Detta är lite noteringar apropå läsningen av ett par avsnitt i Alex Callinicos Samhällsteori. Det är mest stolpar, grundläggande klarlägganden och svepande avfärdanden - inga djupare insikter i de olika tänkarnas verk.
Lukács och Gramsci får här representera dels upproret mot fatalismen hos Marx och den andra internationalens marxism (ffa Kautsky och Plechanov, men här nämns även namn som Lenin, Luxemburg, Bucharin, Hilferding och Bauer), där klassmedvetande (och därmed, tycks det mig, aktörsperspektivet) får en större roll i historiens gång, som inte längre bara bestäms av "objektiva ekonomiska förhållanden". En självklarhet idag.
Om tesen om kapitalismens "irrationalitet" (rätt vanlig i vänsterjargong än idag): "...för att beteckna ett förhållande som irrationellt krävs ett perspektiv ur vilket en sådan bedömning kan göras och som självt kan visas vara rationelllt. När exempelvis Weber säger att 'rent ekonomiska relationer' är målrationella men 'etiskt irrationella' menar han att de är irrationella i förhållande till en värderationell religiös etik. Däremot tror han inte att de sista värden som grundlägger en sådan religiös etik kan bevisas vara rationella [...]. Lukács lösning på detta problem var att argumentera för att den rationella ståndpunkt från vilken samhället bör betraktas ser det som en integrerad helhet" (s. 294-295). Detta perspektiv är enligt Lukács "det proletära klassmedvetandet", vilket inte är någon rent intellektuell "teori" utan minst lika mycket en känsla som växer fram ur arbetarnas erfarenhet av de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Gramsci räddes till skillnad från Lukács inte vad Callinicos på ett ställe kallar "relativism" (vilket i sammanhanget pragmatiskt sett egentligen betyder "att inte tro att historien har ett förutbestämt slut"), då han helt anammade det pragmatiska sanningsbegreppet. Inte heller verkar han ha trott att arbetarklassens världsåskådning var vad Hegel egentligen hade skymtat när han trodde sig skåda världsanden. Samtidigt framstår hans teori i Callinicos framställning ändå som rätt så determinerad. Det krävs agens, men historien har ändå en riktning, som denna agens ska fullfölja. (Det är möjligen i ett liknande ljus som man ska tolka en fras som "vår historiska uppgift och plikt" i Det lär oss historien.)
På det hela taget framstår Lukács och Gramscis marxism mest som en påminnelse om att "vi måste göra något för att något ska hända". Men på något sätt lyckas de ändå bevara den eländige historieteleologi.
I avsnittet om Frankfurtskolan handlar det på de första sidorna om IfS:s historia, donationen från Weil, flykten till USA, akademiseringen av marxismen.
Hos Frankfurtskolan finns inte längre de stora förhoppningarna på arbetarklassen som "historiens subjekt" (dvs. dess fullbordare, den världsandefunktion). Man är överhuvudtaget skeptisk till "totaliserande subjekt". Adorno drar paralleller mellan idén om historiens subjekt och vad han själv ser som totalitära, konformerande tendenser i kapitalismen.
"I sitt filosofiska huvudverk Negative Dialektik (1966) drev han tesen att den tyska idealistiska filosofin, som kulminerade i Hegel, systematiskt hade frånkänt det icke-identiska - den enskilda, det särskilda, det materiella, det empiriska - någon som helst giltighet [ansåg inte Adorno själv, i alla fall tidigt, att fakta inte är någon falsifieringsinstans?]. Allting reduceras istället till en skapelse av den absoluta, självkonstituerande subjektiviteten." (s. 354) Subjektets strävan mot upplysning leder till subjektivitetens död, eftersom vad subjektiviteten strävar efter just kontroll av subjektiviteten.
Samtidigt kopplar man subjektivitetens död till historiska fenomen som är så grundläggande att det som kanske började som samhällskritik slår över i civilisationskritik. Med en formulering från Habermas förankrar man "den mekanism som ger upphov till medvetandets reifikation i arthistoriens antropologiska grundvalar". Det gick fel redan vid den neolitiska revolutionen, eller kanske rentav innan dess, då vi började "reproducera oss genom arbete". Det tycks rentav gå en rak linje från detta detta till fascismen. (Ehmm, kan någon bortförklara det så att de inte ser fullt så löjliga ut...) Vad ska vi ta oss till då? Och vi som ändå tycker att livet är rätt behagligt?
Det kan noteras att denna syn på arbete som mänsklighetens fördärv, tycks gå rakt på tvärs mot Marx antropologi, där arbetet är grundläggande för människans självförverkligande. A & H:s lära förlägger också mänsklighetens fördärv långt bortom allt som kan kallas "kapitalism". Snarare är det allt som kan kallas "civilisation" som förkastas.
Frankfurtskolan är heller inte någon teori om någon väg framåt. Det handlar bara om hur hopplöst allt har blivit, under "den auktoritära staten" i "den förvaltade världen". Jag har länge haft intrycket, och Callinicos framställning bekräftar detta, att Adorno & COs syn på fascism, kommmunism och organiserad kapitalism (i kontrast till 1800-talets konkurrenskapitalism) som tre varianter på "den auktoritära staten", dvs. i grund och botten "samma sak", andligen sett. Alla tre utplånar "subjektiviteten". Är inte detta en intellektuell härdsmälta av minst samma mått som när Heidegger hävdande att fördrivandet av tyskar från Östeuropa efter andra världskriget var "samma sak" som Förintelsen?
Säga vad man vill om konsumtionskonformismen under kapitalismen (bla bla bla) men nog är dagens västerländska samhällen långt mer pluralistiska och inkluderande än tidigare samhällen. Nog erbjuder vår samhällsform långt större variation i subjektiv frihet, i betydelsen livsåskådningar, livsformer och -möjligheter än något tidigare samhälle, i den mån sådant nu kan mätas på en generell nivå. Någon som säger emot mig på det?
Vad är det för poäng jag har svårt att förstå? Kärnan är nog att jag har svårt att förstå vad det var som Adorno och Horkheimer var så förtvivlade över. Marcuses utopier om instinkternas befrielse avfärdas (?) av Callinicos med att de "påminner om de utopiska socialisternas spekulationer" (s. 362), men vad man än tycker om dem är den i alla fall lite greppbara och möjliga att resonera praktiskt kring. Men vad A & H saknar, bortsett från barndomens minnen av att somna in till att mamma och pappa sitter i salongen och spelar Beethovens sonater för violin och piano, går över huvudet på mig.
En sista notering: Marcuse sägs ha förespråkat "integration av subjekt och objekt", något som A & H ska ha avvisat. Vad handlade detta om? Vad var A & H:s motargument? Har detta någon koppling till A & H:s rädsla för "pragmatiserat tänkande"?
Visar inlägg med etikett wigforssakademin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett wigforssakademin. Visa alla inlägg
lördag 20 mars 2010
söndag 31 januari 2010
Alex Callinicos - Samhällsteori (Weber)
7.1 Det preussiska jordbruket och den tyska staten
Det första avsnittet behandlar Webers intellektuella härkomst och allmänna inställning till samhällsvetenskap genom att sätta in W i sin samtid och de politiska frågor som upptog honom.
W stod metodologiskt mittemellan den historiska skolan och marginalisterna.
Weber pekade på att det inte finns några nödvändiga paralleller mellan politiska och ekonomiska processer. Införandet av kapitalism i Tyskland hade genomförts utan att bourgeoisien på allvar fått ta del av det politiska ledarskapet. Dessa idéer ger kontext till och hänger samman med Ws demokratiteoretiska ståndpunkt.
Ekonomiska processer bör inte "primärt ses som medel för att maximera välfärden, utan betraktas ur perspektivet av evig kamp" (s. 220). Och därmed är vetenskapen om dessa inte heller neutral. Med Ws egna ord: Som en förklarande och analytisk vetenskap är nationalekonomin internationell, men så snart den fäller värdeomdömen är den förbunden med ett släkte av mänskligheten som vi återfinner inom oss." (s. 221)
7.2 Vetenskap och stridande gudar
Här handlar mycket om Webers teori om vetenskap och värderingar. Men på slutet sägs några saker om värdebegreppet, som jag känner på mig har relevans för Cs övergripande ärende (försvara / upprätta Marx).
Detta sägs apropå Webers idealtypsbegrepp. Syftet med denna konstruktion var dels att ge de teoretiska begreppen en empirisk förankring (och undvika att hypostasera abstraktioner).
s. 230: "En teori om marknadsekonomin byggdes upp med utgångspunkt i den enskilde konsumentens preferenser, under antagandet att denne kan ordna sina preferenser efter den relativa intensiteten i de behov och önskningar som de uttrycker, samt handla rationellt i bemärkelsen att välja de medel som är bäst lämpade för att uppnå de mål som dessa preferenser anger. [...] Weber gör i själva verket gränsnytteteorins procedurer till det paradigmatiska exemplet på samhällelig förklaring. Sociologin är, säger han, 'en vetenskap som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar'. Att tolkande förstå innebär primärt att identifiera den subjektiva meningen med en handling för den person som utför den: de försanthållanden och önskningar som den framsprang ur."
7.3 Historia och rationalisering
s. 235: "[W] skiljer mellan 'den så kallade materialistiska historieuppfattningen', som han säger 'måste avvisas med eftertryck', och 'den ekonomiska historietolkningen', som han förespråkar. Den förra bygger på 'den föråldrade föreställningen att alla kulturella fenomen kan härledas som en produkt eller funktion av den materiella intressekonstellationen'; den andra innebär 'analys av kulturella och ekonomiska fenomen med särskilt hänseende till deras ekonomiska betingning'."
Har inte Ws idé om pendelrörelsen mellan karisma och byråkrati (ounderbyggbara "idéer vs. rutiner och regler) någon sorts parallell hos Hegel? Eller i någon mån i Kenneth Burkes uttryck "the bureaucratization of the imaginative"?
7.4 Liberal imperialism och demokratisk politik
W som "kluven liberal" i traditionen från Tocqueville och Mill, som har stark känsla för den moderna världens konflikter och "de liberala institutionernas historiska särskildhet" (s. 246). (Till skillnad från, förmodar jag, Panglossliberaler och de som betraktar den moderna ordningen / de liberala idealen som historiens öde).
C menar att W håller med Marx om mycket vad gäller "arbetarens frihet" och att betrakta ekonomin som "ett system för herravälde". Dock med en viktig skillnad: "Arbetarens avskiljande från produktionsmedlen, som enligt Marx möjliggör den kapitalistiska exploateringen, är emellertid vara ett exempel på en vidare byråkratiseringsprocess. [...] Det är inte bara så att samhälleligt ägande av produktionsmedlen inte skulle förbättra situationen. Genom att eliminera den privata entreprenören, 'den enda typ som varit i stånd att åtminstone i relativt hög grad undgå den rationella byråkratin oundvikliga kunskapsdominans', skulle det rentav förvärra den."
Demokrati som "en rutiniserad form av karismatiskt herravälde" (s. 252).
Det första avsnittet behandlar Webers intellektuella härkomst och allmänna inställning till samhällsvetenskap genom att sätta in W i sin samtid och de politiska frågor som upptog honom.
W stod metodologiskt mittemellan den historiska skolan och marginalisterna.
Weber pekade på att det inte finns några nödvändiga paralleller mellan politiska och ekonomiska processer. Införandet av kapitalism i Tyskland hade genomförts utan att bourgeoisien på allvar fått ta del av det politiska ledarskapet. Dessa idéer ger kontext till och hänger samman med Ws demokratiteoretiska ståndpunkt.
Ekonomiska processer bör inte "primärt ses som medel för att maximera välfärden, utan betraktas ur perspektivet av evig kamp" (s. 220). Och därmed är vetenskapen om dessa inte heller neutral. Med Ws egna ord: Som en förklarande och analytisk vetenskap är nationalekonomin internationell, men så snart den fäller värdeomdömen är den förbunden med ett släkte av mänskligheten som vi återfinner inom oss." (s. 221)
7.2 Vetenskap och stridande gudar
Här handlar mycket om Webers teori om vetenskap och värderingar. Men på slutet sägs några saker om värdebegreppet, som jag känner på mig har relevans för Cs övergripande ärende (försvara / upprätta Marx).
Detta sägs apropå Webers idealtypsbegrepp. Syftet med denna konstruktion var dels att ge de teoretiska begreppen en empirisk förankring (och undvika att hypostasera abstraktioner).
s. 230: "En teori om marknadsekonomin byggdes upp med utgångspunkt i den enskilde konsumentens preferenser, under antagandet att denne kan ordna sina preferenser efter den relativa intensiteten i de behov och önskningar som de uttrycker, samt handla rationellt i bemärkelsen att välja de medel som är bäst lämpade för att uppnå de mål som dessa preferenser anger. [...] Weber gör i själva verket gränsnytteteorins procedurer till det paradigmatiska exemplet på samhällelig förklaring. Sociologin är, säger han, 'en vetenskap som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar'. Att tolkande förstå innebär primärt att identifiera den subjektiva meningen med en handling för den person som utför den: de försanthållanden och önskningar som den framsprang ur."
7.3 Historia och rationalisering
s. 235: "[W] skiljer mellan 'den så kallade materialistiska historieuppfattningen', som han säger 'måste avvisas med eftertryck', och 'den ekonomiska historietolkningen', som han förespråkar. Den förra bygger på 'den föråldrade föreställningen att alla kulturella fenomen kan härledas som en produkt eller funktion av den materiella intressekonstellationen'; den andra innebär 'analys av kulturella och ekonomiska fenomen med särskilt hänseende till deras ekonomiska betingning'."
Har inte Ws idé om pendelrörelsen mellan karisma och byråkrati (ounderbyggbara "idéer vs. rutiner och regler) någon sorts parallell hos Hegel? Eller i någon mån i Kenneth Burkes uttryck "the bureaucratization of the imaginative"?
7.4 Liberal imperialism och demokratisk politik
W som "kluven liberal" i traditionen från Tocqueville och Mill, som har stark känsla för den moderna världens konflikter och "de liberala institutionernas historiska särskildhet" (s. 246). (Till skillnad från, förmodar jag, Panglossliberaler och de som betraktar den moderna ordningen / de liberala idealen som historiens öde).
C menar att W håller med Marx om mycket vad gäller "arbetarens frihet" och att betrakta ekonomin som "ett system för herravälde". Dock med en viktig skillnad: "Arbetarens avskiljande från produktionsmedlen, som enligt Marx möjliggör den kapitalistiska exploateringen, är emellertid vara ett exempel på en vidare byråkratiseringsprocess. [...] Det är inte bara så att samhälleligt ägande av produktionsmedlen inte skulle förbättra situationen. Genom att eliminera den privata entreprenören, 'den enda typ som varit i stånd att åtminstone i relativt hög grad undgå den rationella byråkratin oundvikliga kunskapsdominans', skulle det rentav förvärra den."
Demokrati som "en rutiniserad form av karismatiskt herravälde" (s. 252).
Alex Callinicos - Samhällsteori (Durkheim)
1. Samhällsutveckling och vetenskaplig objektivitet
Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.
Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.
Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.
s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."
Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.
2. Samhället som en moralisk verklighet
Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).
"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).
C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".
Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."
3. Mening och tro
Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).
Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.
Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.
Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.
s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."
Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.
2. Samhället som en moralisk verklighet
Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).
"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).
C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".
Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."
3. Mening och tro
Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).
fredag 29 januari 2010
Håkan Thörn - Globaliseringens dimensioner I
Kapitel 2: Nationalstatens kris?
Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
Expansion och intensifiering av handel med varor mellan stater.
Utländska direktinvesteringar ökar.
Antalet transnationella (multinationella?) företag med transnationella produktionskedjor växer, och deras inflytande ökar.
Etableringen av elektroniskt sammankopplade finansmarknader, med ständigt ökande transaktioner, som till slut "utvecklar en egen slags dynamik" (vad?). (s. 37-38)
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden II
Kapitel 2: Epokskifte
Daniel Bell som den "post"-samhällets (det postindustriella) förste teoretiker.
s. 46: "Bell såg i skiftet från varu- till tjänsteproduktion, och övergången från manuellt till intellektuellt arbete, hur ett nytt samhälle tog form. Det gamla industrisamhällets konflikter trängde nu undan. Industriarbetarklassen håll på och försvinna och istället växte fram en ny klass på basis av 'kunskap snarare än egendom'. [...] För Bell innebär inte framväxten av det postindustriella samhället en renodling av den marknadsbaserade ekonomin, utan istället att den gemensamma sektorn fått en växande betydelse och att vi är på väg mot ett samhälle som kräver och möjliggör en ökad politisk målstyrning och planering."
Bells argument sägs drabba Marx i två hänseenden: prognosen om klassernas polarisering, och inriktningen på varuproduktion (medförande en skarp skillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete). Men att högern har utnyttjat detta "skifte" är knappast ett argument mot dessa idéer.
s. 49: "Under de senaste decennierna har vi fått höra att vi måste anpassa oss till ett nytt samhälle. Tillsvidareanställningar och fackliga trygghetslagar måste ersättas med flexibla anställningsformer och en individualiserad arbetsrätt. Skatter och välfärd måste anpassas efter omvärlden, till följd av globaliseringen av ekonomin. Fasta strukturer ska brytas ned i nätverk." Agreed.
Det slår mig att jag inte har något särskilt konkret idé om vad ett uttryck som "skärpta motsättningar mellan arbete och kapital" betyder i praktiken.
En farlig tendens är att förväxla teser om tendenser med teser om epokala skiften.
s. 53: "Den suveräna nationalstaten var en förutsättning för såväl socialdemokratisk tillväxt- och fördelningspolitik som kommunistisk frigörelse genom diktatur." Förutom att satsens andra led låter tvivelaktigt i minst fem dimensioner, skulle jag vilja ha en rejäl explikation av det första ledet i påståendet.
s. 56: "[Castells] menar inte heller att industriproduktionen är på väg att försvinna, men att den är på tillbakagång." Tesen om informationssamhället handlar väl rimligen om vad folk jobbar med, inte om samhällets totala produktion? Rimligen har väl industriproduktionen i såväl västvärlden som världen ökat hela tiden sedan 1960-talet (eller när man nu vill förlägga informationssamhällets entré)? Eller har den inte det? Skulle vara rätt sensationellt för mig.
Robert Reichs analys av "den nya arbetsmarknaden": Det finns ingen "nationell ekonomi", i betydelsen avgränsade system, längre. Tre huvudkategorier av arbeten: rutinmässiga produktionstjänster, persontjänsterna, symbolanalytiker. s. 59: "Reich [tar inte] informationssamhället som en förevändning för en nyliberal avregleringspolitik, utan menar tvärtom att det nya samhället ställer stora krav på offentliga investeringar och därmed inte kan motivera några skatteminskningar."
Motsättningen mellan klass- och identitetsperspektivet i politik ser lite underlig ut för mig, i alla fall som teoretiska perspektiv betraktade. Fick inte klasstillhörigheten mycket av sin politiska kraft just genom att det faktiskt var en kulturell tillhörighet också? Och arbetarklassen har inte alltid varit arbetare i första hand tidigare heller. T.ex. slöt ju arbetarklassen upp på de nationella regeringarnas sida i första världskriget. Identitet har väl alltid varit ett komplicerat lappverk?
Av Gs redogörelse att döma verkar heller inte Castells säga emot detta.
Åsså kommer mediekritik: Politikens beroende av massmedierna, spindoctors etc. bäddar för demokratins död. s. 63: "Politikernas förehavanden blir det viktaste i medias skildring av politiken, och alltmer av det politiska livet har kommit att handla om s.k. 'negative campaigning' och offentliga karaktärsmord. Politik har blivit till ett massmedialt skådespel och kretsar alltmer kring skandaler och affärer."
Mot detta kan vi ta till Henrik Oscarssons inlägg om personlighetseffekter (Bakom de små partiledareffekterna) och Bengt Johanssons uppgifter om att negative campaigning i Sverige var långt vanligare innan andra världskriget än vad det är idag.
Under tiden gör politiken lik förbannat en massa viktiga saker.
G slutar denna del av kapitlet med att konstatera att även C i någon mening är teknikdeterminist. Men partiernas tappade medlemstal är ju även en följd av partiernas eget handlande. Och detsamma kan väl sägas om mycket av utvecklingen mot informationssamhället också?
Daniel Bell som den "post"-samhällets (det postindustriella) förste teoretiker.
s. 46: "Bell såg i skiftet från varu- till tjänsteproduktion, och övergången från manuellt till intellektuellt arbete, hur ett nytt samhälle tog form. Det gamla industrisamhällets konflikter trängde nu undan. Industriarbetarklassen håll på och försvinna och istället växte fram en ny klass på basis av 'kunskap snarare än egendom'. [...] För Bell innebär inte framväxten av det postindustriella samhället en renodling av den marknadsbaserade ekonomin, utan istället att den gemensamma sektorn fått en växande betydelse och att vi är på väg mot ett samhälle som kräver och möjliggör en ökad politisk målstyrning och planering."
Bells argument sägs drabba Marx i två hänseenden: prognosen om klassernas polarisering, och inriktningen på varuproduktion (medförande en skarp skillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete). Men att högern har utnyttjat detta "skifte" är knappast ett argument mot dessa idéer.
s. 49: "Under de senaste decennierna har vi fått höra att vi måste anpassa oss till ett nytt samhälle. Tillsvidareanställningar och fackliga trygghetslagar måste ersättas med flexibla anställningsformer och en individualiserad arbetsrätt. Skatter och välfärd måste anpassas efter omvärlden, till följd av globaliseringen av ekonomin. Fasta strukturer ska brytas ned i nätverk." Agreed.
Det slår mig att jag inte har något särskilt konkret idé om vad ett uttryck som "skärpta motsättningar mellan arbete och kapital" betyder i praktiken.
En farlig tendens är att förväxla teser om tendenser med teser om epokala skiften.
s. 53: "Den suveräna nationalstaten var en förutsättning för såväl socialdemokratisk tillväxt- och fördelningspolitik som kommunistisk frigörelse genom diktatur." Förutom att satsens andra led låter tvivelaktigt i minst fem dimensioner, skulle jag vilja ha en rejäl explikation av det första ledet i påståendet.
s. 56: "[Castells] menar inte heller att industriproduktionen är på väg att försvinna, men att den är på tillbakagång." Tesen om informationssamhället handlar väl rimligen om vad folk jobbar med, inte om samhällets totala produktion? Rimligen har väl industriproduktionen i såväl västvärlden som världen ökat hela tiden sedan 1960-talet (eller när man nu vill förlägga informationssamhällets entré)? Eller har den inte det? Skulle vara rätt sensationellt för mig.
Robert Reichs analys av "den nya arbetsmarknaden": Det finns ingen "nationell ekonomi", i betydelsen avgränsade system, längre. Tre huvudkategorier av arbeten: rutinmässiga produktionstjänster, persontjänsterna, symbolanalytiker. s. 59: "Reich [tar inte] informationssamhället som en förevändning för en nyliberal avregleringspolitik, utan menar tvärtom att det nya samhället ställer stora krav på offentliga investeringar och därmed inte kan motivera några skatteminskningar."
Motsättningen mellan klass- och identitetsperspektivet i politik ser lite underlig ut för mig, i alla fall som teoretiska perspektiv betraktade. Fick inte klasstillhörigheten mycket av sin politiska kraft just genom att det faktiskt var en kulturell tillhörighet också? Och arbetarklassen har inte alltid varit arbetare i första hand tidigare heller. T.ex. slöt ju arbetarklassen upp på de nationella regeringarnas sida i första världskriget. Identitet har väl alltid varit ett komplicerat lappverk?
Av Gs redogörelse att döma verkar heller inte Castells säga emot detta.
Åsså kommer mediekritik: Politikens beroende av massmedierna, spindoctors etc. bäddar för demokratins död. s. 63: "Politikernas förehavanden blir det viktaste i medias skildring av politiken, och alltmer av det politiska livet har kommit att handla om s.k. 'negative campaigning' och offentliga karaktärsmord. Politik har blivit till ett massmedialt skådespel och kretsar alltmer kring skandaler och affärer."
Mot detta kan vi ta till Henrik Oscarssons inlägg om personlighetseffekter (Bakom de små partiledareffekterna) och Bengt Johanssons uppgifter om att negative campaigning i Sverige var långt vanligare innan andra världskriget än vad det är idag.
Under tiden gör politiken lik förbannat en massa viktiga saker.
G slutar denna del av kapitlet med att konstatera att även C i någon mening är teknikdeterminist. Men partiernas tappade medlemstal är ju även en följd av partiernas eget handlande. Och detsamma kan väl sägas om mycket av utvecklingen mot informationssamhället också?
Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden III
Kapitel 3: Marxismen i Disneyland
Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.
s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?
s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?
s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).
s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.
s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?
s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?
s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?
På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".
s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)
Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?
(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)
B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.
Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?
Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?
Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?
Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.
s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?
s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?
s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).
s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.
s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?
s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?
s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?
På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".
s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)
Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?
(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)
B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.
Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?
Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?
Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?
torsdag 28 januari 2010
Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden I
Vi fortsätter med mer kurslitteratur från Wigforssakademin. Den här boken utkom 2004. Författaren är också en av lärarna på kursen. Nedanstående är utdrag och anteckningar kring kapitel 1-3.
I introduktionen dras några riktlinjer upp: boken är en översikt över "de senaste årens vänsterdebatt". Den är en kritik av postmodernistiska (eller, som G verkar föredra att säga, "postpolitiska") strömningar.
Det nedanstående är snabba, rätt spontana anteckningar, och även om frågorna kanske kan låta sarkastiska i tonen, är de ärligt menade. Jag har verkligen svårt att förstå vad många av standarduttrycken i modern vänsterdebatt betyder.
s. 10: "Vad postmodernismen har utmanat är inte i första hand socialismen, utan istället politiken överhuvudtaget. Teoretiskt har den undergrävt möjligheten till en kritik av makten. Det är mot denna bakgrund som jag menar att man måste förstå de senaste årens förnyelsedebatt inom den etablerade vänstern och då i synnerhet socialdemokratin. Jag menar att denna nya politik bäst kan beskrivas som en postpolitik. Alltså som en politik som inte längre har någon koppling ill vare sig ideologi eller begrepp som makt, frigörelse eller förtryck."
s. 12: "Här betraktar jag socialismen som ett alternativ till och en kritik av det kapitalistiska klassamhället. Det är självklart eftersom socialismen också är förknippad med värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men socialismen kan inte helt reduceras till att vara ett knippe värderingar eller en allmänetisk grundhållning. Socialismen representerar alltså för mig en alternativ samhällsordning bortom dagens förtryckarstrukturer. [...] Jag är inte ute efter att presentera några modeller för hur denna alternativa samhällsordning skulle kunna fungera. Den viktigaste uppgiften för dagens vänster handlar om att kunna förstå, kritiskt analysera och formera ett motstånd mot de maktstrukturer som genomsyrar vårt samhälle."
Det här låter inte heller lovande. G har här inte mer att säga än att socialism är "något annat" än kapitalism. Är inte "den viktigaste uppgiften" snarare ta fram ett politiskt program för att förverkliga detta samhälle, sedan man bestämt sig för vad det faktiskt är för mål man siktar på? Är det inte hög tid att faktiskt "skriva recept för framtidens soppkok"? Rothstein verkade vara inne på något liknande i en text jag tidigare refererade.
De tre första kapitlen sägs behandla "diskussionen om socialismens död i relation till det påstådda epokskiftet och debatten om postmodernismen" (s. 14).
1. Från Marx till Lyotard och Fukuyama
2. Castells om informationssamhället.
3. Baudrillard - från marxism till postmodernism.
Kapitel 1
Till att börja med ett referat av Marx dramaturgi i Kommunistiska manifestet. Det understryks med emfas att det är fel att behandla Marx som en simpel teknikdeterminism. Det kan jag väl vara böjd att hålla med om, men jag hade gärna sett lite argumentering. Därefter följer Kautsky (organisering i väntan på slutstriden), Luxemburg (politisk offensiv, massornas spontana kamp, men oklart i vilket syfte), Lenin (ett elitparti som skulle ta över staten, revolutionen skulle inte komma av sig själv pga. att arbetarna "mutas").
s. 32: "[B] skrev om hur klassmotsättningarna hade minskat och att socialdemokraterna skulle ha mod att erkänna sig som det socialreformistiska parti man faktiskt blivit."
Är detta verkligen en adekvat sammanfattning av Bernstein? Som Dr. Owzar lärde ut socialismens idéhistoria handlade Bernsteins projekt om att omarbeta Marx i ljuset av att teserna om Verelendigung och polarisering inte verkade stämma med den utveckling han såg i sin samtid, och om att i ljuset av detta få socialdemokraterna att byta strategi. (Å andra sidan, ser jag nu, är det typ det som G skriver sedan.)
Sedan tar allt ett skutt fram till efterkrigstiden. Socialdemokratin beskrivs här utifrån paroller och allmänna mål. Det handlar också om förhållandet mellan socialdemokraternas och kommunisterna.
Förändringarna kring kommunismens fall sammanfattas så här: "Att det nationella samförståndet brutits och näringslivet var på hård politisk offensiv, samtidigt som det egna välfärdsbygget kraftigt knakade i fogarna, gjorde identitetsproblemen än större. Utan vare sig ett yttre militärt hot eller en inre politisk sammanhållning, var den svenska modellen inte längre möjlig." (s. 36)
s. 41: "Däremot [till skillnad från socialism, liberalism, konservatism] passar postmodernismen den globaliserade kapitalismen som hand i handske, eftersom accepterandet av det postmoderna tillståndet [dvs. cynism?] inte ger någon möjlighet till systemkritik." Vad är det detta för orsaksresonemang egentligen?
I introduktionen dras några riktlinjer upp: boken är en översikt över "de senaste årens vänsterdebatt". Den är en kritik av postmodernistiska (eller, som G verkar föredra att säga, "postpolitiska") strömningar.
Det nedanstående är snabba, rätt spontana anteckningar, och även om frågorna kanske kan låta sarkastiska i tonen, är de ärligt menade. Jag har verkligen svårt att förstå vad många av standarduttrycken i modern vänsterdebatt betyder.
s. 10: "Vad postmodernismen har utmanat är inte i första hand socialismen, utan istället politiken överhuvudtaget. Teoretiskt har den undergrävt möjligheten till en kritik av makten. Det är mot denna bakgrund som jag menar att man måste förstå de senaste årens förnyelsedebatt inom den etablerade vänstern och då i synnerhet socialdemokratin. Jag menar att denna nya politik bäst kan beskrivas som en postpolitik. Alltså som en politik som inte längre har någon koppling ill vare sig ideologi eller begrepp som makt, frigörelse eller förtryck."
s. 12: "Här betraktar jag socialismen som ett alternativ till och en kritik av det kapitalistiska klassamhället. Det är självklart eftersom socialismen också är förknippad med värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men socialismen kan inte helt reduceras till att vara ett knippe värderingar eller en allmänetisk grundhållning. Socialismen representerar alltså för mig en alternativ samhällsordning bortom dagens förtryckarstrukturer. [...] Jag är inte ute efter att presentera några modeller för hur denna alternativa samhällsordning skulle kunna fungera. Den viktigaste uppgiften för dagens vänster handlar om att kunna förstå, kritiskt analysera och formera ett motstånd mot de maktstrukturer som genomsyrar vårt samhälle."
Det här låter inte heller lovande. G har här inte mer att säga än att socialism är "något annat" än kapitalism. Är inte "den viktigaste uppgiften" snarare ta fram ett politiskt program för att förverkliga detta samhälle, sedan man bestämt sig för vad det faktiskt är för mål man siktar på? Är det inte hög tid att faktiskt "skriva recept för framtidens soppkok"? Rothstein verkade vara inne på något liknande i en text jag tidigare refererade.
De tre första kapitlen sägs behandla "diskussionen om socialismens död i relation till det påstådda epokskiftet och debatten om postmodernismen" (s. 14).
1. Från Marx till Lyotard och Fukuyama
2. Castells om informationssamhället.
3. Baudrillard - från marxism till postmodernism.
Kapitel 1
Till att börja med ett referat av Marx dramaturgi i Kommunistiska manifestet. Det understryks med emfas att det är fel att behandla Marx som en simpel teknikdeterminism. Det kan jag väl vara böjd att hålla med om, men jag hade gärna sett lite argumentering. Därefter följer Kautsky (organisering i väntan på slutstriden), Luxemburg (politisk offensiv, massornas spontana kamp, men oklart i vilket syfte), Lenin (ett elitparti som skulle ta över staten, revolutionen skulle inte komma av sig själv pga. att arbetarna "mutas").
s. 32: "[B] skrev om hur klassmotsättningarna hade minskat och att socialdemokraterna skulle ha mod att erkänna sig som det socialreformistiska parti man faktiskt blivit."
Är detta verkligen en adekvat sammanfattning av Bernstein? Som Dr. Owzar lärde ut socialismens idéhistoria handlade Bernsteins projekt om att omarbeta Marx i ljuset av att teserna om Verelendigung och polarisering inte verkade stämma med den utveckling han såg i sin samtid, och om att i ljuset av detta få socialdemokraterna att byta strategi. (Å andra sidan, ser jag nu, är det typ det som G skriver sedan.)
Sedan tar allt ett skutt fram till efterkrigstiden. Socialdemokratin beskrivs här utifrån paroller och allmänna mål. Det handlar också om förhållandet mellan socialdemokraternas och kommunisterna.
Förändringarna kring kommunismens fall sammanfattas så här: "Att det nationella samförståndet brutits och näringslivet var på hård politisk offensiv, samtidigt som det egna välfärdsbygget kraftigt knakade i fogarna, gjorde identitetsproblemen än större. Utan vare sig ett yttre militärt hot eller en inre politisk sammanhållning, var den svenska modellen inte längre möjlig." (s. 36)
s. 41: "Däremot [till skillnad från socialism, liberalism, konservatism] passar postmodernismen den globaliserade kapitalismen som hand i handske, eftersom accepterandet av det postmoderna tillståndet [dvs. cynism?] inte ger någon möjlighet till systemkritik." Vad är det detta för orsaksresonemang egentligen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
