7.1 Det preussiska jordbruket och den tyska staten
Det första avsnittet behandlar Webers intellektuella härkomst och allmänna inställning till samhällsvetenskap genom att sätta in W i sin samtid och de politiska frågor som upptog honom.
W stod metodologiskt mittemellan den historiska skolan och marginalisterna.
Weber pekade på att det inte finns några nödvändiga paralleller mellan politiska och ekonomiska processer. Införandet av kapitalism i Tyskland hade genomförts utan att bourgeoisien på allvar fått ta del av det politiska ledarskapet. Dessa idéer ger kontext till och hänger samman med Ws demokratiteoretiska ståndpunkt.
Ekonomiska processer bör inte "primärt ses som medel för att maximera välfärden, utan betraktas ur perspektivet av evig kamp" (s. 220). Och därmed är vetenskapen om dessa inte heller neutral. Med Ws egna ord: Som en förklarande och analytisk vetenskap är nationalekonomin internationell, men så snart den fäller värdeomdömen är den förbunden med ett släkte av mänskligheten som vi återfinner inom oss." (s. 221)
7.2 Vetenskap och stridande gudar
Här handlar mycket om Webers teori om vetenskap och värderingar. Men på slutet sägs några saker om värdebegreppet, som jag känner på mig har relevans för Cs övergripande ärende (försvara / upprätta Marx).
Detta sägs apropå Webers idealtypsbegrepp. Syftet med denna konstruktion var dels att ge de teoretiska begreppen en empirisk förankring (och undvika att hypostasera abstraktioner).
s. 230: "En teori om marknadsekonomin byggdes upp med utgångspunkt i den enskilde konsumentens preferenser, under antagandet att denne kan ordna sina preferenser efter den relativa intensiteten i de behov och önskningar som de uttrycker, samt handla rationellt i bemärkelsen att välja de medel som är bäst lämpade för att uppnå de mål som dessa preferenser anger. [...] Weber gör i själva verket gränsnytteteorins procedurer till det paradigmatiska exemplet på samhällelig förklaring. Sociologin är, säger han, 'en vetenskap som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar'. Att tolkande förstå innebär primärt att identifiera den subjektiva meningen med en handling för den person som utför den: de försanthållanden och önskningar som den framsprang ur."
7.3 Historia och rationalisering
s. 235: "[W] skiljer mellan 'den så kallade materialistiska historieuppfattningen', som han säger 'måste avvisas med eftertryck', och 'den ekonomiska historietolkningen', som han förespråkar. Den förra bygger på 'den föråldrade föreställningen att alla kulturella fenomen kan härledas som en produkt eller funktion av den materiella intressekonstellationen'; den andra innebär 'analys av kulturella och ekonomiska fenomen med särskilt hänseende till deras ekonomiska betingning'."
Har inte Ws idé om pendelrörelsen mellan karisma och byråkrati (ounderbyggbara "idéer vs. rutiner och regler) någon sorts parallell hos Hegel? Eller i någon mån i Kenneth Burkes uttryck "the bureaucratization of the imaginative"?
7.4 Liberal imperialism och demokratisk politik
W som "kluven liberal" i traditionen från Tocqueville och Mill, som har stark känsla för den moderna världens konflikter och "de liberala institutionernas historiska särskildhet" (s. 246). (Till skillnad från, förmodar jag, Panglossliberaler och de som betraktar den moderna ordningen / de liberala idealen som historiens öde).
C menar att W håller med Marx om mycket vad gäller "arbetarens frihet" och att betrakta ekonomin som "ett system för herravälde". Dock med en viktig skillnad: "Arbetarens avskiljande från produktionsmedlen, som enligt Marx möjliggör den kapitalistiska exploateringen, är emellertid vara ett exempel på en vidare byråkratiseringsprocess. [...] Det är inte bara så att samhälleligt ägande av produktionsmedlen inte skulle förbättra situationen. Genom att eliminera den privata entreprenören, 'den enda typ som varit i stånd att åtminstone i relativt hög grad undgå den rationella byråkratin oundvikliga kunskapsdominans', skulle det rentav förvärra den."
Demokrati som "en rutiniserad form av karismatiskt herravälde" (s. 252).
söndag 31 januari 2010
Alex Callinicos - Samhällsteori (Durkheim)
1. Samhällsutveckling och vetenskaplig objektivitet
Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.
Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.
Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.
s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."
Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.
2. Samhället som en moralisk verklighet
Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).
"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).
C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".
Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."
3. Mening och tro
Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).
Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.
Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.
Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.
s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."
Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.
2. Samhället som en moralisk verklighet
Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).
"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).
C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".
Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."
3. Mening och tro
Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).
fredag 29 januari 2010
Reformismens möjligheter Appendix A: En teori om idéernas makt
Det här är något som ligger lite vid sidan av cirkelns egentliga innehåll. Men det är rätt fascinerande så jag ger det en egen bloggpost.
Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).
Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).
s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."
Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.
Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:
Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).
Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).
s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."
Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.
Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:
Values are default mechanisms which people fall back on when they don't know how to get what they want.
Reformismens möjligheter 1a
På måndag börjar jag en studiecirkel som Tjänstemännen arrangerar, kring Anders Nilsson och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter - Åter till den bättre framtiden. Så jag tänkte blogga mig igenom den här under de kommande veckorna. Det blir anteckningar, sammanfattningar och citat omvartannat.
I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).
Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.
1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.
2. Informationsteknologins genomslag.
3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.
4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.
s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.
Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."
Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:
s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.
Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.
s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.
s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?
Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?
Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."
I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).
Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.
1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.
2. Informationsteknologins genomslag.
3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.
4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.
s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.
Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."
Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:
s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.
Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.
s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.
s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?
Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?
Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."
Håkan Thörn - Globaliseringens dimensioner I
Kapitel 2: Nationalstatens kris?
Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
Expansion och intensifiering av handel med varor mellan stater.
Utländska direktinvesteringar ökar.
Antalet transnationella (multinationella?) företag med transnationella produktionskedjor växer, och deras inflytande ökar.
Etableringen av elektroniskt sammankopplade finansmarknader, med ständigt ökande transaktioner, som till slut "utvecklar en egen slags dynamik" (vad?). (s. 37-38)
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
