sociala verkligheten, till mer abstrakta principer som vi tänker på som i någon mening universellt giltiga. Fast det kan också syfta på en större känslighet för individualitet. Nåväl, fortsättningen kanske kan ge mer artikulation åt vad han menar.

Sedan kan man fundera på för vilka delar av samhället Trillings tes gäller, och vid vilka tidpunkter mer exakt. Det är ju frågan om väst på något sätt, men gäller det hela eliten (de som var bildade) eller något ännu mer snävt avgränsat skikt?

Den "surprise and elevation" som poesi sägs kunna ge, exakt i vilket avseende är det specifikt för den och inga andra erfarenheter? Den frågan har väl iofs inga konstteorier kunnat ge något vettigt svar på heller.

Hur framgångsrik var "monetarismen"?

2010-07-19T16:08:00.003+02:00

I många generaliserande historieskrivningar om den politiska utvecklingen stannar författarna gärna på en abstrakt idénivå och utelämnar undersökandet av faktiska omläggningar av politiken och deras konsekvenser. Detta gör man givetvis inte av intellektuell ohederlighet, utan för hanterlighetens skull, men det riskerar likväl att leda till fel och svårigheter i analysen av vilken politik som bör föras för tillfället (med en nick till Erik Bengtsson).

Ett möjligen marginellt, men för mig tankeväckande exempel på en sådan diskrepans mellan beskrivningar på abstrakt och konkret nivå, ger Paul Krugman i sin dödsruna över Milton Friedman. I den historieskrivning man får sig till livs i vänstern inträffar någon gång i skiftet 1970- / 80-talet en tsunami (vågmetaforen är ofta förekommande här) av någonting som kallas "nyliberalism". Krugmans artikel bekräftar också bilden av Friedman som en av de viktigaste ideologerna i detta skifte, men ger också några finare nyanser i frågan om exakt vad som Friedman förändrade, och inte förändrade.

Friedman lade väldigt stor vikt vid penningpolitik (i motsats till finanspolitik) och formulerade en doktrin som fått namnet "monetarism". Detta brukar ofta beskrivas som en del av det framgångsrika nyliberala politiska paktetet. Men Krugman menar att det inte finns fog för detta. Friedmans monetarism gick ut på att allt som centralbankerna skulle ägna sig åt var att se till att penningmängden växte kontinuerligt - en rent matematisk uppgift. På så sätt skulle man inte bara undvika att ekonomin lades i händerna på de kortsiktigt tänkande politikerna, utan också att alltför stor makt lades i händerna på en mycket liten grupp män. Tanken med detta var att detta i längden skulle en mer stabil ekonomi. Detta prövades också, men bara under en mycket kort tid:

First, when the United States and the United Kingdom tried to put monetarism into practice at the end of the 1970s, both experienced dismal results: in each country steady growth in the money supply failed to prevent severe recessions. The Federal Reserve officially adopted Friedman-type monetary targets in 1979, but effectively abandoned them in 1982 when the unemployment rate went into double digits. This abandonment was made official in 1984, and ever since then the Fed has engaged in precisely the sort of discretionary fine-tuning that Friedman decried. For example, the Fed responded to the 2001 recession by slashing interest rates and allowing the money supply to grow at rates that sometimes exceeded 10 percent per year. Once the Fed was satisfied that the recovery was solid, it reversed course, raising interest rates and allowing growth in the money supply to drop to zero.

Tillika skriver Krugman i sitt svar till Anna Schwartz m.fl. att

I don’t think anything I said implies that “monetary policy today has returned to the pre-Friedman status quo.” But to say that central banks now take responsibility for inflation is a long way from saying that monetarism has succeeded. And it is, by the way, very strange to imply that only monetarists thought that Nixon’s wage and price controls were a mistake.

The point is that monetarism doesn’t mean supporting responsible monetary policy; by that criterion everyone is a monetarist, and almost everyone always was. Nor does it mean accepting the fact that monetary policy matters. If monetarism means anything at all, it means believing that a stable money growth rate is the key to a stable economy. And it isn’t.

Även om penningpolitiken har förändrats, så är det alltså inte Friedmans läror som idag är vägledande för praxis. Synd bara att Krugman inte går in närmare på varifrån de idéer som har dominerat penningpolitiken sedan åttiotalet kommer.

Åsberg om stadsplanering

2010-06-04T23:03:00.003+02:00

För några veckor sedan höll den trevlige, svadande och djupsinnige Johannes Åsberg föreläsning för oss i GSHF, apropå en rapport som han skrivit för Arena Idé [pdf]. Här är några punkter som jag tyckte var särskilt intressanta i föreläsningen. Resten finns att läsa i rapporten.

Strider för att bevara gamla hus tar ofta från estetisk synpunkt (eller uppfattas ofta så). Men det finns även andra argument för att bevara dessa. Som just att åstadkomma blandstad, där man i samma område har hus med många olika boendekostnader.

Egen tanke: Skulle det vara gagneligt att lätta på K-märkningen i framtiden, i syfte att kunna renovera mer och få äldre bebyggelse att förbli levnadsbar?

Många arkitekter och stadsplanerare "tänkte om" utifrån miljonprogrammets misslyckanden redan på 1970-talet, men detta tog sig aldrig in i den offentliga apparaten.

Stigberoende: Handeln tvingar kommunerna att konkurrera om deras stora butiker (och bygga vägar åt dem). Detta utarmar de egna tätorterna. Försvagar lokalhandeln.

Om bostadsbolagens karteller: se Boverkets utredning 2009, om vad som kan effektiviseras.

Överklagandeprocessen bör förändras så att små byggbolag får bättre möjligheter. Stora byggprojekt bör delas upp på mindre.

Den höga P-normen är upphov till mycket ont. Vad sägs om en lokalnorm istället?

Svårigheter för Göteborg att bemöta kranskommunernas strategier för att dra till sig barnfamiljer med höga inkomster. Här behövs typ centralstyrning.

I Majorna sker just nu "bostadifiering". Affärslokaler och källare görs om till bostäder för det är mer lönsamt.

Fråga: Hur ska vi hantera det miljonprogram vi har?

Apropå frågan om "en stad för barnen": Barn är olika, som människor är olika. Det är kanske dumt att ha alltför starka antaganden om att barn är på ett visst sätt i stadsbyggandet.

Programförklaring

2010-05-15T23:57:00.000+02:00

Vi är två formellt nyblivna socialdemokrater som startar denna blogg sommaren 2009 utifrån en vag, med många delad känsla av att arbetarrörelsen är alltför slö i dessa dagar. Om bara lite mer än ett år ska vi återta makten från ”den moderatledda Alliansen” (som den heter numera, enligt partisekreterare Baylan), och då duger det inte att låta dem vinna poäng efter poäng inför den allmänna opinionen. Det har blivit dags att sätta oss själva i rörelse och bidra med det vi kan.

Politiskt engagemang består av både aktivism och tänkande. Den här bloggen är ett verktyg för det senare, för att komma till klarhet med riktningen i vårt engagemang. Många av de mål som arbetarrörelsen har kämpat för genom historien är idag uppnådda, likväl känner vi att något är på väg att gå förlorat under alliansens regim. Men känslan måste vara exakt för att vara konstruktiv. Argumenten för varför socialdemokratin är ett bättre alternativ måste vara tydliga och precisa, inte bara i syfte att övertyga andra, utan också för att veta vad vi själva ska göra.

Vi tror att den bästa vägen för att komma till klarhet om detta går genom historien. För att inse vilka möjligheter som finns och vad förändringar betyder (inte minst de som alliansen genomför) behöver vi gå till historien, till arkiven, till forskningen och till statistiken för att få klarhet om var vi befinner oss. Detta är ett bildningsprojekt där vi refererar och diskuterar vad vi läser och tar in. Målet är att bygga upp ett digitalt diskussionsminne, bestående av referat, excerpter och egna kommentarer att bygga vidare på efter hand. Primärt kommer vi att koncentrera oss på längre historiska och samhällsteoretiska perspektiv, snarare än den dagliga politiska diskussionen, som vi föredrar att ägna oss åt på annat håll.

Vi köper det alltför lätt när vad som är delvisa återställningar presenteras som satsningar, eller när ord används i bortdribblande betydelser. Vi misströstar alltför lätt över vad som ter sig som historiska nedgångar när det i själva verket bara rör sig om tillfälliga motgångar. Kort sagt: vi vill göra diskussionernas minne lite längre.

Är det något vi borde läsa? Är det något vi har missat? Är det något vi har fullständigt fel i? Kommentera! Denna blogg är inte till för att deklarera redan intagna ståndpunkter, utan i första hand en läroprocess. Det som yttras här står respektive skribent för, och ingen annan.

Noteringar om transhumanismen

2010-04-18T10:03:00.004+02:00

"Interesting philosophy is rarely an examination of the pros and cons of a thesis. Usually it is, implicitly or explicitly, a contest between an entrenched vocabulary which has become a nuisance and a half-formed new vocabulary which vaugely promises great things." (Richard Rorty, CIS, s. 9)

Sist av alla ska jag artikulera några saker som for genom huvudet på mig när jag läste Arenas temanummer om transhumanism och kommentarer till detsamma. Här finns Karl Palmås artikel i fulltext. Det nedanstående låter kanske lite neggigt, men kan säkert med fördel användas för att lugna oroade.

1. Talet om en -ism eller "ett tillstånd" låter alldeles för storvulet för min smak (fast det hör kanske mest till något slags retorisk taktik). När bloggen Tes-antites-protes säger så här...

Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.

...så skulle jag istället vilja säga så här: Vi har nått en punkt där de demokratiska fri- och rättigheterna är tillräckligt säkert etablerade, och den vokabulär som beskrev människan med ord som själ, vilja, frihet, individualitet etc. inte längre ger oss några uppslag om hur vi kan ta oss vidare. Tvärtom finner vi att den lägger hinder i vägen för att beskriva vad som händer på vissa politiska områden. Därför finner vi det tjänligt att för våra syften beskriva människor på ett annat sätt. (Påståendet att posthumanismen skulle vara en mer "vetenskaplig" världsbild än humanismen är alltså i mina ögon helt överflödigt.)

2. Ett par kommentarer om markmetaforerna: I ingressen till inledningen sägs att det demokratiska samhället "vilar" på idén om att människor är individer. Isobel Hadley-Kamptz avrundar med en uppmaning att "sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits". "Som aldrig funnits" låter lite väl hårt mot våra förfäder. Det var deras bästa teori, och den inspirerade till stora dåd och storartade idéer. Även om man inte tror på "individen" och inte vill grundlägga sin moralfilosofi i resonemang om "individers rättigheter", kan man fortfarande tycka att rättigheter är en användbar juridisk konstruktion, och omfamna (endorse) mänskliga rättigheter som politisk agenda.

Mer allmänt: Att en institutionell ordning (som våra demokratiskt valda parlament, våra domstolar och myndigheter) har byggts upp utifrån en viss teori om hur människor fungerar, betyder inte att tron på denna teori är nödvändig för att dessa institutioner ska förbli funktionella och stabila, eller ens för att de ska förbli moraliskt giltiga. Institutionell stabilitet har, self-evidently, betydligt mer handfasta, materiella orsaker. Demokrati som institutionell praktik är inte "grundad" i humanismen och transhumanismen som en lära om hur världen är uppbyggd, implicerar inte direkt några förändringar av de politiska institutionerna. Det som kallas posthumanism kan förmodligen, genom jämförelser med sådant som wikiinsamling av kunskap och Condorcets matematiska demokratiargument mycket väl göras till ett argument för våra demokratiska institutioners överlägsenhet. Sedan kan de kanske också, på vägen, ge oss några intressanta uppslag för hur dessa processer kan förbättras.

Det kan också anmärkas tilläggas att den motsatta föreställningen, att ett humant samhälle inte kan existera utan någon form av transcendent tro på människan, är den gemensamma nämnaren mellan Anders Piltz och Adorno & Horkheimer.

3. Man ska inte överdriva hur nya saker och ting är. Teorier som upplöser jaget i ett intet går i sekulär, västerländsk tanketradition tillbaka till åtminstone David Hume och till "den skotska skolan" som han var en del av, tillsammans med bl.a. Adam Smith. Ett argument så gott som något, för den som vill ha fler, för att politisk liberalism inte tarvar någon filosofisk individualism. Darwin och Dewey har också gjort sitt till sedan dess.

Callinicos om Lukács, Gramsci och Frankfurtskolan

2010-03-20T23:19:00.003+01:00

Detta är lite noteringar apropå läsningen av ett par avsnitt i Alex Callinicos Samhällsteori. Det är mest stolpar, grundläggande klarlägganden och svepande avfärdanden - inga djupare insikter i de olika tänkarnas verk.

Lukács och Gramsci får här representera dels upproret mot fatalismen hos Marx och den andra internationalens marxism (ffa Kautsky och Plechanov, men här nämns även namn som Lenin, Luxemburg, Bucharin, Hilferding och Bauer), där klassmedvetande (och därmed, tycks det mig, aktörsperspektivet) får en större roll i historiens gång, som inte längre bara bestäms av "objektiva ekonomiska förhållanden". En självklarhet idag.

Om tesen om kapitalismens "irrationalitet" (rätt vanlig i vänsterjargong än idag): "...för att beteckna ett förhållande som irrationellt krävs ett perspektiv ur vilket en sådan bedömning kan göras och som självt kan visas vara rationelllt. När exempelvis Weber säger att 'rent ekonomiska relationer' är målrationella men 'etiskt irrationella' menar han att de är irrationella i förhållande till en värderationell religiös etik. Däremot tror han inte att de sista värden som grundlägger en sådan religiös etik kan bevisas vara rationella [...]. Lukács lösning på detta problem var att argumentera för att den rationella ståndpunkt från vilken samhället bör betraktas ser det som en integrerad helhet" (s. 294-295). Detta perspektiv är enligt Lukács "det proletära klassmedvetandet", vilket inte är någon rent intellektuell "teori" utan minst lika mycket en känsla som växer fram ur arbetarnas erfarenhet av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Gramsci räddes till skillnad från Lukács inte vad Callinicos på ett ställe kallar "relativism" (vilket i sammanhanget pragmatiskt sett egentligen betyder "att inte tro att historien har ett förutbestämt slut"), då han helt anammade det pragmatiska sanningsbegreppet. Inte heller verkar han ha trott att arbetarklassens världsåskådning var vad Hegel egentligen hade skymtat när han trodde sig skåda världsanden. Samtidigt framstår hans teori i Callinicos framställning ändå som rätt så determinerad. Det krävs agens, men historien har ändå en riktning, som denna agens ska fullfölja. (Det är möjligen i ett liknande ljus som man ska tolka en fras som "vår historiska uppgift och plikt" i Det lär oss historien.)

På det hela taget framstår Lukács och Gramscis marxism mest som en påminnelse om att "vi måste göra något för att något ska hända". Men på något sätt lyckas de ändå bevara den eländige historieteleologi.

I avsnittet om Frankfurtskolan handlar det på de första sidorna om IfS:s historia, donationen från Weil, flykten till USA, akademiseringen av marxismen.

Hos Frankfurtskolan finns inte längre de stora förhoppningarna på arbetarklassen som "historiens subjekt" (dvs. dess fullbordare, den världsandefunktion). Man är överhuvudtaget skeptisk till "totaliserande subjekt". Adorno drar paralleller mellan idén om historiens subjekt och vad han själv ser som totalitära, konformerande tendenser i kapitalismen.

"I sitt filosofiska huvudverk Negative Dialektik (1966) drev han tesen att den tyska idealistiska filosofin, som kulminerade i Hegel, systematiskt hade frånkänt det icke-identiska - den enskilda, det särskilda, det materiella, det empiriska - någon som helst giltighet [ansåg inte Adorno själv, i alla fall tidigt, att fakta inte är någon falsifieringsinstans?]. Allting reduceras istället till en skapelse av den absoluta, självkonstituerande subjektiviteten." (s. 354) Subjektets strävan mot upplysning leder till subjektivitetens död, eftersom vad subjektiviteten strävar efter just kontroll av subjektiviteten.

Samtidigt kopplar man subjektivitetens död till historiska fenomen som är så grundläggande att det som kanske började som samhällskritik slår över i civilisationskritik. Med en formulering från Habermas förankrar man "den mekanism som ger upphov till medvetandets reifikation i arthistoriens antropologiska grundvalar". Det gick fel redan vid den neolitiska revolutionen, eller kanske rentav innan dess, då vi började "reproducera oss genom arbete". Det tycks rentav gå en rak linje från detta detta till fascismen. (Ehmm, kan någon bortförklara det så att de inte ser fullt så löjliga ut...) Vad ska vi ta oss till då? Och vi som ändå tycker att livet är rätt behagligt?

Det kan noteras att denna syn på arbete som mänsklighetens fördärv, tycks gå rakt på tvärs mot Marx antropologi, där arbetet är grundläggande för människans självförverkligande. A & H:s lära förlägger också mänsklighetens fördärv långt bortom allt som kan kallas "kapitalism". Snarare är det allt som kan kallas "civilisation" som förkastas.

Frankfurtskolan är heller inte någon teori om någon väg framåt. Det handlar bara om hur hopplöst allt har blivit, under "den auktoritära staten" i "den förvaltade världen". Jag har länge haft intrycket, och Callinicos framställning bekräftar detta, att Adorno & COs syn på fascism, kommmunism och organiserad kapitalism (i kontrast till 1800-talets konkurrenskapitalism) som tre varianter på "den auktoritära staten", dvs. i grund och botten "samma sak", andligen sett. Alla tre utplånar "subjektiviteten". Är inte detta en intellektuell härdsmälta av minst samma mått som när Heidegger hävdande att fördrivandet av tyskar från Östeuropa efter andra världskriget var "samma sak" som Förintelsen?

Säga vad man vill om konsumtionskonformismen under kapitalismen (bla bla bla) men nog är dagens västerländska samhällen långt mer pluralistiska och inkluderande än tidigare samhällen. Nog erbjuder vår samhällsform långt större variation i subjektiv frihet, i betydelsen livsåskådningar, livsformer och -möjligheter än något tidigare samhälle, i den mån sådant nu kan mätas på en generell nivå. Någon som säger emot mig på det?

Vad är det för poäng jag har svårt att förstå? Kärnan är nog att jag har svårt att förstå vad det var som Adorno och Horkheimer var så förtvivlade över. Marcuses utopier om instinkternas befrielse avfärdas (?) av Callinicos med att de "påminner om de utopiska socialisternas spekulationer" (s. 362), men vad man än tycker om dem är den i alla fall lite greppbara och möjliga att resonera praktiskt kring. Men vad A & H saknar, bortsett från barndomens minnen av att somna in till att mamma och pappa sitter i salongen och spelar Beethovens sonater för violin och piano, går över huvudet på mig.

En sista notering: Marcuse sägs ha förespråkat "integration av subjekt och objekt", något som A & H ska ha avvisat. Vad handlade detta om? Vad var A & H:s motargument? Har detta någon koppling till A & H:s rädsla för "pragmatiserat tänkande"?

Anders S. Nilsson om full sysselsättning

2010-03-11T12:28:00.004+01:00

Några noteringar om den fulla sysselsättningens historia (efter anteckningar och minnesbilder från en föreläsning med Anders S. Nilsson, apropå hans bok Reformismens möjligheter).

1. Det var inte politiken som skapade full sysselsättning under 50-70-talet. Det som då kallades "en politik för full sysselsättning" utgick från full sysselsättning som faktum, och handlade om att hantera negativa bieffekter av detta faktum.

2. Under denna tid hade vi konstant en "lagom" arbetskraftsbrist, vilket förklarar arbetarrörelsens starka ställning i denna period, och sedermera dess försvagning.

3. Vi har högre sysselsättning idag än under den fulla sysselsättningens tid. (Vilket mått kan ha åsyftats?)

4. Ofta gör man en koppling mellan keynesiansk stabiliseringspolitik och full sysselsättning. Men stabiliseringspolitik är just stabiliseringspolitik. Den handlar om att jämna ut arbetslösheten över konjunkturcykeln - inte om hur man sänker arbetslösheten mer permanent. Det var alltså inte konjunkturpolitiken som skapade full sysselsättning. I den mån politiska insatser spelade någon roll var det snarare uppbyggnadsprogrammen.

5. Det som Meidner, Rehn, Myrdal m.fl. diskuterade, var inte konjunkturpolitik, utan strukturpolitik. Det är denna diskussion, den medellånga siktens politik (10-20 år), som vi behöver återuppta.

Apropå detta:
Erik Bengtsson om full sysselsättning.
Erik Bengtsson om socialdemokratisk ekonomisk politik i ett bredare perspektiv, bortom Keynes (och så en känga till Giddens).

Alex Callinicos - Samhällsteori (Weber)

2010-01-31T18:25:00.002+01:00

7.1 Det preussiska jordbruket och den tyska staten

Det första avsnittet behandlar Webers intellektuella härkomst och allmänna inställning till samhällsvetenskap genom att sätta in W i sin samtid och de politiska frågor som upptog honom.

W stod metodologiskt mittemellan den historiska skolan och marginalisterna.

Weber pekade på att det inte finns några nödvändiga paralleller mellan politiska och ekonomiska processer. Införandet av kapitalism i Tyskland hade genomförts utan att bourgeoisien på allvar fått ta del av det politiska ledarskapet. Dessa idéer ger kontext till och hänger samman med Ws demokratiteoretiska ståndpunkt.

Ekonomiska processer bör inte "primärt ses som medel för att maximera välfärden, utan betraktas ur perspektivet av evig kamp" (s. 220). Och därmed är vetenskapen om dessa inte heller neutral. Med Ws egna ord: Som en förklarande och analytisk vetenskap är nationalekonomin internationell, men så snart den fäller värdeomdömen är den förbunden med ett släkte av mänskligheten som vi återfinner inom oss." (s. 221)

7.2 Vetenskap och stridande gudar

Här handlar mycket om Webers teori om vetenskap och värderingar. Men på slutet sägs några saker om värdebegreppet, som jag känner på mig har relevans för Cs övergripande ärende (försvara / upprätta Marx).

Detta sägs apropå Webers idealtypsbegrepp. Syftet med denna konstruktion var dels att ge de teoretiska begreppen en empirisk förankring (och undvika att hypostasera abstraktioner).

s. 230: "En teori om marknadsekonomin byggdes upp med utgångspunkt i den enskilde konsumentens preferenser, under antagandet att denne kan ordna sina preferenser efter den relativa intensiteten i de behov och önskningar som de uttrycker, samt handla rationellt i bemärkelsen att välja de medel som är bäst lämpade för att uppnå de mål som dessa preferenser anger. [...] Weber gör i själva verket gränsnytteteorins procedurer till det paradigmatiska exemplet på samhällelig förklaring. Sociologin är, säger han, 'en vetenskap som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar'. Att tolkande förstå innebär primärt att identifiera den subjektiva meningen med en handling för den person som utför den: de försanthållanden och önskningar som den framsprang ur."

7.3 Historia och rationalisering

s. 235: "[W] skiljer mellan 'den så kallade materialistiska historieuppfattningen', som han säger 'måste avvisas med eftertryck', och 'den ekonomiska historietolkningen', som han förespråkar. Den förra bygger på 'den föråldrade föreställningen att alla kulturella fenomen kan härledas som en produkt eller funktion av den materiella intressekonstellationen'; den andra innebär 'analys av kulturella och ekonomiska fenomen med särskilt hänseende till deras ekonomiska betingning'."

Har inte Ws idé om pendelrörelsen mellan karisma och byråkrati (ounderbyggbara "idéer vs. rutiner och regler) någon sorts parallell hos Hegel? Eller i någon mån i Kenneth Burkes uttryck "the bureaucratization of the imaginative"?

7.4 Liberal imperialism och demokratisk politik

W som "kluven liberal" i traditionen från Tocqueville och Mill, som har stark känsla för den moderna världens konflikter och "de liberala institutionernas historiska särskildhet" (s. 246). (Till skillnad från, förmodar jag, Panglossliberaler och de som betraktar den moderna ordningen / de liberala idealen som historiens öde).

C menar att W håller med Marx om mycket vad gäller "arbetarens frihet" och att betrakta ekonomin som "ett system för herravälde". Dock med en viktig skillnad: "Arbetarens avskiljande från produktionsmedlen, som enligt Marx möjliggör den kapitalistiska exploateringen, är emellertid vara ett exempel på en vidare byråkratiseringsprocess. [...] Det är inte bara så att samhälleligt ägande av produktionsmedlen inte skulle förbättra situationen. Genom att eliminera den privata entreprenören, 'den enda typ som varit i stånd att åtminstone i relativt hög grad undgå den rationella byråkratin oundvikliga kunskapsdominans', skulle det rentav förvärra den."

Demokrati som "en rutiniserad form av karismatiskt herravälde" (s. 252).

Alex Callinicos - Samhällsteori (Durkheim)

2010-01-31T16:36:00.003+01:00

1. Samhällsutveckling och vetenskaplig objektivitet

Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.

Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.

Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.

s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."

Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.

2. Samhället som en moralisk verklighet

Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).

"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).

C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".

Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."

3. Mening och tro

Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).

Reformismens möjligheter Appendix A: En teori om idéernas makt

2010-01-29T19:13:00.006+01:00

Det här är något som ligger lite vid sidan av cirkelns egentliga innehåll. Men det är rätt fascinerande så jag ger det en egen bloggpost.

Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).

Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).

s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."

Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.

Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:

Values are default mechanisms which people fall back on when they don't know how to get what they want.

Reformismens möjligheter 1a

2010-01-29T17:53:00.005+01:00

På måndag börjar jag en studiecirkel som Tjänstemännen arrangerar, kring Anders Nilsson och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter - Åter till den bättre framtiden. Så jag tänkte blogga mig igenom den här under de kommande veckorna. Det blir anteckningar, sammanfattningar och citat omvartannat.

I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).

Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.

1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.

2. Informationsteknologins genomslag.

3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.

4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.

s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.

Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."

Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:

s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.

Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.

s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.

s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?

Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?

Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."

Håkan Thörn - Globaliseringens dimensioner I

2010-01-29T11:06:00.005+01:00

Kapitel 2: Nationalstatens kris?

Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).

s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?

Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:

Expansion och intensifiering av handel med varor mellan stater.
Utländska direktinvesteringar ökar.
Antalet transnationella (multinationella?) företag med transnationella produktionskedjor växer, och deras inflytande ökar.
Etableringen av elektroniskt sammankopplade finansmarknader, med ständigt ökande transaktioner, som till slut "utvecklar en egen slags dynamik" (vad?). (s. 37-38)

s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?

Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?

Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.

Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.

Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?

Utvecklingen av nationalstatens makt:

Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)

Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.

Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.

Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.

Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?

Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).

Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).

Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.

Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?

Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden II

2010-01-29T01:40:00.004+01:00

Kapitel 2: Epokskifte

Daniel Bell som den "post"-samhällets (det postindustriella) förste teoretiker.

s. 46: "Bell såg i skiftet från varu- till tjänsteproduktion, och övergången från manuellt till intellektuellt arbete, hur ett nytt samhälle tog form. Det gamla industrisamhällets konflikter trängde nu undan. Industriarbetarklassen håll på och försvinna och istället växte fram en ny klass på basis av 'kunskap snarare än egendom'. [...] För Bell innebär inte framväxten av det postindustriella samhället en renodling av den marknadsbaserade ekonomin, utan istället att den gemensamma sektorn fått en växande betydelse och att vi är på väg mot ett samhälle som kräver och möjliggör en ökad politisk målstyrning och planering."

Bells argument sägs drabba Marx i två hänseenden: prognosen om klassernas polarisering, och inriktningen på varuproduktion (medförande en skarp skillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete). Men att högern har utnyttjat detta "skifte" är knappast ett argument mot dessa idéer.

s. 49: "Under de senaste decennierna har vi fått höra att vi måste anpassa oss till ett nytt samhälle. Tillsvidareanställningar och fackliga trygghetslagar måste ersättas med flexibla anställningsformer och en individualiserad arbetsrätt. Skatter och välfärd måste anpassas efter omvärlden, till följd av globaliseringen av ekonomin. Fasta strukturer ska brytas ned i nätverk." Agreed.

Det slår mig att jag inte har något särskilt konkret idé om vad ett uttryck som "skärpta motsättningar mellan arbete och kapital" betyder i praktiken.

En farlig tendens är att förväxla teser om tendenser med teser om epokala skiften.

s. 53: "Den suveräna nationalstaten var en förutsättning för såväl socialdemokratisk tillväxt- och fördelningspolitik som kommunistisk frigörelse genom diktatur." Förutom att satsens andra led låter tvivelaktigt i minst fem dimensioner, skulle jag vilja ha en rejäl explikation av det första ledet i påståendet.

s. 56: "[Castells] menar inte heller att industriproduktionen är på väg att försvinna, men att den är på tillbakagång." Tesen om informationssamhället handlar väl rimligen om vad folk jobbar med, inte om samhällets totala produktion? Rimligen har väl industriproduktionen i såväl västvärlden som världen ökat hela tiden sedan 1960-talet (eller när man nu vill förlägga informationssamhällets entré)? Eller har den inte det? Skulle vara rätt sensationellt för mig.

Robert Reichs analys av "den nya arbetsmarknaden": Det finns ingen "nationell ekonomi", i betydelsen avgränsade system, längre. Tre huvudkategorier av arbeten: rutinmässiga produktionstjänster, persontjänsterna, symbolanalytiker. s. 59: "Reich [tar inte] informationssamhället som en förevändning för en nyliberal avregleringspolitik, utan menar tvärtom att det nya samhället ställer stora krav på offentliga investeringar och därmed inte kan motivera några skatteminskningar."

Motsättningen mellan klass- och identitetsperspektivet i politik ser lite underlig ut för mig, i alla fall som teoretiska perspektiv betraktade. Fick inte klasstillhörigheten mycket av sin politiska kraft just genom att det faktiskt var en kulturell tillhörighet också? Och arbetarklassen har inte alltid varit arbetare i första hand tidigare heller. T.ex. slöt ju arbetarklassen upp på de nationella regeringarnas sida i första världskriget. Identitet har väl alltid varit ett komplicerat lappverk?

Av Gs redogörelse att döma verkar heller inte Castells säga emot detta.

Åsså kommer mediekritik: Politikens beroende av massmedierna, spindoctors etc. bäddar för demokratins död. s. 63: "Politikernas förehavanden blir det viktaste i medias skildring av politiken, och alltmer av det politiska livet har kommit att handla om s.k. 'negative campaigning' och offentliga karaktärsmord. Politik har blivit till ett massmedialt skådespel och kretsar alltmer kring skandaler och affärer."

Mot detta kan vi ta till Henrik Oscarssons inlägg om personlighetseffekter (Bakom de små partiledareffekterna) och Bengt Johanssons uppgifter om att negative campaigning i Sverige var långt vanligare innan andra världskriget än vad det är idag.

Under tiden gör politiken lik förbannat en massa viktiga saker.

G slutar denna del av kapitlet med att konstatera att även C i någon mening är teknikdeterminist. Men partiernas tappade medlemstal är ju även en följd av partiernas eget handlande. Och detsamma kan väl sägas om mycket av utvecklingen mot informationssamhället också?

Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden III

2010-01-29T01:40:00.003+01:00

Kapitel 3: Marxismen i Disneyland

Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.

s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?

s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?

s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).

s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.

s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?

s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?

s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?

På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".

s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)

Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?

(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)

B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.

Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?

Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?

Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?

Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden I

2010-01-28T15:13:00.005+01:00

Vi fortsätter med mer kurslitteratur från Wigforssakademin. Den här boken utkom 2004. Författaren är också en av lärarna på kursen. Nedanstående är utdrag och anteckningar kring kapitel 1-3.

I introduktionen dras några riktlinjer upp: boken är en översikt över "de senaste årens vänsterdebatt". Den är en kritik av postmodernistiska (eller, som G verkar föredra att säga, "postpolitiska") strömningar.

Det nedanstående är snabba, rätt spontana anteckningar, och även om frågorna kanske kan låta sarkastiska i tonen, är de ärligt menade. Jag har verkligen svårt att förstå vad många av standarduttrycken i modern vänsterdebatt betyder.

s. 10: "Vad postmodernismen har utmanat är inte i första hand socialismen, utan istället politiken överhuvudtaget. Teoretiskt har den undergrävt möjligheten till en kritik av makten. Det är mot denna bakgrund som jag menar att man måste förstå de senaste årens förnyelsedebatt inom den etablerade vänstern och då i synnerhet socialdemokratin. Jag menar att denna nya politik bäst kan beskrivas som en postpolitik. Alltså som en politik som inte längre har någon koppling ill vare sig ideologi eller begrepp som makt, frigörelse eller förtryck."

s. 12: "Här betraktar jag socialismen som ett alternativ till och en kritik av det kapitalistiska klassamhället. Det är självklart eftersom socialismen också är förknippad med värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men socialismen kan inte helt reduceras till att vara ett knippe värderingar eller en allmänetisk grundhållning. Socialismen representerar alltså för mig en alternativ samhällsordning bortom dagens förtryckarstrukturer. [...] Jag är inte ute efter att presentera några modeller för hur denna alternativa samhällsordning skulle kunna fungera. Den viktigaste uppgiften för dagens vänster handlar om att kunna förstå, kritiskt analysera och formera ett motstånd mot de maktstrukturer som genomsyrar vårt samhälle."

Det här låter inte heller lovande. G har här inte mer att säga än att socialism är "något annat" än kapitalism. Är inte "den viktigaste uppgiften" snarare ta fram ett politiskt program för att förverkliga detta samhälle, sedan man bestämt sig för vad det faktiskt är för mål man siktar på? Är det inte hög tid att faktiskt "skriva recept för framtidens soppkok"? Rothstein verkade vara inne på något liknande i en text jag tidigare refererade.

De tre första kapitlen sägs behandla "diskussionen om socialismens död i relation till det påstådda epokskiftet och debatten om postmodernismen" (s. 14).

1. Från Marx till Lyotard och Fukuyama
2. Castells om informationssamhället.
3. Baudrillard - från marxism till postmodernism.

Kapitel 1

Till att börja med ett referat av Marx dramaturgi i Kommunistiska manifestet. Det understryks med emfas att det är fel att behandla Marx som en simpel teknikdeterminism. Det kan jag väl vara böjd att hålla med om, men jag hade gärna sett lite argumentering. Därefter följer Kautsky (organisering i väntan på slutstriden), Luxemburg (politisk offensiv, massornas spontana kamp, men oklart i vilket syfte), Lenin (ett elitparti som skulle ta över staten, revolutionen skulle inte komma av sig själv pga. att arbetarna "mutas").

s. 32: "[B] skrev om hur klassmotsättningarna hade minskat och att socialdemokraterna skulle ha mod att erkänna sig som det socialreformistiska parti man faktiskt blivit."
Är detta verkligen en adekvat sammanfattning av Bernstein? Som Dr. Owzar lärde ut socialismens idéhistoria handlade Bernsteins projekt om att omarbeta Marx i ljuset av att teserna om Verelendigung och polarisering inte verkade stämma med den utveckling han såg i sin samtid, och om att i ljuset av detta få socialdemokraterna att byta strategi. (Å andra sidan, ser jag nu, är det typ det som G skriver sedan.)

Sedan tar allt ett skutt fram till efterkrigstiden. Socialdemokratin beskrivs här utifrån paroller och allmänna mål. Det handlar också om förhållandet mellan socialdemokraternas och kommunisterna.

Förändringarna kring kommunismens fall sammanfattas så här: "Att det nationella samförståndet brutits och näringslivet var på hård politisk offensiv, samtidigt som det egna välfärdsbygget kraftigt knakade i fogarna, gjorde identitetsproblemen än större. Utan vare sig ett yttre militärt hot eller en inre politisk sammanhållning, var den svenska modellen inte längre möjlig." (s. 36)

s. 41: "Däremot [till skillnad från socialism, liberalism, konservatism] passar postmodernismen den globaliserade kapitalismen som hand i handske, eftersom accepterandet av det postmoderna tillståndet [dvs. cynism?] inte ger någon möjlighet till systemkritik." Vad är det detta för orsaksresonemang egentligen?

Vad är kulturpolitik?

2010-01-06T18:27:00.004+01:00

Tobias Harding har skrivit ett intressant konferenspaper (som nått mig via, som alltid, Copyriot), som säger några intressanta saker om varför kulturpolitik fungerar som den gör.

Frågeställningen i pappret är egentligen hur kulturpolitik bör definieras. Samtidigt hinner texten också kasta en del ljus över hur det kulturpolitiska fältet fungerar. Nu är teorin i pappret inte fullt lika fyrkantig som jag vill ha den, så därför ska jag själv försöka ställa upp den lite mer schematiskt.

Harding laborerar inledningsvis med tre definitioner:

(a) Kulturpolitik är det som kulturdepartementet sysslar med.
(b) Kulturpolitik är statens politik mot kulturområdet (med kulturområdet avses här ungefär sådant som kan kallas "estetisk verksamhet", ett begrepp man kan säga mycket om).
(c) Kulturpolitik är all politik som strävar efter att påverka kulturen i antropologisk mening.

Sedan går han vidare med en analys av förhållandet mellan (a) och (b), där huvudpoängen tycks vara att den explicita kulturpolitik som kulturdepartetmentet ägnar sig åt (a) legitimerar sig med hänvisning till estetiska värden, medan den övriga kulturpolitiken (b) inte berör sådant, utan legitimeras med hänvisning till demokratiska (Putnam!) och ekonomiska värden. I (b) ingår bland annat stödet till amatörkulturen och engagemanget i s.k. kulturnäringar.

Ett viktigt påpekande gäller konsekvenserna av att politik legitimeras med hänvisning till högre estetiska värden. Dessa värden är hämtade från det estetiska fältet, och ligger utanför politikernas auktoritet. Därför måste denna "estetiska" kulturpolitik präglas av "armlängds avstånd" mellan politiker och det kulturella fältet. Vad kulturpolitkerna har rätt att göra är möjligen att ändra om i de kulturella myndigheterna. Politiken kan aldrig på ett legitimt sätt lägga sig i kulturens (verkens) innehåll. Harding kommenterar:

Att ge sig in i sådana debatter [om kulturens innehåll] blir, paradoxalt nog, lättare för t.ex. skolpolitiker och integrationspolitiker, dvs. för politiker vars politiska auktoritet inte är lika beroende av erkännande ifrån [det estetiska] fältet.

Däremot, anmärker Harding, är det fortfarande så att nästan ingen betraktar upphovsrättsfrågor som kulturpolitik. Kulturpolitiker är inte aktiva i frågan, och piratpartiet har i sin tur aldrig varit i närheten av att disktuera kulturbudgeten.

Så, var går vi då härifrån?

Inte så proffsigt

2009-12-30T23:13:00.004+01:00

Nu ska vi bara lite snabbt skriva ned några kommentarer till Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007). Jag trodde själv att den skulle vara det stora försvaret för professionalism i kulturvärlden, men dessvärre är det inte något särskilt proffsigt försvar. Flera av de centrala invändningarna har på ett svenskt plan formulerats av Andres Lokko, men kan förtjäna att förtydligas. Keen ägnar väldigt mycket utrymme åt att kasta tvivel över vissa aktörers motiv i de processer han beskriver. Framförallt Jimmy Wales. Motiv må kunna ifrågasättas, men det intressanta i sammanhanget är snarare konsekvenser.

Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?

Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.

En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".

Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.

Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.

A special report on the world economy: : The long climb | The Economist

2009-12-28T13:30:00.000+01:00

A special report on the world economy: : The long climb | The Economist

The Economist hade för en tid sedan en special om "efter finanskrisen" och jag har äntligen kämpat mig igenom introduktionen.

"The New Normal" är det centrala uttrycket i ett argument om att de västerländska ekonomierna inte till fullo kommer att återhämta sig efter finanskrisen. Orsakerna till detta är framförallt att arbetskraftens produktivitet (dess kunskaper; produktiviteten per anställd återställs, men fler lämnas utanför) förtvinar och att det inte görs återinvesteringar (eller satsas på innovationer i kapitalet). Dessutom kan kostnaden på kapital stiga om inte finansieringssystemet byggs upp igen. (Men varför skulle det inte göra det?)

Kielos - Våldtäkt och romantik

2009-12-17T22:19:00.005+01:00

Nu är det dags att teckna ned ett par anmärkningar om Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik, som har dröjt sig kvar. Det är möjligt att boken, som Linna Johansson påstår, inte är särskilt originell (och slutet kändes onekligen lite snopet på något sätt), men för mig som inte läst så mycket i ämnet var det en intressant introduktion.

En god del av texten utgörs av ett försök att hitta en kärna i våldtäkten, för att bygga upp en allmän teori. Ett centralt inslag här är en polemik mot tesen att våldtäkt är en fråga om makt och inte om sex. Kielos väljer Catherine MacKinnon och Ann Heberlein som motståndare.Men i argumentationen mot dem tycks det mig som om att hon, i alla fall delvis, talar förbi varandra. MacKinnon och Heberlein talar om moral och straffrätt. MacKinnon talar också om orsaker till våldtäkt. När Kielos driver tesen om att våldtäkt och sexualitet visst hör ihop talar hon om den våldtagnas erfarenhet, möjliga konsekvenser i hennes senare liv, om våldtäkt som kulturellt fenomen, och dess konsekvenser för relationerna mellan män och kvinnor.

Vad Heberlein och MacKinnon driver är väl snarast att alla föreställningar om våldtäkt som evig besudling bör avskaffas. Och att vi inte bör tänka på våldtäkt som något annat än våld just därför. Är dessa förklarande och normativa teorier om våldtäktens orsaker och moraliska status verkligen svårt att förena med andra, beskrivande teorier om våldtäkternas konsekvenser och kulturella betydelse?

En tanke som slog mig under läsningen är att det finns åtminstone tre olika nivåer för målet med våldtäktsbekämpning:

1. Att inga våldtäkter ska begås.
2. Avskaffa all "vilja att våldta".
3. Avskaffa själva idén om våldtäkt.

2 är ett "större" mål än 1, och 3 är större (mer omfattande) än de båda andra. Skulle man rita upp dem i ett Venn-diagram skulle det bli tre cirklar i varandra: (3 (2 (1) ) ). Kielos har (förvisso i ett inte alltför seriöst sammanhang) kritiserat Birgitta Ohlsson för att på sin höjd vilja göra 1 (eller, mer specifikt, bara göra 1 för medelklasskvinnor).

2 är förmodligen en förutsättning för att kunna genomföra 1 på ett meningsfullt sätt. 3 blev jag vid läsningen av boken lite mer ambivalent inför. När Kielos i boken talar om "att konstruera sig själv som våldtäktsbar" lät det för mig som att hon förespråkar något i stil med att ta bort begreppet ur det allmänna medvetandet. I en intervju i SvD som jag läste om nu talade hon dock om saken mer i termer av att höja kvinnors självförtroende.

Ett par noteringar om Det postdigitala manifestet

2009-12-03T10:27:00.006+01:00

Den oefterhärmlige Rasmus Fleischer släppte för ett tag sedan Det postdigitala manifestet. En skrift som (as usual, när det gäller honom) sväller över alla bräddar i idérikedom. Den tar sin utgångspunkt i en fråga om hur individen ska hantera dagens musikaliska överflöd (och varför shufflefunktionen inte är en lösning!), men vidgas efter hand till att omfatta mer kulturpolitiska frågeställningar. Fleischer introducerar några distinktioner som är värda att arbeta vidare med på det området.

Tanken på ett estetiskt system finns inkodad i kulturpolitiken, i hela det komplex som kallas för upphovsrätt, liksom i gällande skattelagstiftning. Systemets gränser för vilka aktiviteter som får räknas som konst är trögrörliga, men ändå föränderliga. Högst förenklat premieras skapandet och framförandet av "verk" på bekostnad av de flyktiga aktiviteter som inte handlar om att följa ett manus eller efterlämna ett dokument.

På detta sätt kan man säga att kulturpolitiken har verkproduktion som sitt mål. Däremot är de urval, de mer flyktiga iscensättningar om DJs eller curatorer står för, inte skyddade.

Fleischer ger ett slags alternativ när han talar om "närvaroproduktion" som det egentligt åtråvärda. Värdet av "ny musik" i betydelsen nyskriven eller nyinspelad kan ifrågasättas när vi redan har ett så enormt flöde: "Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra sitt strå till stacken. All musik är postdigital. Huruvida digitala maskiner används för att frambringa ljudet är av mindre betydelse. Varje musikalisk situation präglas idag av det digitala utbudets överflöd. Känslor av övermättnad och rastlöshet blandas med begär efter närvaro och gemenskap." (§40, s. 66)

Vad som avses med närvaro behöver utforskas närmare.

En annan sak som kan tas upp här är frågan om musik och demokrati. Idén om ett helt igenom demokratiskt urval avfärdas. Att ständigt byta DJ (§22, s. 32) är inte demokrati, utan seriediktatur. "Det är aldrig så att människor som strålar samman på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik." (§17, s. 18) Dessa idéer pockar på vidare reflektion kring frågan om vad "demokratisk kultur", som en sådan som jag reflexmässigt drömmer om, egentligen ska innebära. Boken är öht full av exempel där det framhävs hur viktigt det är att någon tar på sig ett särskilt ansvar för att skapa den musikaliska situationen, och att detta inte riktigt låter sig förenas med idéer om lika inflytande.

Den kapitalistiska välfärdsstaten 1: Grundtesen

2009-11-14T22:54:00.003+01:00

Den liberale ekonomen, välfärdsforskaren och bloggaren Andreas Bergh har skrivit en kärnfull bok om den svenska välfärdsstatens historia som innehåller flera påpekanden som är tankeväckande även för en socialdemokrat. Därför kommer här en serie poster med referat och kommentarer till den.

Denna post kan delas upp i flera delar.

Berghs egna bloggposter om boken
Berghs egna slides för presentation av boken

Den övergripande tesen är att Sverige blev rikt under åren 1870-1970 genom att vara en kapitalistisk välfärdsstat. Den knackigare utvecklingen 1970-1995 förklaras av att man under denna tid (eller snarare strax innan) utvecklades till en interventionistisk välfärdsstat. En tabell på s. 59 redovisar vad dessa idealtyper innebär:

Stabila spelregler - Aktiv konjunkturpolitik
Väldefinierad, starkt skyddad äganderätt - Kan lätt inskränkas med politiska beslut
Fri rörlighet för varor, kapital och människor - Reglering av dessa
Resursjämlikhet - Utfallsjämlikhet
Riskspridande socialförsäkringar - Progressiva skatter, riktade bidrag

(Skulle gärna sett en utveckling av vad "rationell arbetsdelning" (min kursiv.) innebär, mer än en post hoc-beskrivning av de förhållanden som rådde före och efter. Är detta uttryck i sammanhanget något annat än en tautologi?)

Den viktigaste politiska poängen i boken tycks mig vara negativ. (Men samtidigt, på ett märkligt sätt, glädjande.) Det är inte höga skatter, progressiva skatter eller arbetsmarknadslagstiftningen (LAS, MBL) som har gjort Sverige jämlikt. Dessa saker kom in sent i den svenska ekonomin. I början av 1960-talet hade Sverige alltjämt lägre skatter än i USA! (s. 44) Den svenska inkomstjämlikheten uppstod enligt Bergh framförallt under 1900-talets första hälft, vilket påvisas genom studier av dels höga inkomster, dels utgifterna för socialbidrag (som sjönk konstant efter 1930-talet fram till 1965).

Istället är orsakerna till den svenska jämlikheten tidiga grundskolereformer, fackföreningar och kollektivavtal samt tidiga socialförsäkringar (påbörjades redan vid 1900-talets början). Här finns en del historiskt intressant att gräva i vad gäller ursprunget till det som senare kommit att kallas socialdemokratisk välfärdsstat (se vidare läsning).

Det är inte helt uppenbart för mig hur strukturella eftersläpningar kan komma att begränsa sina uttryck till lågkonjunkturer (dvs. hur Sveriges eftersläpning kan vara allmän, när nedgångarna främst syns under enskilda år). Kan kanske åtgärdas med mer teori?

Jämför Bergh graden av statlig inblandning i ekonomin över tid? Ja, i Appendix B redovisas statistik som säger att den ekonomiska friheten i Sverige har ökat väsentligt under perioden 1970-2000. Hur var det tidigare?

Något som jag inte blir helt säker på är Berghs tes om graden av institutionell stabilitet. Vi devalverar visserligen inte längre, men motsägs inte påståendena om större stabilitet efter 1990 delvis av den reformtäthet som Bergh själv utförligt beskriver? Påståendet om kortare mandatperioder efter 1970 ställer jag mig också frågande till. Innan dess varvade vi väl riksdagsval och kommunalval vartannat år, och i båda fallen stod regeringsmakten potentiellt på spel, eftersom kommunalval indirekt också innebar val till första kammaren. Det är klart, man skulle här med stabilitet först och främst kunna mena keynesiansk stabiliseringspolitik men även denna blir väl förutsägbar efter ett tag (och just därför fungerar den inte)?

Vidare läsning:

Roine, J. och D. Waldenström (2008) "The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden 1903-2004" Journal of Public Economics, 92: 366-387.

Edebak, Per-Gunnar (2000) "Emergence of a Welfare State-Social Insurance in Sweden in the 1910s." Journal of Social Policy 29: 537-552.

Rothstein och socialismen

2009-10-29T10:35:00.005+01:00

Professor Rothstein har skrivit en intressant artikel i Häften för Kritiska studier (2008, nr 5, vol. 197) om socialismens framtid, och vilken väg som kan tänkas vara lämplig för utforskning och politisk diskussion. Det handlar om att "ta det till nästa steg", och börja lägga fram konkreta planer för att faktiskt genomföra ekonomisk socialism.

R. påpekar att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har någon särskild plan för att åstadkomma ekonomisk socialism. Och det stämmer, sett till partiprogrammen. Vi i S har bara en punkt där vi säger att vi inte tar ställning för en viss typ av ekonomi. V har bara en formulering om att de inte har någon färdig formel för hur framtidens socialism ska se ut. Möjligen är det Marx anmärkningar om att han inte "ville skriva recept för framtidens soppkök" som spökar i detta. Anledningen till att Marx inte ville detta var möjligen att han inte ville göra bort sig som utopisterna. Kanske har det för S och V:s del också att göra med realsocialismens misslyckanden.

Vilka argument finns idag för ekonomisk demokrati? Rothstein listar tre:

- Idéerna om dynamiska effekter, att de sämst ställda skulle gynnas proportionellt mera av att man låter marknadseffekterna slå igenom, har inte infriats.
- Anställdas inflytande i företag förbättrar effektiviteten.
- Inflytande ökar trivseln bland de anställda och minskar ohälsan.

Det har, som Kenneth Eliasson visat, funnits minst sex olika typer av ekonomisk demokrati på dagordningen, nämligen statssocialism, löntagarfonder, löntagarkooperativ, funktionsssocialism, gillessocialism och modeller med företagsdemokrati (Eliasson 1996).

Rothstein argumenterar för att vi behöver en diskussion om konkret institutionell design. De största vänsterframgångarna, den representativa demokratin och välfärdsstaten, har varit konstitutionella till sin karaktär.

Vilka rättigheter medborgarna har är noggrant reglerat liksom vem som har att fatta beslut i olika frågor. När det gäller demokratin är allt som har att göra med rösträtt, valsystem, yttrandefrihet och rättssäkerhet utomordentligt noggrant specificerat i gällande regelverk. När det uppstår tveksamheter i enskilda tillämpningsfall är det dessutom lika noggrant reglerat vilka instanser som har att besluta om hur lagverket skall tolkas. I denna ordning står dessutom den enskilda individens rättigheter i centrum, inte några kollektivs.

När det kommit till sådant som försöken med löntagarfonderna, har den konstitutionella frågorna dock varit väldigt oklara, på minst tre punkter.
1. Vilka företag skulle dessa fonder äga kapital i? Vem bestämmer detta?
2. Vad skulle detta ha inneburit för löntagarna i dessa företag?
3. Hur hantera orättvisor som uppstår mellan löntagare som arbetar i dessa företag och de som står utanför (inkl. de som arbetar i offentlig sektor).

Även representativ demokrati och välfärdsstat har handlat om omfördelning av makt och resurser.

Vi behöver ett nytt vänsterintresse för form- och processfrågor. Organisering, inte revolution. Ett program för en ny ekonomisk ordning, måste kunna besvara följande tre frågor.

1. Vem ska bestämma vad som ska produceras?
2. Vem ska bestämma över hur produktionen ska organiseras?
3. Vem ska bestämma hur det ekonomiska resultatet ska fördelas?

Vidare läsning från referenslistan:

Eliasson, Kenneth. 1996. LO-ledningen och företagsnämnderna (Diss.). Gothenburg: Department of Political Science, University of Gothenburg.

Richard Rorty - Achieving Our Country (1998)

2009-10-22T20:29:00.004+02:00

Här är några av mina excerpter från Richard Rortys Achieving Our Country (1998) som någon mer kanske kan ha nytta av. Det rör framförallt den amerikanska vänsterns utveckling, och har egentligen inte full bäring på den svenska situationen, men innehåller ändå en del lärdomar och resonemang som kan vara tillämpliga även i våra försök att återuppfinna socialdemokratin.

Utan att han själv beskriver det så, tror jag Rorty också är tidigt ute med att problematisera det som Dr. Palmås kallar 68-tänk. Även små förbättringar räknas, etc.

s. 3: "National pride is to countries what self-respect is to individuals: a necessary condition for self-improvement. Too much national pride can produce bellicosity and imperialism, just as excessive self-respect can produce arrogance. But just as too little self-respect makes it difficult for a person to display moral courage, so insufficient national pride makes energetic and effective debate about national policy unlikely."

s. 3: "Those who hope to persuade a nation to exert itself need to remind the country of what it can take pride in as well as what it should be ashamed of. They must tell inspiring stories about episodes and figures in the nation's past - episodes and figures to which the country should remain true."

s. 9: "For James, disgust with American hipocrisy and self-deception was pointless unless accompanied by an effort to give America reason to be proud of itself in the future. The kind of proto-Heideggerian cultural pessimism which Adams cultivated seemed, to James, decadent and cowardly. "Democracy", James wrote", "is a kind of religion, and we are bound not to admit its failure.""

s. 15: "Dewey and Whitman wanted Americans to continue to think of themselves as exceptional, but both wanted to drop any reference to divine favor or wrath."

s. 20: "But there is another form of Hegelian historicism which survives Popper's criticisms intact. In this form, historicism is simply the temporalization of what Plato, and even Kant, try to eternalize. It is the temporalization of ultimate significance, and of awe."

s. 29: "democracy is the only form of moral and social faith which does not 'rest upon the idea that experience must be subjected at some point or other to some form of external control: to some "authority" alleged to exist outside of the processes of experience'"

s. 32: "To say that certain acts do make [national pride] impossible is to abandon the secular, antiauthoritarian vocabulary of shared social hope in favor of the vocabulary which Whitman and Dewey abhorred: a vocabulary built around the notion of sin."

s. 33: "But now suppose that on has in fact done one of the things one could not have imagined doing, and finds that one is still alive. At that point, one's choices are suicied, a life of bottomless self-disgust, and an attempt to live so as never to do such a thing again." s. 34: (citerat av Andrew Delbanco) "evil was the failure of imagination to reach beyond itself, the human failure to open oneself to a spirit that both chastises the enduring comfort of reciprocal love."

s. 91: "let me cite a passage from Dewey's Reconstruction in Philosophy in which he expresses his exasperation with the sort of sterile debate now going on under the rubric of 'individualism versus communitarianism.' Dewey thought that all discussions which took this dichotomy seriously 'suffer from a common defect. They are all commited to the logic of general notions under which specific situations are to be brought. What we want is light upon this or that group of individuals, this or that concrete human being, this or that special institution or social arrangement. For such a logic of inquiry, the traditionally accepted logic substitutes discussion of the meaning of concepts and their dialectical relationship with one another.' Dewey was right to be exasperated by sociolpolitical theory conducted at this level of abstraction. He was wrong when he went on to say that ascending to this level is typically a rightist maneuver, one which supplies 'the apparatus for intellectual justifications of the established order.' For such ascents are now more common on the Left than on the Right."

s. 94: "In its Foucauldian usage, the term 'power' denotes an agency which has left an indelible stain on every word in our language and on every institution in our society. It is always already there, and cannot be spotted coming or going. One might spot a corporate bagman arriving at a congressman's office, and perhaps block his entrance. But one cannot block off power in the Foucauldian sense. Power is as much inside one as outside one. It is nearer than hands and feet. As Edmundson says: one cannot 'confront power; one can only encounter its temporary and generally unwitting agents... [it] has capacities of motion and transformation that make it a preternatural force.' Only indeterminable individual and social self-analysis, and perhaps not even that, can help us escape form the infinitely fine meshed of its invisible web. The ubiquity of Foucauldian power is reminiscent of the ubiquity of Satan, and thus of the ubiquity of original sin - that diabolical stain on every human soul. I argued in my first lecture that the repudiation of the concept of sin was at the heart of Dewey and Whitman's civic religion. I also claimed that the American Left, in its horror at the Vietnam War, reinvented sin. It reinvented the old religious idea that some stains are ineradicable. I now wish to say that, in committing itself to what it calls 'theory,' this left has gotten something which is entirely too much like religion. For the cultural Left has come to believe that we must place our country within a theoretical frame of reference, situate it within a cast quasicosmological perspective."

s. 98: "The current leftist habit of taking the long view and looking beyond nationhood to a global polity is as useless as was faith in Marx's philosophy of history, for which it has become a substitute."

s. 100: "This left wants to preserve otherness rather than ignore it."

s. 101: "But you cannot urge national political renewal on the basis of descriptions of fact. You have to describe the country in terms of what you passionately hope it will become, as well as in terms of what you know it to be now. You have to be loyal to a dream country rather than to the one to which you wake up every morning. [...] But the country of one's dream must be a country one can imagine being constructed, over the course of time, by human hands."

s. 114: "By 'campaiging,' I mean something finite, something that can be recognized to have succeeded or to have, so far, failed. Movements, by contrast, neither succeed nor fail. They are too big and too amorphous to do anything that simple. They share in what Kierkegaard called 'the passion of the infinite.' They are exemplified by Christianity and Marxism, the sort of movements which enable novelists like Dostoevsky to do what Howe admiringly called 'feeling thought'."

s. 115: "This kind of politics [movements] assumes that things will be changed utterly, that a terrible new beauty will be born."

s. 121: "What would or past look like if we decided that (in the words that Bruno Latour takes as the title of his brilliant book) 'we have never been modern' - that history is an endless network of changing relationships, without any of the great climactic ruptures or peripeties, and that terms like 'traditional society,' 'modern society,' and 'postmodern society' are more trouble than they are worth."

s. 122: "... we might lose dramatic intensity. But we might help immunize ourselves against the passion of the infinite. If we dropped references to movements, we could settle for telling a story about how the human beings in the neighborhood of the North Atlantic made their futures different from their pasts at a constantly acceleating pace. We could still, like Hegel and Acton, tell this story as a story of increasing freedom. But we could drop, along with any sense of inevitable progress, any sense of immanent teleology."

Debattartikel om FRA-lagen

2009-10-14T14:14:00.003+02:00

Idag gör S-studenters IT- & integritetsnätverk ett utspel på Newsmill inför rikdagens votering om FRA 2.0 om några timmar. Och det är undertecknad som är huvudförfattare.

Fleischer om upphovsrätt

2009-10-02T17:11:00.001+02:00

Detta har väl knappast att göra med det jag vill kalla socialdemokratins kärnfrågor, men eftersom jag ska ingå i en grupp som ska försöka formulera åsikter om detta i S-studenter, så tar jag och kladdar lite om det här.

Var och såg Rasmus Fleischer föreläsa för chalmerister om upphovsrättens historia och om varför vi nu har de strider vi har. Rätt mycket av det han var sådant som är välbekant från hans flitiga bloggande, och kanske främst från denna essä, men det fanns en del påpekanden och finesser i resonemanget som var nya för mig.

Distinktionen idé / uttryck, som var fundamental för den första upphovsrätten (eller författarrätt, som det hette då) är tydligt knuten till en textkultur. Det är svårt att tänka sig samma uppdelning vad gäller musik. Detta tar sig uttryck i att skyddet för musikaliska verk i viktiga avseenden är strängare än för texter. Man får citera gratis, men inte sampla. När sedan upphovsrätten utvidgades från "text" till "verk" gjorde man, för att förklara det senare begreppet, även en distinktion mellan inre och yttre uttryck. På så sätt var "verket" något som stod över det medium som det var framställt i, men samtidigt något annat än de "idéer" (exv. ord, faktauppgifter, toner, ackord) som alla är eniga om att ingen kan äga.

När upphovrätten nu började reglera verk blev också många flera användningssätt reglerade. Tidigare hade man fått göra vad man ville med noterna när man hade köpt dem. Nu fanns det plötsligt också en rad idéer om att det inte var tillåtet att framföra ett stycke hur som helst. Här blev framförallt distinktionen privat / offentlig central. Förr var detta ganska enkelt, eftersom privata och offentliga rum kunde definieras utifrån fysisk arkitektur, på ett sätt som är svårt på Internet. Det fanns dock redan på den tiden vissa gränsfall. Användning i undervisning diskuteras än idag. Religiösa bruk fick ett särskilt undantag (psalmsång). Föreningar har varit ett annat ständigt problem. Man har stannat vid slutna sällskap. Inte allmänna föreningar, men ordenssällskap.

Den nya mångfalden av reglerade användningsområden gav upphov till att man inrättade kollektiva organisationer för att bevaka dessa rättigheter. Dessa tar betalt till utifrån standardtaxor. Det finns ingen individuell prissättning på stycken. De fördelar pengarna utifrån statistiska beräkningar om hur användningen "borde vara", vilka i högsta grad kan problematiseras. Påståendena om att upphovsrätten skulle vara en marknadsekonomi tycks högst tvivelaktiga i ljuset av detta.

Spår att följa upp: Stims odemokratiska organisationsformer. De har olika grader av medlemskap.

Upphovsrätten är politisk på så sätt att den definierar sociala relationer. Detta märks inte minst i nästa steg. När bandspelaren uppfanns 1950, hade man en apparat där skriv- och läsfunktionerna var integrerade (till skillnad från tryckpress eller grammofon), och därmed tillgängliga för den vanlige användaren. För att råda bot på detta förespråkade Stim etc. en kassettavgift, vilket blev verklighet, men först 1999. Detta system förutsätter dock en sträng uppdelning mellan producenter och konsumenter, och att det bara är de senare som använder kassettband (eller iPods, eller CD-skivor etc.)

I detta finns en rad roliga gränsfall. Man har ingen avgift på kopieringspapper, men däremot på vissa kopieringsmaskiner inom utbildningsväsendet.

(Kuriosum: Stims remissvar från 1949 där man förordar förbjudande av bandspelare. Sett utifrån den tiden var dock bandspelare militär högteknologi.)

Efter att fler och fler medier tagits in under upphovsrätten banér, sker det under 1900-talets slut en konvergens. Alla medier blir binär kod. (Idag får dock nya konstformer inte status av verk längre. Jfr en spellista från en DJ, bloggande.)

Ledordet har därför blivit "teknikneutralitet". Denna är dock en chimär, som kan illustreras i otaliga exempel. T.ex. kan man sälja en begagnad skiva, men inte begagnade mp3-filer. (Kuriosum: Det är lagligt att köpa en CD-skiva, bränna av den och sälja första skivan vidare, men inte den andra.)

Striderna kring upphovsrätten står oftast kring indexeringen av material, metadatan. I synnerhet kring de verktyg som kan användas för att automatisera taggandet av filer med metadata.

Skillnaden mellan patent och upphovsrätt är att pantenten faktiskt skyddar idén, inte bara uttrycket.

Socialdemokrati som ideologi och föreställd gemenskap

2009-08-25T09:53:00.002+02:00

Det sägs att socialdemokratin inte är en ideologi.

Socialdemokratin är kanske inte, i likhet med socialism, konservatism och liberalism, vad man kan kalla en renodlad ideologi. Men nödgas vi för den sakens skull nöja oss att kalla fenomenet, som Erik Laakso, som ett hopkok av de klassiska ideologierna, eller kort och gott Socialkonservatistliberaler?

En jämförelsevis ny argumentationsfront inom den politiska filosofin,
Kommunitarianismen, har på senare år präglat det socialdemokratiska självmedvetandet och varit central i såväl självrannsakan som sökandet efter en ny framtid för reformismen. En kommunitär läsning verkar möjliggöra finare distinktioner och en rimlig historisk förståelse av Socialdemokratins utveckling bortom ideologitriaden. Så även om Göran Perssons självgivna epitet ”social demokrat” förefaller exemplifiera ett hopkok av de grundläggande ideologierna som fallit svenska folket på läppen i över 70 år, är socialdemokratin som rörelse mer än så.

Inom den politiska filosofin har kommunitarianismen sedan en tid utgjort ett alternativ någonstans mellan socialkonservatism och socialliberalism. Framförallt genomsyras denna strömning av ifrågasättandet av den individualistiska rättvisefilosofi som varit hegemon ända sedan Rawls revolutionerade den politiska filosofin genom A theory of justice på 80- talet.

Exempelvis söker sig Anders Nilsson och Örjan Nyström i Reformismens möjligheter Socialdemokratins rötter i de kommunitära reaktioner som följde på kapitalismens utbredning under den liberala vågen i slutet av 1800-talet. De oreglerade marknadskrafterna skapade otrygghet och social upplösning, som möttes av kommunitära reaktioner som innebar en tillflykt till en föreställd social gemenskap. Istället för att ideligen värderas utifrån ett skiftande marknadsvärde hungrade människan efter delaktighet i något större, en överindividuell moralisk gemenskap som manifesterade sig i två dimensioner som genomgående präglat socialdemokratins utveckling:

style="">Marknadskrafternas upplösning av sociala och moraliska band, genererade en folklig nationalism. Denna manifesterades tanken om folkhemmet eller det goda hemmet: folkgemenskapen som bygger samhället av jämlikar.
Tron på marknadskrafternas frigörande minskade utrymmet för politisk handling, vilket landade i en politisk determinism som anpassade sig till marknadens behov. Socialdemokratin innebar en återuppväckelse av tron på politiken, en vilja till politisk makt som kunde styra samhället i en önskad riktning.

Arbetarrörelsen kanaliserade skickligt dessa kommunitära reaktioner och fann i det konservativa begreppet folkhemmet ett uttryck för människans hunger efter gemenskap. Franska revolutionens frihet, jämlikhet och broderskap blev paroller för ett medborgarhem som blev demokratiskt till sin karaktär. (Till skillnad från i Tyskland, där liknande strömningar urartade i fascismens nations- och rasgemenskap).

En sak som utmärker Socialdemokratin är dess förmåga till att samla breda väljargrupper under sin fana, och detta under paroller som inspirerats av samtliga ideologier. Mer än som ett hopkok, låter Socialdemokratin nu som ett kommunitärt subjekt. En rörelse av mer än enskilda individer, som betraktar samhället eller gemenskapen som en organism. Härmed verkar den ideologiska triaden vara överskriden sedan länge, gemenskapen uttrycker sig olika beroende på rådande samhälles kultur, nationalitet och moral. Men som S Anderberg påpekar om olika kommunitaristiska inriktningar:

”Gemensamt för dem alla är ambitionen att balansera rättigheter och ansvar samt att uppnå balans i samhället mellan staten, marknaden och de gemenskaper som utgör samhället, framför allt i sociala och moraliska frågor”

http://kultforum.blogspot.com/2009/06/kommunitarianism-konservatism.html

Socialdemokratin balanserade skickligt människans frihetssträvan med gemenskapens inbördes jämlikhet. Kanske har Socialdemokratin varit så framgångsrik genom åren just eftersom den är följsam vis a vis folkets strävan efter gemenskap. Att försöka förstå Socialdemokratisk ideologi i avsaknad av ett utvecklat begrepp av den gemenskap som utgjorde dess politiska subjekt, ter sig dock svårt.

Hur lika är vi?

2009-08-23T12:20:00.005+02:00

Dags att pröva vingarna lite grand:

När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:

Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.

* För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
* För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.

Frågor:

Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).

Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.

I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.

Socialdemokrati är ingen ideologi |

2009-08-06T20:43:00.000+02:00

Erik Laakso skriver att socialdemokratin inte på något entydigt sätt är "socialism", utan är kombination av de tre stora. "Socialism" i någon strängare mening, eller ens i partiprogrammets mening, har man aldrig verkat för att genomföra.

Dags för nytt partiprogram

2009-08-06T20:34:00.000+02:00

Magnus Ljungkvist kommer med några kommentarer till Socialdemokraternas programutveckling i de rent kvantitativa dimensionerna.