Den kapitalistiska välfärdsstaten 1: Grundtesen

Den liberale ekonomen, välfärdsforskaren och bloggaren Andreas Bergh har skrivit en kärnfull bok om den svenska välfärdsstatens historia som innehåller flera påpekanden som är tankeväckande även för en socialdemokrat. Därför kommer här en serie poster med referat och kommentarer till den.

Denna post kan delas upp i flera delar.

Berghs egna bloggposter om boken
Berghs egna slides för presentation av boken

Den övergripande tesen är att Sverige blev rikt under åren 1870-1970 genom att vara en kapitalistisk välfärdsstat. Den knackigare utvecklingen 1970-1995 förklaras av att man under denna tid (eller snarare strax innan) utvecklades till en interventionistisk välfärdsstat. En tabell på s. 59 redovisar vad dessa idealtyper innebär:

1. Stabila spelregler - Aktiv konjunkturpolitik
2. Väldefinierad, starkt skyddad äganderätt - Kan lätt inskränkas med politiska beslut
3. Fri rörlighet för varor, kapital och människor - Reglering av dessa
4. Resursjämlikhet - Utfallsjämlikhet
5. Riskspridande socialförsäkringar - Progressiva skatter, riktade bidrag
   

(Skulle gärna sett en utveckling av vad "rationell arbetsdelning" (min kursiv.) innebär, mer än en post hoc-beskrivning av de förhållanden som rådde före och efter. Är detta uttryck i sammanhanget något annat än en tautologi?)

Den viktigaste politiska poängen i boken tycks mig vara negativ. (Men samtidigt, på ett märkligt sätt, glädjande.) Det är inte höga skatter, progressiva skatter eller arbetsmarknadslagstiftningen (LAS, MBL) som har gjort Sverige jämlikt. Dessa saker kom in sent i den svenska ekonomin. I början av 1960-talet hade Sverige alltjämt lägre skatter än i USA! (s. 44) Den svenska inkomstjämlikheten uppstod enligt Bergh framförallt under 1900-talets första hälft, vilket påvisas genom studier av dels höga inkomster, dels utgifterna för socialbidrag (som sjönk konstant efter 1930-talet fram till 1965).

Istället är orsakerna till den svenska jämlikheten tidiga grundskolereformer, fackföreningar och kollektivavtal samt tidiga socialförsäkringar (påbörjades redan vid 1900-talets början). Här finns en del historiskt intressant att gräva i vad gäller ursprunget till det som senare kommit att kallas socialdemokratisk välfärdsstat (se vidare läsning).

Det är inte helt uppenbart för mig hur strukturella eftersläpningar kan komma att begränsa sina uttryck till lågkonjunkturer (dvs. hur Sveriges eftersläpning kan vara allmän, när nedgångarna främst syns under enskilda år). Kan kanske åtgärdas med mer teori?

Jämför Bergh graden av statlig inblandning i ekonomin över tid? Ja, i Appendix B redovisas statistik som säger att den ekonomiska friheten i Sverige har ökat väsentligt under perioden 1970-2000. Hur var det tidigare?

Något som jag inte blir helt säker på är Berghs tes om graden av institutionell stabilitet. Vi devalverar visserligen inte längre, men motsägs inte påståendena om större stabilitet efter 1990 delvis av den reformtäthet som Bergh själv utförligt beskriver? Påståendet om kortare mandatperioder efter 1970 ställer jag mig också frågande till. Innan dess varvade vi väl riksdagsval och kommunalval vartannat år, och i båda fallen stod regeringsmakten potentiellt på spel, eftersom kommunalval indirekt också innebar val till första kammaren. Det är klart, man skulle här med stabilitet först och främst kunna mena keynesiansk stabiliseringspolitik men även denna blir väl förutsägbar efter ett tag (och just därför fungerar den inte)?

Vidare läsning:

Roine, J. och D. Waldenström (2008) "The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden 1903-2004" Journal of Public Economics, 92: 366-387.

Edebak, Per-Gunnar (2000) "Emergence of a Welfare State-Social Insurance in Sweden in the 1910s." Journal of Social Policy 29: 537-552.

Hur lika är vi?

Dags att pröva vingarna lite grand:

När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:

Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.

* För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
* För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.

Frågor:

Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).

Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.

I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.