Vad är kulturpolitik?

Tobias Harding har skrivit ett intressant konferenspaper (som nått mig via, som alltid, Copyriot), som säger några intressanta saker om varför kulturpolitik fungerar som den gör.

Frågeställningen i pappret är egentligen hur kulturpolitik bör definieras. Samtidigt hinner texten också kasta en del ljus över hur det kulturpolitiska fältet fungerar. Nu är teorin i pappret inte fullt lika fyrkantig som jag vill ha den, så därför ska jag själv försöka ställa upp den lite mer schematiskt.

Harding laborerar inledningsvis med tre definitioner:

(a) Kulturpolitik är det som kulturdepartementet sysslar med.
(b) Kulturpolitik är statens politik mot kulturområdet (med kulturområdet avses här ungefär sådant som kan kallas "estetisk verksamhet", ett begrepp man kan säga mycket om).
(c) Kulturpolitik är all politik som strävar efter att påverka kulturen i antropologisk mening.

Sedan går han vidare med en analys av förhållandet mellan (a) och (b), där huvudpoängen tycks vara att den explicita kulturpolitik som kulturdepartetmentet ägnar sig åt (a) legitimerar sig med hänvisning till estetiska värden, medan den övriga kulturpolitiken (b) inte berör sådant, utan legitimeras med hänvisning till demokratiska (Putnam!) och ekonomiska värden. I (b) ingår bland annat stödet till amatörkulturen och engagemanget i s.k. kulturnäringar.

Ett viktigt påpekande gäller konsekvenserna av att politik legitimeras med hänvisning till högre estetiska värden. Dessa värden är hämtade från det estetiska fältet, och ligger utanför politikernas auktoritet. Därför måste denna "estetiska" kulturpolitik präglas av "armlängds avstånd" mellan politiker och det kulturella fältet. Vad kulturpolitkerna har rätt att göra är möjligen att ändra om i de kulturella myndigheterna. Politiken kan aldrig på ett legitimt sätt lägga sig i kulturens (verkens) innehåll. Harding kommenterar:

Att ge sig in i sådana debatter [om kulturens innehåll] blir, paradoxalt nog, lättare för t.ex. skolpolitiker och integrationspolitiker, dvs. för politiker vars politiska auktoritet inte är lika beroende av erkännande ifrån [det estetiska] fältet.

Däremot, anmärker Harding, är det fortfarande så att nästan ingen betraktar upphovsrättsfrågor som kulturpolitik. Kulturpolitiker är inte aktiva i frågan, och piratpartiet har i sin tur aldrig varit i närheten av att disktuera kulturbudgeten.

Så, var går vi då härifrån?

Inte så proffsigt

Nu ska vi bara lite snabbt skriva ned några kommentarer till Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007). Jag trodde själv att den skulle vara det stora försvaret för professionalism i kulturvärlden, men dessvärre är det inte något särskilt proffsigt försvar. Flera av de centrala invändningarna har på ett svenskt plan formulerats av Andres Lokko, men kan förtjäna att förtydligas. Keen ägnar väldigt mycket utrymme åt att kasta tvivel över vissa aktörers motiv i de processer han beskriver. Framförallt Jimmy Wales. Motiv må kunna ifrågasättas, men det intressanta i sammanhanget är snarare konsekvenser.

Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?

Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.

En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".

Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.

Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.

Ett par noteringar om Det postdigitala manifestet

Den oefterhärmlige Rasmus Fleischer släppte för ett tag sedan Det postdigitala manifestet. En skrift som (as usual, när det gäller honom) sväller över alla bräddar i idérikedom. Den tar sin utgångspunkt i en fråga om hur individen ska hantera dagens musikaliska överflöd (och varför shufflefunktionen inte är en lösning!), men vidgas efter hand till att omfatta mer kulturpolitiska frågeställningar. Fleischer introducerar några distinktioner som är värda att arbeta vidare med på det området.

Tanken på ett estetiskt system finns inkodad i kulturpolitiken, i hela det komplex som kallas för upphovsrätt, liksom i gällande skattelagstiftning. Systemets gränser för vilka aktiviteter som får räknas som konst är trögrörliga, men ändå föränderliga. Högst förenklat premieras skapandet och framförandet av "verk" på bekostnad av de flyktiga aktiviteter som inte handlar om att följa ett manus eller efterlämna ett dokument.

På detta sätt kan man säga att kulturpolitiken har verkproduktion som sitt mål. Däremot är de urval, de mer flyktiga iscensättningar om DJs eller curatorer står för, inte skyddade.

Fleischer ger ett slags alternativ när han talar om "närvaroproduktion" som det egentligt åtråvärda. Värdet av "ny musik" i betydelsen nyskriven eller nyinspelad kan ifrågasättas när vi redan har ett så enormt flöde: "Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra sitt strå till stacken. All musik är postdigital. Huruvida digitala maskiner används för att frambringa ljudet är av mindre betydelse. Varje musikalisk situation präglas idag av det digitala utbudets överflöd. Känslor av övermättnad och rastlöshet blandas med begär efter närvaro och gemenskap." (§40, s. 66)

Vad som avses med närvaro behöver utforskas närmare.

En annan sak som kan tas upp här är frågan om musik och demokrati. Idén om ett helt igenom demokratiskt urval avfärdas. Att ständigt byta DJ (§22, s. 32) är inte demokrati, utan seriediktatur. "Det är aldrig så att människor som strålar samman på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik." (§17, s. 18) Dessa idéer pockar på vidare reflektion kring frågan om vad "demokratisk kultur", som en sådan som jag reflexmässigt drömmer om, egentligen ska innebära. Boken är öht full av exempel där det framhävs hur viktigt det är att någon tar på sig ett särskilt ansvar för att skapa den musikaliska situationen, och att detta inte riktigt låter sig förenas med idéer om lika inflytande.