Det största moraliska problemet med Primeskandalen: Den förfalskade opinionsmätningen

En sjukdag som denna borde jag kanske ägna mig åt mer upplyftande saker än Primeskandalen. Men den stör mig fortfarande och den i mitt tycke mest upprörande detaljen har inte fått nog med uppmärksamhet.

Det har ju som sagt varit en vanlig reaktion att hävda att det i grund och botten inte finns något problem i avslöjandena kring Prime PR:s samarbete med Svenskt Näringsliv. En ofta förekommande synpunkt är att personer som Nicklas Nordström, Carl Melin m.fl. ju inte är köpta utan bara har tagit betalt för att framföra de åsikter de ändå redan har. Det är också den försvarslinje som Nordström själv valde.

Som Johannes Åsberg och Sara Gunnerud och Lena Sommestad förtjänstfullt har påpekat finns det likväl stora problem med att de på detta sätt undergräver tilliten inom partiet.

Sara Gunnerud och Mats Engström har också pekat på behovet av en utredning. Dels för att förebygga liknande situationer i framtiden. Dels för att vi behöver tydligare principer för var gränserna ska gå. Vi vet, som Gunnerud påpekar, inte exakt vad som gjorts och inte gjorts och av vem, så det är inte helt självklart exakt var det här fallet kommer att landa på den skalan.

Men under alla omständigheter finns det en sak i denna soppa som jag finner så graverande att jag inte kan förstå hur åtminstone Melin skulle komma undan ett skarpt moraliskt fördömande. En sak som också gör att argumentet att "det är ju ändå deras åsikt" inte riktigt håller. Det är svårt att veta exakt vem som har varit ansvarig för vad här, men åtminstone han måste ju rimligen ha ansvar för följande:

United Minds, Prime PR:s opinionsinstitut, där Melin är chef, förefaller ha givit en fråga i en opinionsundersökning tendentiösa svarsalternativ, i syfte att bekräfta sina teser om socialdemokratins problem. I den skriftliga versionen av den presentation som Klas Gustavsson höll vid Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens [som går att ladda ned i denna post] för några veckor sedan, ges en beskrivning av hur Prime använde denna undersökning:

Två dagar efter valet skrev Carl Melin – statsvetare och opinionschef på företaget United Minds, med förflutet på Socialdemokraternas partikansli – på DN:s debattsida. På basis av en valdagsundersökning från det egna företaget slog han fast orsakerna till Socialdemokraternas valnederlag. Melin konstaterade att bakgrunden måste sökas i väljarrörelsen från Socialdemokraterna till Moderaterna och de andra borgliga partierna. Men han gick också ett steg längre och menade att han hade utrett orsakerna till denna väljarflykt:

”37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften.” (DN Debatt 2010 09 21)

Så här snabbt kunde alltså ett opinionsinstitut peka ut exakt – och i avrundade procentenheter rangordna – de tre orsaker som skrämt bort Socialdemokraternas väljare till Alliansen. Och viktigast av allt var alltså frågan om att inte avskaffa ett skatteavdrag för städning. Efter att ha läst artikeln kändes slutsatserna i sin okomplicerade, närmast monokausala enkelhet, som allt för simpla. Väljarströmmar och partibyten måste ges mer tid att analyseras än så och underlaget måste vara större.

Detta är alltså den "snabba artikel" som beskrivs i de planer Aftonbladet presenterade. I en fotnot beskriver Gustavsson frågeformuleringen som denna analys grundade sig på:

En annan kritik som bör framhållas mot undersökningen är att respondenterna, vid frågan om varför de bytt block, fick välja på ett väldigt litet urval av svarsalternativ. I undersökningen angavs, förutom de tre ovan nämnda alternativen, endast två ytterligare svarsalternativ. Dessa handlade om skatten på dyra fastigheter och förmögenheter (21%) och om samarbetet med Miljöpartiet (20%). De som uppgivit att de bytt från Socialdemokraterna till allianspartierna, och de som röstat borgligt men sagt sig ha övervägt Socialdemokraterna, fick välja max två svarsalternativ. Det hade naturligtvis varit bättre om denna fråga varit öppen, utan bundna svarsalternativ eller att respondenterna givits långt fler svarsalternativ. Det är lätt att komma på ytterligare svarsalternativ som borde givits: partiledarens personlighet, bensinskattehöjningen, motståndet mot ett nytt jobbskatteavdrag, sänkningen av pensionärsskatten, begränsningen av vinstuttag för friskolor, etc. Om svarsalternativen formulerats med hänsyn till Prime PR:s kunders intressen är för mig omöjligt att ha någon uppfattning om, eftersom denna typ av ekonomiska samarbeten enligt branschens principer är hemliga.

Gustavsson skrattar nu nöjt och välförtjänt åt att hans insinuationer visat sig helt korrekta.

Melin kom alltså fram till sin lista på tre orsaker utifrån en enkätfråga med fem svarsalternativ, där flera mycket väl tänkbara andra alternativ hade uteslutits på förhand, och de två övriga alternativen också väl faller in under Prime PR:s / Svenskt Näringslivs agenda. Oavsett hur det verkligen förhåller sig i frågan om anledningarna till blockbytena, är det alltså ett faktum att man formulerade dessa svarsalternativ utifrån de svar man önskade få, snarare än utifrån en strävan att ge en rättvisande bild av opinionen.

Man behöver inte ha läst Habermas för att inse att tillverkandet av undersökningen och användningen av de svar man fick är ett brott mot alla tänkbara regler för juste kommunikation. Moraliskt är det ekvivalent med lögn. Förfaranden som dessa är visserligen väl beprövade inom opinionsbildningen, men lik förbannat är det en typ av regelbrott som underminerar själva idén om kommunikativt handlande inom en social gemenskap (som Socialdemokraterna).

Hur ska en socialdemokrat bilda sina åsikter? Jag tänker mig att man bör göra ungefär så här: utifrån sin tolkning av partiets värderingar och sina idéer om hur samhället fungerar, om opinionen och strategiska förhållanden, kommer man fram till vad man tror är bra för partiets möjligheter att vinna stöd i opinionen, makt i de politiska församlingarna och genomslag för de egna värderingarna. Nordström har tydligen varit förespråkare av kärnkraft länge, och förmodligen gäller det även RUT och valfrihetssystemen i välfärden. Det finns inga skäl att tro att Nordström inte kom fram till detta på det sätt som beskrevs ovan. Melins åsikter har det pratats mindre om, men jag förmodar att de är ungefär desamma och att de kom till på samma sätt.

Men i en god socialdemokrats plikter ingår också att efter hand som man gör nya erfarenheter, eller samhället och opinionen förändras, bör man ärligt och självkritiskt ompröva sina ställningstaganden i ljuset av detta. Säkert har Nordström och Melin gjort också detta flera gånger, och kommit fram till att de inte har haft anledning att revidera sina ställningstaganden.

I just den här kampanjen verkar åtminstone Melin dock ha passerat en gräns, när han istället för att verkligen undersöka opinionen och grunda sina rekommendationer till partiet på det, valde att fabricera uppgifter för att upprätthålla ett ställningstagande som han hade fått ekonomiska intressen i. Annars hade han ju inte kunnat vara konsult åt Svenskt Näringsliv. Melins plikter som god socialdemokrat och som god PR-man kolliderade så det stod härliga till.

Vårt ansvar gäller inte bara de handlingar vi begår i konkreta situationer, utan också vilka situationer (med beroenden och lojaliteter) vi försätter sig i. Melin måste rimligen ha anat att en sådan konflikt kunde uppstå. Han valde att förebygga den genom att tillverka en missvisande undersökning så att han skulle kunna upprätthålla den åsikt han behövde för sitt yrkes skull. Och därför förtjänar han allt klander. Om Melin hade gjort detta utan att ha Svenskt Näringslivs uppdrag, då hade han "bara" varit en desperat och ohederlig debattör. Nu ser det ännu mer tvivelaktigt ut.

Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden II

Kapitel 2: Epokskifte

Daniel Bell som den "post"-samhällets (det postindustriella) förste teoretiker.

s. 46: "Bell såg i skiftet från varu- till tjänsteproduktion, och övergången från manuellt till intellektuellt arbete, hur ett nytt samhälle tog form. Det gamla industrisamhällets konflikter trängde nu undan. Industriarbetarklassen håll på och försvinna och istället växte fram en ny klass på basis av 'kunskap snarare än egendom'. [...] För Bell innebär inte framväxten av det postindustriella samhället en renodling av den marknadsbaserade ekonomin, utan istället att den gemensamma sektorn fått en växande betydelse och att vi är på väg mot ett samhälle som kräver och möjliggör en ökad politisk målstyrning och planering."

Bells argument sägs drabba Marx i två hänseenden: prognosen om klassernas polarisering, och inriktningen på varuproduktion (medförande en skarp skillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete). Men att högern har utnyttjat detta "skifte" är knappast ett argument mot dessa idéer.

s. 49: "Under de senaste decennierna har vi fått höra att vi måste anpassa oss till ett nytt samhälle. Tillsvidareanställningar och fackliga trygghetslagar måste ersättas med flexibla anställningsformer och en individualiserad arbetsrätt. Skatter och välfärd måste anpassas efter omvärlden, till följd av globaliseringen av ekonomin. Fasta strukturer ska brytas ned i nätverk." Agreed.

Det slår mig att jag inte har något särskilt konkret idé om vad ett uttryck som "skärpta motsättningar mellan arbete och kapital" betyder i praktiken.

En farlig tendens är att förväxla teser om tendenser med teser om epokala skiften.

s. 53: "Den suveräna nationalstaten var en förutsättning för såväl socialdemokratisk tillväxt- och fördelningspolitik som kommunistisk frigörelse genom diktatur." Förutom att satsens andra led låter tvivelaktigt i minst fem dimensioner, skulle jag vilja ha en rejäl explikation av det första ledet i påståendet.

s. 56: "[Castells] menar inte heller att industriproduktionen är på väg att försvinna, men att den är på tillbakagång." Tesen om informationssamhället handlar väl rimligen om vad folk jobbar med, inte om samhällets totala produktion? Rimligen har väl industriproduktionen i såväl västvärlden som världen ökat hela tiden sedan 1960-talet (eller när man nu vill förlägga informationssamhällets entré)? Eller har den inte det? Skulle vara rätt sensationellt för mig.

Robert Reichs analys av "den nya arbetsmarknaden": Det finns ingen "nationell ekonomi", i betydelsen avgränsade system, längre. Tre huvudkategorier av arbeten: rutinmässiga produktionstjänster, persontjänsterna, symbolanalytiker. s. 59: "Reich [tar inte] informationssamhället som en förevändning för en nyliberal avregleringspolitik, utan menar tvärtom att det nya samhället ställer stora krav på offentliga investeringar och därmed inte kan motivera några skatteminskningar."

Motsättningen mellan klass- och identitetsperspektivet i politik ser lite underlig ut för mig, i alla fall som teoretiska perspektiv betraktade. Fick inte klasstillhörigheten mycket av sin politiska kraft just genom att det faktiskt var en kulturell tillhörighet också? Och arbetarklassen har inte alltid varit arbetare i första hand tidigare heller. T.ex. slöt ju arbetarklassen upp på de nationella regeringarnas sida i första världskriget. Identitet har väl alltid varit ett komplicerat lappverk?

Av Gs redogörelse att döma verkar heller inte Castells säga emot detta.

Åsså kommer mediekritik: Politikens beroende av massmedierna, spindoctors etc. bäddar för demokratins död. s. 63: "Politikernas förehavanden blir det viktaste i medias skildring av politiken, och alltmer av det politiska livet har kommit att handla om s.k. 'negative campaigning' och offentliga karaktärsmord. Politik har blivit till ett massmedialt skådespel och kretsar alltmer kring skandaler och affärer."

Mot detta kan vi ta till Henrik Oscarssons inlägg om personlighetseffekter (Bakom de små partiledareffekterna) och Bengt Johanssons uppgifter om att negative campaigning i Sverige var långt vanligare innan andra världskriget än vad det är idag.

Under tiden gör politiken lik förbannat en massa viktiga saker.

G slutar denna del av kapitlet med att konstatera att även C i någon mening är teknikdeterminist. Men partiernas tappade medlemstal är ju även en följd av partiernas eget handlande. Och detsamma kan väl sägas om mycket av utvecklingen mot informationssamhället också?

Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden III

Kapitel 3: Marxismen i Disneyland

Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.

s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?

s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?

s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).

s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.

s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?

s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?

s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?

På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".

s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)

Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?

(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)

B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.

Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?

Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?

Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?

Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden I

Vi fortsätter med mer kurslitteratur från Wigforssakademin. Den här boken utkom 2004. Författaren är också en av lärarna på kursen. Nedanstående är utdrag och anteckningar kring kapitel 1-3.

I introduktionen dras några riktlinjer upp: boken är en översikt över "de senaste årens vänsterdebatt". Den är en kritik av postmodernistiska (eller, som G verkar föredra att säga, "postpolitiska") strömningar.

Det nedanstående är snabba, rätt spontana anteckningar, och även om frågorna kanske kan låta sarkastiska i tonen, är de ärligt menade. Jag har verkligen svårt att förstå vad många av standarduttrycken i modern vänsterdebatt betyder.

s. 10: "Vad postmodernismen har utmanat är inte i första hand socialismen, utan istället politiken överhuvudtaget. Teoretiskt har den undergrävt möjligheten till en kritik av makten. Det är mot denna bakgrund som jag menar att man måste förstå de senaste årens förnyelsedebatt inom den etablerade vänstern och då i synnerhet socialdemokratin. Jag menar att denna nya politik bäst kan beskrivas som en postpolitik. Alltså som en politik som inte längre har någon koppling ill vare sig ideologi eller begrepp som makt, frigörelse eller förtryck."

s. 12: "Här betraktar jag socialismen som ett alternativ till och en kritik av det kapitalistiska klassamhället. Det är självklart eftersom socialismen också är förknippad med värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men socialismen kan inte helt reduceras till att vara ett knippe värderingar eller en allmänetisk grundhållning. Socialismen representerar alltså för mig en alternativ samhällsordning bortom dagens förtryckarstrukturer. [...] Jag är inte ute efter att presentera några modeller för hur denna alternativa samhällsordning skulle kunna fungera. Den viktigaste uppgiften för dagens vänster handlar om att kunna förstå, kritiskt analysera och formera ett motstånd mot de maktstrukturer som genomsyrar vårt samhälle."

Det här låter inte heller lovande. G har här inte mer att säga än att socialism är "något annat" än kapitalism. Är inte "den viktigaste uppgiften" snarare ta fram ett politiskt program för att förverkliga detta samhälle, sedan man bestämt sig för vad det faktiskt är för mål man siktar på? Är det inte hög tid att faktiskt "skriva recept för framtidens soppkok"? Rothstein verkade vara inne på något liknande i en text jag tidigare refererade.

De tre första kapitlen sägs behandla "diskussionen om socialismens död i relation till det påstådda epokskiftet och debatten om postmodernismen" (s. 14).

1. Från Marx till Lyotard och Fukuyama
2. Castells om informationssamhället.
3. Baudrillard - från marxism till postmodernism.

Kapitel 1

Till att börja med ett referat av Marx dramaturgi i Kommunistiska manifestet. Det understryks med emfas att det är fel att behandla Marx som en simpel teknikdeterminism. Det kan jag väl vara böjd att hålla med om, men jag hade gärna sett lite argumentering. Därefter följer Kautsky (organisering i väntan på slutstriden), Luxemburg (politisk offensiv, massornas spontana kamp, men oklart i vilket syfte), Lenin (ett elitparti som skulle ta över staten, revolutionen skulle inte komma av sig själv pga. att arbetarna "mutas").

s. 32: "[B] skrev om hur klassmotsättningarna hade minskat och att socialdemokraterna skulle ha mod att erkänna sig som det socialreformistiska parti man faktiskt blivit."
Är detta verkligen en adekvat sammanfattning av Bernstein? Som Dr. Owzar lärde ut socialismens idéhistoria handlade Bernsteins projekt om att omarbeta Marx i ljuset av att teserna om Verelendigung och polarisering inte verkade stämma med den utveckling han såg i sin samtid, och om att i ljuset av detta få socialdemokraterna att byta strategi. (Å andra sidan, ser jag nu, är det typ det som G skriver sedan.)

Sedan tar allt ett skutt fram till efterkrigstiden. Socialdemokratin beskrivs här utifrån paroller och allmänna mål. Det handlar också om förhållandet mellan socialdemokraternas och kommunisterna.

Förändringarna kring kommunismens fall sammanfattas så här: "Att det nationella samförståndet brutits och näringslivet var på hård politisk offensiv, samtidigt som det egna välfärdsbygget kraftigt knakade i fogarna, gjorde identitetsproblemen än större. Utan vare sig ett yttre militärt hot eller en inre politisk sammanhållning, var den svenska modellen inte längre möjlig." (s. 36)

s. 41: "Däremot [till skillnad från socialism, liberalism, konservatism] passar postmodernismen den globaliserade kapitalismen som hand i handske, eftersom accepterandet av det postmoderna tillståndet [dvs. cynism?] inte ger någon möjlighet till systemkritik." Vad är det detta för orsaksresonemang egentligen?