För några veckor sedan höll den trevlige, svadande och djupsinnige Johannes Åsberg föreläsning för oss i GSHF, apropå en rapport som han skrivit för Arena Idé [pdf]. Här är några punkter som jag tyckte var särskilt intressanta i föreläsningen. Resten finns att läsa i rapporten.
Strider för att bevara gamla hus tar ofta från estetisk synpunkt (eller uppfattas ofta så). Men det finns även andra argument för att bevara dessa. Som just att åstadkomma blandstad, där man i samma område har hus med många olika boendekostnader.
Egen tanke: Skulle det vara gagneligt att lätta på K-märkningen i framtiden, i syfte att kunna renovera mer och få äldre bebyggelse att förbli levnadsbar?
Många arkitekter och stadsplanerare "tänkte om" utifrån miljonprogrammets misslyckanden redan på 1970-talet, men detta tog sig aldrig in i den offentliga apparaten.
Stigberoende: Handeln tvingar kommunerna att konkurrera om deras stora butiker (och bygga vägar åt dem). Detta utarmar de egna tätorterna. Försvagar lokalhandeln.
Om bostadsbolagens karteller: se Boverkets utredning 2009, om vad som kan effektiviseras.
Överklagandeprocessen bör förändras så att små byggbolag får bättre möjligheter. Stora byggprojekt bör delas upp på mindre.
Den höga P-normen är upphov till mycket ont. Vad sägs om en lokalnorm istället?
Svårigheter för Göteborg att bemöta kranskommunernas strategier för att dra till sig barnfamiljer med höga inkomster. Här behövs typ centralstyrning.
I Majorna sker just nu "bostadifiering". Affärslokaler och källare görs om till bostäder för det är mer lönsamt.
Fråga: Hur ska vi hantera det miljonprogram vi har?
Apropå frågan om "en stad för barnen": Barn är olika, som människor är olika. Det är kanske dumt att ha alltför starka antaganden om att barn är på ett visst sätt i stadsbyggandet.
fredag 4 juni 2010
lördag 15 maj 2010
Programförklaring
Vi är två formellt nyblivna socialdemokrater som startar denna blogg sommaren 2009 utifrån en vag, med många delad känsla av att arbetarrörelsen är alltför slö i dessa dagar. Om bara lite mer än ett år ska vi återta makten från ”den moderatledda Alliansen” (som den heter numera, enligt partisekreterare Baylan), och då duger det inte att låta dem vinna poäng efter poäng inför den allmänna opinionen. Det har blivit dags att sätta oss själva i rörelse och bidra med det vi kan.
Politiskt engagemang består av både aktivism och tänkande. Den här bloggen är ett verktyg för det senare, för att komma till klarhet med riktningen i vårt engagemang. Många av de mål som arbetarrörelsen har kämpat för genom historien är idag uppnådda, likväl känner vi att något är på väg att gå förlorat under alliansens regim. Men känslan måste vara exakt för att vara konstruktiv. Argumenten för varför socialdemokratin är ett bättre alternativ måste vara tydliga och precisa, inte bara i syfte att övertyga andra, utan också för att veta vad vi själva ska göra.
Vi tror att den bästa vägen för att komma till klarhet om detta går genom historien. För att inse vilka möjligheter som finns och vad förändringar betyder (inte minst de som alliansen genomför) behöver vi gå till historien, till arkiven, till forskningen och till statistiken för att få klarhet om var vi befinner oss. Detta är ett bildningsprojekt där vi refererar och diskuterar vad vi läser och tar in. Målet är att bygga upp ett digitalt diskussionsminne, bestående av referat, excerpter och egna kommentarer att bygga vidare på efter hand. Primärt kommer vi att koncentrera oss på längre historiska och samhällsteoretiska perspektiv, snarare än den dagliga politiska diskussionen, som vi föredrar att ägna oss åt på annat håll.
Vi köper det alltför lätt när vad som är delvisa återställningar presenteras som satsningar, eller när ord används i bortdribblande betydelser. Vi misströstar alltför lätt över vad som ter sig som historiska nedgångar när det i själva verket bara rör sig om tillfälliga motgångar. Kort sagt: vi vill göra diskussionernas minne lite längre.
Är det något vi borde läsa? Är det något vi har missat? Är det något vi har fullständigt fel i? Kommentera! Denna blogg är inte till för att deklarera redan intagna ståndpunkter, utan i första hand en läroprocess. Det som yttras här står respektive skribent för, och ingen annan.
Politiskt engagemang består av både aktivism och tänkande. Den här bloggen är ett verktyg för det senare, för att komma till klarhet med riktningen i vårt engagemang. Många av de mål som arbetarrörelsen har kämpat för genom historien är idag uppnådda, likväl känner vi att något är på väg att gå förlorat under alliansens regim. Men känslan måste vara exakt för att vara konstruktiv. Argumenten för varför socialdemokratin är ett bättre alternativ måste vara tydliga och precisa, inte bara i syfte att övertyga andra, utan också för att veta vad vi själva ska göra.
Vi tror att den bästa vägen för att komma till klarhet om detta går genom historien. För att inse vilka möjligheter som finns och vad förändringar betyder (inte minst de som alliansen genomför) behöver vi gå till historien, till arkiven, till forskningen och till statistiken för att få klarhet om var vi befinner oss. Detta är ett bildningsprojekt där vi refererar och diskuterar vad vi läser och tar in. Målet är att bygga upp ett digitalt diskussionsminne, bestående av referat, excerpter och egna kommentarer att bygga vidare på efter hand. Primärt kommer vi att koncentrera oss på längre historiska och samhällsteoretiska perspektiv, snarare än den dagliga politiska diskussionen, som vi föredrar att ägna oss åt på annat håll.
Vi köper det alltför lätt när vad som är delvisa återställningar presenteras som satsningar, eller när ord används i bortdribblande betydelser. Vi misströstar alltför lätt över vad som ter sig som historiska nedgångar när det i själva verket bara rör sig om tillfälliga motgångar. Kort sagt: vi vill göra diskussionernas minne lite längre.
Är det något vi borde läsa? Är det något vi har missat? Är det något vi har fullständigt fel i? Kommentera! Denna blogg är inte till för att deklarera redan intagna ståndpunkter, utan i första hand en läroprocess. Det som yttras här står respektive skribent för, och ingen annan.
söndag 18 april 2010
Noteringar om transhumanismen
"Interesting philosophy is rarely an examination of the pros and cons of a thesis. Usually it is, implicitly or explicitly, a contest between an entrenched vocabulary which has become a nuisance and a half-formed new vocabulary which vaugely promises great things." (Richard Rorty, CIS, s. 9)
Sist av alla ska jag artikulera några saker som for genom huvudet på mig när jag läste Arenas temanummer om transhumanism och kommentarer till detsamma. Här finns Karl Palmås artikel i fulltext. Det nedanstående låter kanske lite neggigt, men kan säkert med fördel användas för att lugna oroade.
1. Talet om en -ism eller "ett tillstånd" låter alldeles för storvulet för min smak (fast det hör kanske mest till något slags retorisk taktik). När bloggen Tes-antites-protes säger så här...
...så skulle jag istället vilja säga så här: Vi har nått en punkt där de demokratiska fri- och rättigheterna är tillräckligt säkert etablerade, och den vokabulär som beskrev människan med ord som själ, vilja, frihet, individualitet etc. inte längre ger oss några uppslag om hur vi kan ta oss vidare. Tvärtom finner vi att den lägger hinder i vägen för att beskriva vad som händer på vissa politiska områden. Därför finner vi det tjänligt att för våra syften beskriva människor på ett annat sätt. (Påståendet att posthumanismen skulle vara en mer "vetenskaplig" världsbild än humanismen är alltså i mina ögon helt överflödigt.)
2. Ett par kommentarer om markmetaforerna: I ingressen till inledningen sägs att det demokratiska samhället "vilar" på idén om att människor är individer. Isobel Hadley-Kamptz avrundar med en uppmaning att "sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits". "Som aldrig funnits" låter lite väl hårt mot våra förfäder. Det var deras bästa teori, och den inspirerade till stora dåd och storartade idéer. Även om man inte tror på "individen" och inte vill grundlägga sin moralfilosofi i resonemang om "individers rättigheter", kan man fortfarande tycka att rättigheter är en användbar juridisk konstruktion, och omfamna (endorse) mänskliga rättigheter som politisk agenda.
Mer allmänt: Att en institutionell ordning (som våra demokratiskt valda parlament, våra domstolar och myndigheter) har byggts upp utifrån en viss teori om hur människor fungerar, betyder inte att tron på denna teori är nödvändig för att dessa institutioner ska förbli funktionella och stabila, eller ens för att de ska förbli moraliskt giltiga. Institutionell stabilitet har, self-evidently, betydligt mer handfasta, materiella orsaker. Demokrati som institutionell praktik är inte "grundad" i humanismen och transhumanismen som en lära om hur världen är uppbyggd, implicerar inte direkt några förändringar av de politiska institutionerna. Det som kallas posthumanism kan förmodligen, genom jämförelser med sådant som wikiinsamling av kunskap och Condorcets matematiska demokratiargument mycket väl göras till ett argument för våra demokratiska institutioners överlägsenhet. Sedan kan de kanske också, på vägen, ge oss några intressanta uppslag för hur dessa processer kan förbättras.
Det kan också anmärkas tilläggas att den motsatta föreställningen, att ett humant samhälle inte kan existera utan någon form av transcendent tro på människan, är den gemensamma nämnaren mellan Anders Piltz och Adorno & Horkheimer.
3. Man ska inte överdriva hur nya saker och ting är. Teorier som upplöser jaget i ett intet går i sekulär, västerländsk tanketradition tillbaka till åtminstone David Hume och till "den skotska skolan" som han var en del av, tillsammans med bl.a. Adam Smith. Ett argument så gott som något, för den som vill ha fler, för att politisk liberalism inte tarvar någon filosofisk individualism. Darwin och Dewey har också gjort sitt till sedan dess.
Sist av alla ska jag artikulera några saker som for genom huvudet på mig när jag läste Arenas temanummer om transhumanism och kommentarer till detsamma. Här finns Karl Palmås artikel i fulltext. Det nedanstående låter kanske lite neggigt, men kan säkert med fördel användas för att lugna oroade.
1. Talet om en -ism eller "ett tillstånd" låter alldeles för storvulet för min smak (fast det hör kanske mest till något slags retorisk taktik). När bloggen Tes-antites-protes säger så här...
Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.
...så skulle jag istället vilja säga så här: Vi har nått en punkt där de demokratiska fri- och rättigheterna är tillräckligt säkert etablerade, och den vokabulär som beskrev människan med ord som själ, vilja, frihet, individualitet etc. inte längre ger oss några uppslag om hur vi kan ta oss vidare. Tvärtom finner vi att den lägger hinder i vägen för att beskriva vad som händer på vissa politiska områden. Därför finner vi det tjänligt att för våra syften beskriva människor på ett annat sätt. (Påståendet att posthumanismen skulle vara en mer "vetenskaplig" världsbild än humanismen är alltså i mina ögon helt överflödigt.)
2. Ett par kommentarer om markmetaforerna: I ingressen till inledningen sägs att det demokratiska samhället "vilar" på idén om att människor är individer. Isobel Hadley-Kamptz avrundar med en uppmaning att "sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits". "Som aldrig funnits" låter lite väl hårt mot våra förfäder. Det var deras bästa teori, och den inspirerade till stora dåd och storartade idéer. Även om man inte tror på "individen" och inte vill grundlägga sin moralfilosofi i resonemang om "individers rättigheter", kan man fortfarande tycka att rättigheter är en användbar juridisk konstruktion, och omfamna (endorse) mänskliga rättigheter som politisk agenda.
Mer allmänt: Att en institutionell ordning (som våra demokratiskt valda parlament, våra domstolar och myndigheter) har byggts upp utifrån en viss teori om hur människor fungerar, betyder inte att tron på denna teori är nödvändig för att dessa institutioner ska förbli funktionella och stabila, eller ens för att de ska förbli moraliskt giltiga. Institutionell stabilitet har, self-evidently, betydligt mer handfasta, materiella orsaker. Demokrati som institutionell praktik är inte "grundad" i humanismen och transhumanismen som en lära om hur världen är uppbyggd, implicerar inte direkt några förändringar av de politiska institutionerna. Det som kallas posthumanism kan förmodligen, genom jämförelser med sådant som wikiinsamling av kunskap och Condorcets matematiska demokratiargument mycket väl göras till ett argument för våra demokratiska institutioners överlägsenhet. Sedan kan de kanske också, på vägen, ge oss några intressanta uppslag för hur dessa processer kan förbättras.
Det kan också anmärkas tilläggas att den motsatta föreställningen, att ett humant samhälle inte kan existera utan någon form av transcendent tro på människan, är den gemensamma nämnaren mellan Anders Piltz och Adorno & Horkheimer.
3. Man ska inte överdriva hur nya saker och ting är. Teorier som upplöser jaget i ett intet går i sekulär, västerländsk tanketradition tillbaka till åtminstone David Hume och till "den skotska skolan" som han var en del av, tillsammans med bl.a. Adam Smith. Ett argument så gott som något, för den som vill ha fler, för att politisk liberalism inte tarvar någon filosofisk individualism. Darwin och Dewey har också gjort sitt till sedan dess.
lördag 20 mars 2010
Callinicos om Lukács, Gramsci och Frankfurtskolan
Detta är lite noteringar apropå läsningen av ett par avsnitt i Alex Callinicos Samhällsteori. Det är mest stolpar, grundläggande klarlägganden och svepande avfärdanden - inga djupare insikter i de olika tänkarnas verk.
Lukács och Gramsci får här representera dels upproret mot fatalismen hos Marx och den andra internationalens marxism (ffa Kautsky och Plechanov, men här nämns även namn som Lenin, Luxemburg, Bucharin, Hilferding och Bauer), där klassmedvetande (och därmed, tycks det mig, aktörsperspektivet) får en större roll i historiens gång, som inte längre bara bestäms av "objektiva ekonomiska förhållanden". En självklarhet idag.
Om tesen om kapitalismens "irrationalitet" (rätt vanlig i vänsterjargong än idag): "...för att beteckna ett förhållande som irrationellt krävs ett perspektiv ur vilket en sådan bedömning kan göras och som självt kan visas vara rationelllt. När exempelvis Weber säger att 'rent ekonomiska relationer' är målrationella men 'etiskt irrationella' menar han att de är irrationella i förhållande till en värderationell religiös etik. Däremot tror han inte att de sista värden som grundlägger en sådan religiös etik kan bevisas vara rationella [...]. Lukács lösning på detta problem var att argumentera för att den rationella ståndpunkt från vilken samhället bör betraktas ser det som en integrerad helhet" (s. 294-295). Detta perspektiv är enligt Lukács "det proletära klassmedvetandet", vilket inte är någon rent intellektuell "teori" utan minst lika mycket en känsla som växer fram ur arbetarnas erfarenhet av de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Gramsci räddes till skillnad från Lukács inte vad Callinicos på ett ställe kallar "relativism" (vilket i sammanhanget pragmatiskt sett egentligen betyder "att inte tro att historien har ett förutbestämt slut"), då han helt anammade det pragmatiska sanningsbegreppet. Inte heller verkar han ha trott att arbetarklassens världsåskådning var vad Hegel egentligen hade skymtat när han trodde sig skåda världsanden. Samtidigt framstår hans teori i Callinicos framställning ändå som rätt så determinerad. Det krävs agens, men historien har ändå en riktning, som denna agens ska fullfölja. (Det är möjligen i ett liknande ljus som man ska tolka en fras som "vår historiska uppgift och plikt" i Det lär oss historien.)
På det hela taget framstår Lukács och Gramscis marxism mest som en påminnelse om att "vi måste göra något för att något ska hända". Men på något sätt lyckas de ändå bevara den eländige historieteleologi.
I avsnittet om Frankfurtskolan handlar det på de första sidorna om IfS:s historia, donationen från Weil, flykten till USA, akademiseringen av marxismen.
Hos Frankfurtskolan finns inte längre de stora förhoppningarna på arbetarklassen som "historiens subjekt" (dvs. dess fullbordare, den världsandefunktion). Man är överhuvudtaget skeptisk till "totaliserande subjekt". Adorno drar paralleller mellan idén om historiens subjekt och vad han själv ser som totalitära, konformerande tendenser i kapitalismen.
"I sitt filosofiska huvudverk Negative Dialektik (1966) drev han tesen att den tyska idealistiska filosofin, som kulminerade i Hegel, systematiskt hade frånkänt det icke-identiska - den enskilda, det särskilda, det materiella, det empiriska - någon som helst giltighet [ansåg inte Adorno själv, i alla fall tidigt, att fakta inte är någon falsifieringsinstans?]. Allting reduceras istället till en skapelse av den absoluta, självkonstituerande subjektiviteten." (s. 354) Subjektets strävan mot upplysning leder till subjektivitetens död, eftersom vad subjektiviteten strävar efter just kontroll av subjektiviteten.
Samtidigt kopplar man subjektivitetens död till historiska fenomen som är så grundläggande att det som kanske började som samhällskritik slår över i civilisationskritik. Med en formulering från Habermas förankrar man "den mekanism som ger upphov till medvetandets reifikation i arthistoriens antropologiska grundvalar". Det gick fel redan vid den neolitiska revolutionen, eller kanske rentav innan dess, då vi började "reproducera oss genom arbete". Det tycks rentav gå en rak linje från detta detta till fascismen. (Ehmm, kan någon bortförklara det så att de inte ser fullt så löjliga ut...) Vad ska vi ta oss till då? Och vi som ändå tycker att livet är rätt behagligt?
Det kan noteras att denna syn på arbete som mänsklighetens fördärv, tycks gå rakt på tvärs mot Marx antropologi, där arbetet är grundläggande för människans självförverkligande. A & H:s lära förlägger också mänsklighetens fördärv långt bortom allt som kan kallas "kapitalism". Snarare är det allt som kan kallas "civilisation" som förkastas.
Frankfurtskolan är heller inte någon teori om någon väg framåt. Det handlar bara om hur hopplöst allt har blivit, under "den auktoritära staten" i "den förvaltade världen". Jag har länge haft intrycket, och Callinicos framställning bekräftar detta, att Adorno & COs syn på fascism, kommmunism och organiserad kapitalism (i kontrast till 1800-talets konkurrenskapitalism) som tre varianter på "den auktoritära staten", dvs. i grund och botten "samma sak", andligen sett. Alla tre utplånar "subjektiviteten". Är inte detta en intellektuell härdsmälta av minst samma mått som när Heidegger hävdande att fördrivandet av tyskar från Östeuropa efter andra världskriget var "samma sak" som Förintelsen?
Säga vad man vill om konsumtionskonformismen under kapitalismen (bla bla bla) men nog är dagens västerländska samhällen långt mer pluralistiska och inkluderande än tidigare samhällen. Nog erbjuder vår samhällsform långt större variation i subjektiv frihet, i betydelsen livsåskådningar, livsformer och -möjligheter än något tidigare samhälle, i den mån sådant nu kan mätas på en generell nivå. Någon som säger emot mig på det?
Vad är det för poäng jag har svårt att förstå? Kärnan är nog att jag har svårt att förstå vad det var som Adorno och Horkheimer var så förtvivlade över. Marcuses utopier om instinkternas befrielse avfärdas (?) av Callinicos med att de "påminner om de utopiska socialisternas spekulationer" (s. 362), men vad man än tycker om dem är den i alla fall lite greppbara och möjliga att resonera praktiskt kring. Men vad A & H saknar, bortsett från barndomens minnen av att somna in till att mamma och pappa sitter i salongen och spelar Beethovens sonater för violin och piano, går över huvudet på mig.
En sista notering: Marcuse sägs ha förespråkat "integration av subjekt och objekt", något som A & H ska ha avvisat. Vad handlade detta om? Vad var A & H:s motargument? Har detta någon koppling till A & H:s rädsla för "pragmatiserat tänkande"?
Lukács och Gramsci får här representera dels upproret mot fatalismen hos Marx och den andra internationalens marxism (ffa Kautsky och Plechanov, men här nämns även namn som Lenin, Luxemburg, Bucharin, Hilferding och Bauer), där klassmedvetande (och därmed, tycks det mig, aktörsperspektivet) får en större roll i historiens gång, som inte längre bara bestäms av "objektiva ekonomiska förhållanden". En självklarhet idag.
Om tesen om kapitalismens "irrationalitet" (rätt vanlig i vänsterjargong än idag): "...för att beteckna ett förhållande som irrationellt krävs ett perspektiv ur vilket en sådan bedömning kan göras och som självt kan visas vara rationelllt. När exempelvis Weber säger att 'rent ekonomiska relationer' är målrationella men 'etiskt irrationella' menar han att de är irrationella i förhållande till en värderationell religiös etik. Däremot tror han inte att de sista värden som grundlägger en sådan religiös etik kan bevisas vara rationella [...]. Lukács lösning på detta problem var att argumentera för att den rationella ståndpunkt från vilken samhället bör betraktas ser det som en integrerad helhet" (s. 294-295). Detta perspektiv är enligt Lukács "det proletära klassmedvetandet", vilket inte är någon rent intellektuell "teori" utan minst lika mycket en känsla som växer fram ur arbetarnas erfarenhet av de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Gramsci räddes till skillnad från Lukács inte vad Callinicos på ett ställe kallar "relativism" (vilket i sammanhanget pragmatiskt sett egentligen betyder "att inte tro att historien har ett förutbestämt slut"), då han helt anammade det pragmatiska sanningsbegreppet. Inte heller verkar han ha trott att arbetarklassens världsåskådning var vad Hegel egentligen hade skymtat när han trodde sig skåda världsanden. Samtidigt framstår hans teori i Callinicos framställning ändå som rätt så determinerad. Det krävs agens, men historien har ändå en riktning, som denna agens ska fullfölja. (Det är möjligen i ett liknande ljus som man ska tolka en fras som "vår historiska uppgift och plikt" i Det lär oss historien.)
På det hela taget framstår Lukács och Gramscis marxism mest som en påminnelse om att "vi måste göra något för att något ska hända". Men på något sätt lyckas de ändå bevara den eländige historieteleologi.
I avsnittet om Frankfurtskolan handlar det på de första sidorna om IfS:s historia, donationen från Weil, flykten till USA, akademiseringen av marxismen.
Hos Frankfurtskolan finns inte längre de stora förhoppningarna på arbetarklassen som "historiens subjekt" (dvs. dess fullbordare, den världsandefunktion). Man är överhuvudtaget skeptisk till "totaliserande subjekt". Adorno drar paralleller mellan idén om historiens subjekt och vad han själv ser som totalitära, konformerande tendenser i kapitalismen.
"I sitt filosofiska huvudverk Negative Dialektik (1966) drev han tesen att den tyska idealistiska filosofin, som kulminerade i Hegel, systematiskt hade frånkänt det icke-identiska - den enskilda, det särskilda, det materiella, det empiriska - någon som helst giltighet [ansåg inte Adorno själv, i alla fall tidigt, att fakta inte är någon falsifieringsinstans?]. Allting reduceras istället till en skapelse av den absoluta, självkonstituerande subjektiviteten." (s. 354) Subjektets strävan mot upplysning leder till subjektivitetens död, eftersom vad subjektiviteten strävar efter just kontroll av subjektiviteten.
Samtidigt kopplar man subjektivitetens död till historiska fenomen som är så grundläggande att det som kanske började som samhällskritik slår över i civilisationskritik. Med en formulering från Habermas förankrar man "den mekanism som ger upphov till medvetandets reifikation i arthistoriens antropologiska grundvalar". Det gick fel redan vid den neolitiska revolutionen, eller kanske rentav innan dess, då vi började "reproducera oss genom arbete". Det tycks rentav gå en rak linje från detta detta till fascismen. (Ehmm, kan någon bortförklara det så att de inte ser fullt så löjliga ut...) Vad ska vi ta oss till då? Och vi som ändå tycker att livet är rätt behagligt?
Det kan noteras att denna syn på arbete som mänsklighetens fördärv, tycks gå rakt på tvärs mot Marx antropologi, där arbetet är grundläggande för människans självförverkligande. A & H:s lära förlägger också mänsklighetens fördärv långt bortom allt som kan kallas "kapitalism". Snarare är det allt som kan kallas "civilisation" som förkastas.
Frankfurtskolan är heller inte någon teori om någon väg framåt. Det handlar bara om hur hopplöst allt har blivit, under "den auktoritära staten" i "den förvaltade världen". Jag har länge haft intrycket, och Callinicos framställning bekräftar detta, att Adorno & COs syn på fascism, kommmunism och organiserad kapitalism (i kontrast till 1800-talets konkurrenskapitalism) som tre varianter på "den auktoritära staten", dvs. i grund och botten "samma sak", andligen sett. Alla tre utplånar "subjektiviteten". Är inte detta en intellektuell härdsmälta av minst samma mått som när Heidegger hävdande att fördrivandet av tyskar från Östeuropa efter andra världskriget var "samma sak" som Förintelsen?
Säga vad man vill om konsumtionskonformismen under kapitalismen (bla bla bla) men nog är dagens västerländska samhällen långt mer pluralistiska och inkluderande än tidigare samhällen. Nog erbjuder vår samhällsform långt större variation i subjektiv frihet, i betydelsen livsåskådningar, livsformer och -möjligheter än något tidigare samhälle, i den mån sådant nu kan mätas på en generell nivå. Någon som säger emot mig på det?
Vad är det för poäng jag har svårt att förstå? Kärnan är nog att jag har svårt att förstå vad det var som Adorno och Horkheimer var så förtvivlade över. Marcuses utopier om instinkternas befrielse avfärdas (?) av Callinicos med att de "påminner om de utopiska socialisternas spekulationer" (s. 362), men vad man än tycker om dem är den i alla fall lite greppbara och möjliga att resonera praktiskt kring. Men vad A & H saknar, bortsett från barndomens minnen av att somna in till att mamma och pappa sitter i salongen och spelar Beethovens sonater för violin och piano, går över huvudet på mig.
En sista notering: Marcuse sägs ha förespråkat "integration av subjekt och objekt", något som A & H ska ha avvisat. Vad handlade detta om? Vad var A & H:s motargument? Har detta någon koppling till A & H:s rädsla för "pragmatiserat tänkande"?
torsdag 11 mars 2010
Anders S. Nilsson om full sysselsättning
Några noteringar om den fulla sysselsättningens historia (efter anteckningar och minnesbilder från en föreläsning med Anders S. Nilsson, apropå hans bok Reformismens möjligheter).
1. Det var inte politiken som skapade full sysselsättning under 50-70-talet. Det som då kallades "en politik för full sysselsättning" utgick från full sysselsättning som faktum, och handlade om att hantera negativa bieffekter av detta faktum.
2. Under denna tid hade vi konstant en "lagom" arbetskraftsbrist, vilket förklarar arbetarrörelsens starka ställning i denna period, och sedermera dess försvagning.
3. Vi har högre sysselsättning idag än under den fulla sysselsättningens tid. (Vilket mått kan ha åsyftats?)
4. Ofta gör man en koppling mellan keynesiansk stabiliseringspolitik och full sysselsättning. Men stabiliseringspolitik är just stabiliseringspolitik. Den handlar om att jämna ut arbetslösheten över konjunkturcykeln - inte om hur man sänker arbetslösheten mer permanent. Det var alltså inte konjunkturpolitiken som skapade full sysselsättning. I den mån politiska insatser spelade någon roll var det snarare uppbyggnadsprogrammen.
5. Det som Meidner, Rehn, Myrdal m.fl. diskuterade, var inte konjunkturpolitik, utan strukturpolitik. Det är denna diskussion, den medellånga siktens politik (10-20 år), som vi behöver återuppta.
Apropå detta:
Erik Bengtsson om full sysselsättning.
Erik Bengtsson om socialdemokratisk ekonomisk politik i ett bredare perspektiv, bortom Keynes (och så en känga till Giddens).
1. Det var inte politiken som skapade full sysselsättning under 50-70-talet. Det som då kallades "en politik för full sysselsättning" utgick från full sysselsättning som faktum, och handlade om att hantera negativa bieffekter av detta faktum.
2. Under denna tid hade vi konstant en "lagom" arbetskraftsbrist, vilket förklarar arbetarrörelsens starka ställning i denna period, och sedermera dess försvagning.
3. Vi har högre sysselsättning idag än under den fulla sysselsättningens tid. (Vilket mått kan ha åsyftats?)
4. Ofta gör man en koppling mellan keynesiansk stabiliseringspolitik och full sysselsättning. Men stabiliseringspolitik är just stabiliseringspolitik. Den handlar om att jämna ut arbetslösheten över konjunkturcykeln - inte om hur man sänker arbetslösheten mer permanent. Det var alltså inte konjunkturpolitiken som skapade full sysselsättning. I den mån politiska insatser spelade någon roll var det snarare uppbyggnadsprogrammen.
5. Det som Meidner, Rehn, Myrdal m.fl. diskuterade, var inte konjunkturpolitik, utan strukturpolitik. Det är denna diskussion, den medellånga siktens politik (10-20 år), som vi behöver återuppta.
Apropå detta:
Erik Bengtsson om full sysselsättning.
Erik Bengtsson om socialdemokratisk ekonomisk politik i ett bredare perspektiv, bortom Keynes (och så en känga till Giddens).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
