"Det är det som är höger med tillväxt."

Nu ska jag börja göra något jag aldrig gjort på den här bloggen förut: Kommentera en aktuell politisk händelse.

Avslöjandena om herrarna Nordström, Melin, Batljan et al:s mellanhavanden med Svenskt Näringsliv är verkligen något att bli förbannad på, och eftersom många nu förefaller verka för att det ska lägga sig i medierna, tänkte jag att jag lika gärna kan säga något jag också. Det i mitt tycke mest upprörande i det här har nämligen inte fått tillräcklig uppmärksamhet så här långt. Det ska jag skriva om i nästa post, men först ska jag kommentera den ena av de "talking points" som Prime-sossarnas försvarare fört fram:

Ett av de argument som de som försöker släta över deras agerande använder är att det inte är något farligt, då både (s) och Svenskt Näringsliv har traditioner av att vara "för tillväxt". Men detta är (i bästa fall) att bedra sig själv. För det handlar inte bara om tillväxt i allmänhet. Mats Engström beskriver det på sakfrågeplanet. Men frågan har också en mer abstrakt, ideologisk nivå. På Facebook ställde någon (förvisso helt uppriktigt) frågan "Vad är det som är höger med tillväxt?" Och svaret från Avlant Nilsson var sådär kraft- och kärnfullt på det sätt han är så bra på, så det förtjänar att sparas och spridas vidare. Jag citerar det därför här, lätt redigerat:

Tillväxt är ett brett begrepp som innefattar mycket sådant som de flesta gillar oavsett politisk färg: kvalitetshöjning av varor och tjänster, effektivisering och innovationer.

Men tillväxt kan också uppnås genom att man ägnar sig åt ett högre resursuttag ur naturen än vad som återbildas. Detta är inte alltid ett problem. Om det görs under en kort period för att skapa förutsättningarna för att klara sig utan resursen kan det betraktas mer som ett lån än ett överutnyttjande. I andra fall överstiger tillgången behovet inom all överskådlig framtid (t.ex. salt).

Men i de fall där tillväxten innebär ett överutnyttjande av ändliga resurser (t.ex. fiske och olja) finns det en tydlig höger-vänster-skala. Från extremvänstern som menar att förstatligande är den enda lösningen, via statliga åtgärder och kontrollsystem (s) till laissez-faire (CUF) och åter till strikt ägande men denna gång i privat regi (nyliberalism).

Med andra ord är idiotvurmande för tillväxt utan att ta hänsyn till den underliggande komplexiteten, där t.ex. kortsiktigt tillväxthämmande regleringar kan vara nödvändiga för att främja långsiktig utveckling, typiskt något som marknadsfundamentalister förespråkar, ivrigt påhejade av dem som har investeringar eller andra egenintressen i de fält som hotas av reglering.

Det är det som är höger med tillväxt.

För övrigt gör Marika Lindgren Åsbrink upp med alla fåniga påståenden om att vi vara på väg i en tillväxtfientlig riktning och att Svenskt Näringsliv skulle vara så attans tillväxtvänliga (vilket väl också är vad Avlants formuleringar blixtbelyser). Och så förtjänar Lena Sommestad cred för sina kommentarer kring detta. Jag börjar luta ganska kraftigt i frågan om vem jag helst skulle vilja ha som nästa partiledare.

Hur framgångsrik var "monetarismen"?

I många generaliserande historieskrivningar om den politiska utvecklingen stannar författarna gärna på en abstrakt idénivå och utelämnar undersökandet av faktiska omläggningar av politiken och deras konsekvenser. Detta gör man givetvis inte av intellektuell ohederlighet, utan för hanterlighetens skull, men det riskerar likväl att leda till fel och svårigheter i analysen av vilken politik som bör föras för tillfället (med en nick till Erik Bengtsson).

Ett möjligen marginellt, men för mig tankeväckande exempel på en sådan diskrepans mellan beskrivningar på abstrakt och konkret nivå, ger Paul Krugman i sin dödsruna över Milton Friedman. I den historieskrivning man får sig till livs i vänstern inträffar någon gång i skiftet 1970- / 80-talet en tsunami (vågmetaforen är ofta förekommande här) av någonting som kallas "nyliberalism". Krugmans artikel bekräftar också bilden av Friedman som en av de viktigaste ideologerna i detta skifte, men ger också några finare nyanser i frågan om exakt vad som Friedman förändrade, och inte förändrade.

Friedman lade väldigt stor vikt vid penningpolitik (i motsats till finanspolitik) och formulerade en doktrin som fått namnet "monetarism". Detta brukar ofta beskrivas som en del av det framgångsrika nyliberala politiska paktetet. Men Krugman menar att det inte finns fog för detta. Friedmans monetarism gick ut på att allt som centralbankerna skulle ägna sig åt var att se till att penningmängden växte kontinuerligt - en rent matematisk uppgift. På så sätt skulle man inte bara undvika att ekonomin lades i händerna på de kortsiktigt tänkande politikerna, utan också att alltför stor makt lades i händerna på en mycket liten grupp män. Tanken med detta var att detta i längden skulle en mer stabil ekonomi. Detta prövades också, men bara under en mycket kort tid:

First, when the United States and the United Kingdom tried to put monetarism into practice at the end of the 1970s, both experienced dismal results: in each country steady growth in the money supply failed to prevent severe recessions. The Federal Reserve officially adopted Friedman-type monetary targets in 1979, but effectively abandoned them in 1982 when the unemployment rate went into double digits. This abandonment was made official in 1984, and ever since then the Fed has engaged in precisely the sort of discretionary fine-tuning that Friedman decried. For example, the Fed responded to the 2001 recession by slashing interest rates and allowing the money supply to grow at rates that sometimes exceeded 10 percent per year. Once the Fed was satisfied that the recovery was solid, it reversed course, raising interest rates and allowing growth in the money supply to drop to zero.

Tillika skriver Krugman i sitt svar till Anna Schwartz m.fl. att

I don’t think anything I said implies that “monetary policy today has returned to the pre-Friedman status quo.” But to say that central banks now take responsibility for inflation is a long way from saying that monetarism has succeeded. And it is, by the way, very strange to imply that only monetarists thought that Nixon’s wage and price controls were a mistake.

The point is that monetarism doesn’t mean supporting responsible monetary policy; by that criterion everyone is a monetarist, and almost everyone always was. Nor does it mean accepting the fact that monetary policy matters. If monetarism means anything at all, it means believing that a stable money growth rate is the key to a stable economy. And it isn’t.

Även om penningpolitiken har förändrats, så är det alltså inte Friedmans läror som idag är vägledande för praxis. Synd bara att Krugman inte går in närmare på varifrån de idéer som har dominerat penningpolitiken sedan åttiotalet kommer.

Den kapitalistiska välfärdsstaten 1: Grundtesen

Den liberale ekonomen, välfärdsforskaren och bloggaren Andreas Bergh har skrivit en kärnfull bok om den svenska välfärdsstatens historia som innehåller flera påpekanden som är tankeväckande även för en socialdemokrat. Därför kommer här en serie poster med referat och kommentarer till den.

Denna post kan delas upp i flera delar.

Berghs egna bloggposter om boken
Berghs egna slides för presentation av boken

Den övergripande tesen är att Sverige blev rikt under åren 1870-1970 genom att vara en kapitalistisk välfärdsstat. Den knackigare utvecklingen 1970-1995 förklaras av att man under denna tid (eller snarare strax innan) utvecklades till en interventionistisk välfärdsstat. En tabell på s. 59 redovisar vad dessa idealtyper innebär:

1. Stabila spelregler - Aktiv konjunkturpolitik
2. Väldefinierad, starkt skyddad äganderätt - Kan lätt inskränkas med politiska beslut
3. Fri rörlighet för varor, kapital och människor - Reglering av dessa
4. Resursjämlikhet - Utfallsjämlikhet
5. Riskspridande socialförsäkringar - Progressiva skatter, riktade bidrag
   

(Skulle gärna sett en utveckling av vad "rationell arbetsdelning" (min kursiv.) innebär, mer än en post hoc-beskrivning av de förhållanden som rådde före och efter. Är detta uttryck i sammanhanget något annat än en tautologi?)

Den viktigaste politiska poängen i boken tycks mig vara negativ. (Men samtidigt, på ett märkligt sätt, glädjande.) Det är inte höga skatter, progressiva skatter eller arbetsmarknadslagstiftningen (LAS, MBL) som har gjort Sverige jämlikt. Dessa saker kom in sent i den svenska ekonomin. I början av 1960-talet hade Sverige alltjämt lägre skatter än i USA! (s. 44) Den svenska inkomstjämlikheten uppstod enligt Bergh framförallt under 1900-talets första hälft, vilket påvisas genom studier av dels höga inkomster, dels utgifterna för socialbidrag (som sjönk konstant efter 1930-talet fram till 1965).

Istället är orsakerna till den svenska jämlikheten tidiga grundskolereformer, fackföreningar och kollektivavtal samt tidiga socialförsäkringar (påbörjades redan vid 1900-talets början). Här finns en del historiskt intressant att gräva i vad gäller ursprunget till det som senare kommit att kallas socialdemokratisk välfärdsstat (se vidare läsning).

Det är inte helt uppenbart för mig hur strukturella eftersläpningar kan komma att begränsa sina uttryck till lågkonjunkturer (dvs. hur Sveriges eftersläpning kan vara allmän, när nedgångarna främst syns under enskilda år). Kan kanske åtgärdas med mer teori?

Jämför Bergh graden av statlig inblandning i ekonomin över tid? Ja, i Appendix B redovisas statistik som säger att den ekonomiska friheten i Sverige har ökat väsentligt under perioden 1970-2000. Hur var det tidigare?

Något som jag inte blir helt säker på är Berghs tes om graden av institutionell stabilitet. Vi devalverar visserligen inte längre, men motsägs inte påståendena om större stabilitet efter 1990 delvis av den reformtäthet som Bergh själv utförligt beskriver? Påståendet om kortare mandatperioder efter 1970 ställer jag mig också frågande till. Innan dess varvade vi väl riksdagsval och kommunalval vartannat år, och i båda fallen stod regeringsmakten potentiellt på spel, eftersom kommunalval indirekt också innebar val till första kammaren. Det är klart, man skulle här med stabilitet först och främst kunna mena keynesiansk stabiliseringspolitik men även denna blir väl förutsägbar efter ett tag (och just därför fungerar den inte)?

Vidare läsning:

Roine, J. och D. Waldenström (2008) "The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden 1903-2004" Journal of Public Economics, 92: 366-387.

Edebak, Per-Gunnar (2000) "Emergence of a Welfare State-Social Insurance in Sweden in the 1910s." Journal of Social Policy 29: 537-552.

Rothstein och socialismen

Professor Rothstein har skrivit en intressant artikel i Häften för Kritiska studier (2008, nr 5, vol. 197) om socialismens framtid, och vilken väg som kan tänkas vara lämplig för utforskning och politisk diskussion. Det handlar om att "ta det till nästa steg", och börja lägga fram konkreta planer för att faktiskt genomföra ekonomisk socialism.

R. påpekar att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har någon särskild plan för att åstadkomma ekonomisk socialism. Och det stämmer, sett till partiprogrammen. Vi i S har bara en punkt där vi säger att vi inte tar ställning för en viss typ av ekonomi. V har bara en formulering om att de inte har någon färdig formel för hur framtidens socialism ska se ut. Möjligen är det Marx anmärkningar om att han inte "ville skriva recept för framtidens soppkök" som spökar i detta. Anledningen till att Marx inte ville detta var möjligen att han inte ville göra bort sig som utopisterna. Kanske har det för S och V:s del också att göra med realsocialismens misslyckanden.

Vilka argument finns idag för ekonomisk demokrati? Rothstein listar tre:

- Idéerna om dynamiska effekter, att de sämst ställda skulle gynnas proportionellt mera av att man låter marknadseffekterna slå igenom, har inte infriats.
- Anställdas inflytande i företag förbättrar effektiviteten.
- Inflytande ökar trivseln bland de anställda och minskar ohälsan.

Det har, som Kenneth Eliasson visat, funnits minst sex olika typer av ekonomisk demokrati på dagordningen, nämligen statssocialism, löntagarfonder, löntagarkooperativ, funktionsssocialism, gillessocialism och modeller med företagsdemokrati (Eliasson 1996).

Rothstein argumenterar för att vi behöver en diskussion om konkret institutionell design. De största vänsterframgångarna, den representativa demokratin och välfärdsstaten, har varit konstitutionella till sin karaktär.

Vilka rättigheter medborgarna har är noggrant reglerat liksom vem som har att fatta beslut i olika frågor. När det gäller demokratin är allt som har att göra med rösträtt, valsystem, yttrandefrihet och rättssäkerhet utomordentligt noggrant specificerat i gällande regelverk. När det uppstår tveksamheter i enskilda tillämpningsfall är det dessutom lika noggrant reglerat vilka instanser som har att besluta om hur lagverket skall tolkas. I denna ordning står dessutom den enskilda individens rättigheter i centrum, inte några kollektivs.

När det kommit till sådant som försöken med löntagarfonderna, har den konstitutionella frågorna dock varit väldigt oklara, på minst tre punkter.
1. Vilka företag skulle dessa fonder äga kapital i? Vem bestämmer detta?
2. Vad skulle detta ha inneburit för löntagarna i dessa företag?
3. Hur hantera orättvisor som uppstår mellan löntagare som arbetar i dessa företag och de som står utanför (inkl. de som arbetar i offentlig sektor).

Även representativ demokrati och välfärdsstat har handlat om omfördelning av makt och resurser.

Vi behöver ett nytt vänsterintresse för form- och processfrågor. Organisering, inte revolution. Ett program för en ny ekonomisk ordning, måste kunna besvara följande tre frågor.

1. Vem ska bestämma vad som ska produceras?
2. Vem ska bestämma över hur produktionen ska organiseras?
3. Vem ska bestämma hur det ekonomiska resultatet ska fördelas?

Vidare läsning från referenslistan:

Eliasson, Kenneth. 1996. LO-ledningen och företagsnämnderna (Diss.). Gothenburg: Department of Political Science, University of Gothenburg.