Lästips om klassanalys efterfrågas

Undertecknad ska börja doktorera i statsvetenskap vid Göteborgs universitet i höst. Det preliminära temat för min avhandling är "medelklassröstning". Och ambitiös som jag försöker vara har jag satt ihop ett litet pensum till mig själv i sommar, att roa mig med mellan varven när jag sitter och ringer bygglovssökanden och folk som ska gifta sig åt professor Esaiasson.

Det här temat kan så klart göras hur brett som helst, men det jag tänkte börja med är att studera. Innan jag börjar läsa mer specifikt om just medelklassen tänkte jag läsa lite om klassanalys i allmänhet, och då i synnerhet de stora klasscheman som verkar vara mest i bruk idag (Olin Wright, Goldthorpe et al), och ett nyare, samt titta lite på mått på klassröstning.

Alford - A suggested index of the association of social class and voting
Oesch - The Changing Shape of Class Voting
Oesch - Redrawing the Class Map
Evans - The End of Class Politics, kap 2, 6, 8, 10, 11, 12, 13
Oskarsson m.fl. - En fråga om klass, relevanta kapitel
Oskarsson - Klassröstning i Sverige
Oskarsson - Att koda klass
Holmberg, Gilljam m.fl. - Valforskningsprogrammet böcker om de svenska valen
Clark & Lipset - The Breakdown of Class Politics, relevanta kapitel
Korpi - The Democratic Class Struggle, The Working Class in Welfare Capitalism
Therborn - Den svenska klasstrukturen
Katzelstein - Working Class Formation, intro (om processen från ekonomisk till social klass).
Goldthorpe et al. - Social Mobility and Class Structure in England (1987)
Crompton - Class and Stratification, 3rd edition
Olin Wright - Classes och Class Counts
Castro - Bortom den nya medelklassen
Goldthorpe - "The Service Class Revisited" i Butler & Savage Social Change and the Middle Classes


Redan för mycket för att hinna med, så klart. Men det mesta, utom Oesch, har ju några år på nacken. Finns det något annat nytt som ni tycker att jag borde läsa? Jag funderar på Richard Florida, men är tveksam till om det är värt mödan. Bourdieu funderar jag också på att strunta i om inte Castro får mig på andra tankar.

Och vad ska man läsa av Marx på detta tema? Jag är så pass bevandrad att jag vet att det inte finns så värst mycket till formell definition av klass hos Marx. Men det måste väl finnas något där han går närmare in på den kausala kedjan, om proletariatet bildade, dess socialsering och väg till klassmedvetande.

Skulle även uppskatta tips på mer tekniska manualer för hur man går tillväga. Och så har jag ju inget om ESeC heller...

Det tar visst aldrig slut. Men, som sagt, alla tips emottages tacksamt!

Det största moraliska problemet med Primeskandalen: Den förfalskade opinionsmätningen

En sjukdag som denna borde jag kanske ägna mig åt mer upplyftande saker än Primeskandalen. Men den stör mig fortfarande och den i mitt tycke mest upprörande detaljen har inte fått nog med uppmärksamhet.

Det har ju som sagt varit en vanlig reaktion att hävda att det i grund och botten inte finns något problem i avslöjandena kring Prime PR:s samarbete med Svenskt Näringsliv. En ofta förekommande synpunkt är att personer som Nicklas Nordström, Carl Melin m.fl. ju inte är köpta utan bara har tagit betalt för att framföra de åsikter de ändå redan har. Det är också den försvarslinje som Nordström själv valde.

Som Johannes Åsberg och Sara Gunnerud och Lena Sommestad förtjänstfullt har påpekat finns det likväl stora problem med att de på detta sätt undergräver tilliten inom partiet.

Sara Gunnerud och Mats Engström har också pekat på behovet av en utredning. Dels för att förebygga liknande situationer i framtiden. Dels för att vi behöver tydligare principer för var gränserna ska gå. Vi vet, som Gunnerud påpekar, inte exakt vad som gjorts och inte gjorts och av vem, så det är inte helt självklart exakt var det här fallet kommer att landa på den skalan.

Men under alla omständigheter finns det en sak i denna soppa som jag finner så graverande att jag inte kan förstå hur åtminstone Melin skulle komma undan ett skarpt moraliskt fördömande. En sak som också gör att argumentet att "det är ju ändå deras åsikt" inte riktigt håller. Det är svårt att veta exakt vem som har varit ansvarig för vad här, men åtminstone han måste ju rimligen ha ansvar för följande:

United Minds, Prime PR:s opinionsinstitut, där Melin är chef, förefaller ha givit en fråga i en opinionsundersökning tendentiösa svarsalternativ, i syfte att bekräfta sina teser om socialdemokratins problem. I den skriftliga versionen av den presentation som Klas Gustavsson höll vid Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens [som går att ladda ned i denna post] för några veckor sedan, ges en beskrivning av hur Prime använde denna undersökning:

Två dagar efter valet skrev Carl Melin – statsvetare och opinionschef på företaget United Minds, med förflutet på Socialdemokraternas partikansli – på DN:s debattsida. På basis av en valdagsundersökning från det egna företaget slog han fast orsakerna till Socialdemokraternas valnederlag. Melin konstaterade att bakgrunden måste sökas i väljarrörelsen från Socialdemokraterna till Moderaterna och de andra borgliga partierna. Men han gick också ett steg längre och menade att han hade utrett orsakerna till denna väljarflykt:

”37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften.” (DN Debatt 2010 09 21)

Så här snabbt kunde alltså ett opinionsinstitut peka ut exakt – och i avrundade procentenheter rangordna – de tre orsaker som skrämt bort Socialdemokraternas väljare till Alliansen. Och viktigast av allt var alltså frågan om att inte avskaffa ett skatteavdrag för städning. Efter att ha läst artikeln kändes slutsatserna i sin okomplicerade, närmast monokausala enkelhet, som allt för simpla. Väljarströmmar och partibyten måste ges mer tid att analyseras än så och underlaget måste vara större.

Detta är alltså den "snabba artikel" som beskrivs i de planer Aftonbladet presenterade. I en fotnot beskriver Gustavsson frågeformuleringen som denna analys grundade sig på:

En annan kritik som bör framhållas mot undersökningen är att respondenterna, vid frågan om varför de bytt block, fick välja på ett väldigt litet urval av svarsalternativ. I undersökningen angavs, förutom de tre ovan nämnda alternativen, endast två ytterligare svarsalternativ. Dessa handlade om skatten på dyra fastigheter och förmögenheter (21%) och om samarbetet med Miljöpartiet (20%). De som uppgivit att de bytt från Socialdemokraterna till allianspartierna, och de som röstat borgligt men sagt sig ha övervägt Socialdemokraterna, fick välja max två svarsalternativ. Det hade naturligtvis varit bättre om denna fråga varit öppen, utan bundna svarsalternativ eller att respondenterna givits långt fler svarsalternativ. Det är lätt att komma på ytterligare svarsalternativ som borde givits: partiledarens personlighet, bensinskattehöjningen, motståndet mot ett nytt jobbskatteavdrag, sänkningen av pensionärsskatten, begränsningen av vinstuttag för friskolor, etc. Om svarsalternativen formulerats med hänsyn till Prime PR:s kunders intressen är för mig omöjligt att ha någon uppfattning om, eftersom denna typ av ekonomiska samarbeten enligt branschens principer är hemliga.

Gustavsson skrattar nu nöjt och välförtjänt åt att hans insinuationer visat sig helt korrekta.

Melin kom alltså fram till sin lista på tre orsaker utifrån en enkätfråga med fem svarsalternativ, där flera mycket väl tänkbara andra alternativ hade uteslutits på förhand, och de två övriga alternativen också väl faller in under Prime PR:s / Svenskt Näringslivs agenda. Oavsett hur det verkligen förhåller sig i frågan om anledningarna till blockbytena, är det alltså ett faktum att man formulerade dessa svarsalternativ utifrån de svar man önskade få, snarare än utifrån en strävan att ge en rättvisande bild av opinionen.

Man behöver inte ha läst Habermas för att inse att tillverkandet av undersökningen och användningen av de svar man fick är ett brott mot alla tänkbara regler för juste kommunikation. Moraliskt är det ekvivalent med lögn. Förfaranden som dessa är visserligen väl beprövade inom opinionsbildningen, men lik förbannat är det en typ av regelbrott som underminerar själva idén om kommunikativt handlande inom en social gemenskap (som Socialdemokraterna).

Hur ska en socialdemokrat bilda sina åsikter? Jag tänker mig att man bör göra ungefär så här: utifrån sin tolkning av partiets värderingar och sina idéer om hur samhället fungerar, om opinionen och strategiska förhållanden, kommer man fram till vad man tror är bra för partiets möjligheter att vinna stöd i opinionen, makt i de politiska församlingarna och genomslag för de egna värderingarna. Nordström har tydligen varit förespråkare av kärnkraft länge, och förmodligen gäller det även RUT och valfrihetssystemen i välfärden. Det finns inga skäl att tro att Nordström inte kom fram till detta på det sätt som beskrevs ovan. Melins åsikter har det pratats mindre om, men jag förmodar att de är ungefär desamma och att de kom till på samma sätt.

Men i en god socialdemokrats plikter ingår också att efter hand som man gör nya erfarenheter, eller samhället och opinionen förändras, bör man ärligt och självkritiskt ompröva sina ställningstaganden i ljuset av detta. Säkert har Nordström och Melin gjort också detta flera gånger, och kommit fram till att de inte har haft anledning att revidera sina ställningstaganden.

I just den här kampanjen verkar åtminstone Melin dock ha passerat en gräns, när han istället för att verkligen undersöka opinionen och grunda sina rekommendationer till partiet på det, valde att fabricera uppgifter för att upprätthålla ett ställningstagande som han hade fått ekonomiska intressen i. Annars hade han ju inte kunnat vara konsult åt Svenskt Näringsliv. Melins plikter som god socialdemokrat och som god PR-man kolliderade så det stod härliga till.

Vårt ansvar gäller inte bara de handlingar vi begår i konkreta situationer, utan också vilka situationer (med beroenden och lojaliteter) vi försätter sig i. Melin måste rimligen ha anat att en sådan konflikt kunde uppstå. Han valde att förebygga den genom att tillverka en missvisande undersökning så att han skulle kunna upprätthålla den åsikt han behövde för sitt yrkes skull. Och därför förtjänar han allt klander. Om Melin hade gjort detta utan att ha Svenskt Näringslivs uppdrag, då hade han "bara" varit en desperat och ohederlig debattör. Nu ser det ännu mer tvivelaktigt ut.

"Det är det som är höger med tillväxt."

Nu ska jag börja göra något jag aldrig gjort på den här bloggen förut: Kommentera en aktuell politisk händelse.

Avslöjandena om herrarna Nordström, Melin, Batljan et al:s mellanhavanden med Svenskt Näringsliv är verkligen något att bli förbannad på, och eftersom många nu förefaller verka för att det ska lägga sig i medierna, tänkte jag att jag lika gärna kan säga något jag också. Det i mitt tycke mest upprörande i det här har nämligen inte fått tillräcklig uppmärksamhet så här långt. Det ska jag skriva om i nästa post, men först ska jag kommentera den ena av de "talking points" som Prime-sossarnas försvarare fört fram:

Ett av de argument som de som försöker släta över deras agerande använder är att det inte är något farligt, då både (s) och Svenskt Näringsliv har traditioner av att vara "för tillväxt". Men detta är (i bästa fall) att bedra sig själv. För det handlar inte bara om tillväxt i allmänhet. Mats Engström beskriver det på sakfrågeplanet. Men frågan har också en mer abstrakt, ideologisk nivå. På Facebook ställde någon (förvisso helt uppriktigt) frågan "Vad är det som är höger med tillväxt?" Och svaret från Avlant Nilsson var sådär kraft- och kärnfullt på det sätt han är så bra på, så det förtjänar att sparas och spridas vidare. Jag citerar det därför här, lätt redigerat:

Tillväxt är ett brett begrepp som innefattar mycket sådant som de flesta gillar oavsett politisk färg: kvalitetshöjning av varor och tjänster, effektivisering och innovationer.

Men tillväxt kan också uppnås genom att man ägnar sig åt ett högre resursuttag ur naturen än vad som återbildas. Detta är inte alltid ett problem. Om det görs under en kort period för att skapa förutsättningarna för att klara sig utan resursen kan det betraktas mer som ett lån än ett överutnyttjande. I andra fall överstiger tillgången behovet inom all överskådlig framtid (t.ex. salt).

Men i de fall där tillväxten innebär ett överutnyttjande av ändliga resurser (t.ex. fiske och olja) finns det en tydlig höger-vänster-skala. Från extremvänstern som menar att förstatligande är den enda lösningen, via statliga åtgärder och kontrollsystem (s) till laissez-faire (CUF) och åter till strikt ägande men denna gång i privat regi (nyliberalism).

Med andra ord är idiotvurmande för tillväxt utan att ta hänsyn till den underliggande komplexiteten, där t.ex. kortsiktigt tillväxthämmande regleringar kan vara nödvändiga för att främja långsiktig utveckling, typiskt något som marknadsfundamentalister förespråkar, ivrigt påhejade av dem som har investeringar eller andra egenintressen i de fält som hotas av reglering.

Det är det som är höger med tillväxt.

För övrigt gör Marika Lindgren Åsbrink upp med alla fåniga påståenden om att vi vara på väg i en tillväxtfientlig riktning och att Svenskt Näringsliv skulle vara så attans tillväxtvänliga (vilket väl också är vad Avlants formuleringar blixtbelyser). Och så förtjänar Lena Sommestad cred för sina kommentarer kring detta. Jag börjar luta ganska kraftigt i frågan om vem jag helst skulle vilja ha som nästa partiledare.

Essä om William Morris

I det senaste numret av Libertas, med temat Storbritannien, har jag skrivit en alldeles för lång essä om William Morris under rubriken "Socialism som estetik". Den finns numera utlagd här (bläddra fram till tionde uppslaget).

Lång blev den för att jag ville få med oerhört mycket: estetikens plats i det moderna samhället, Morris' liv och tankevärld, Art & Crafts, dess svenska motsvarigheter och ett resonemang om rörelsens arv idag.

Det var hur som helst en rolig och lärorik text att skriva, inte minst för att det var ett lagom stort projekt att ta itu med efter uppsatsen. Och så fick jag tillfälle att läsa en del i en av E. P. Thompsons alla tjocka böcker. Däremot är jag väl knappast någon stor auktoritet på området, så kommentarer, synpunkter och frågor är mycket välkomna.

Min magisteruppsats

För några månader sedan blev jag magister i statsvetenskap, och jag har länge tänkt tanken att lägga ut den här på bloggen. Så här är den nu. Inte heller denna har någon direkt koppling till socialdemokratin, men hur som helst, jag ger er:

IKT och partiernas interndemokrati - Hur partikultur (inte) påverkar användningen av informationsteknologi i politiska partier [pdf]

Sammanfattning

Denna studie undersöker förklaringar till hur partiernas interndemokrati påverkas och inte påverkas av den nya informations- och kommunikationsteknologin (IKT). Specifikt undersöks hypotesen om ett samband mellan partikulturens deltagardemokratiska inriktning och IKTs påverkan på partiets interndemokrati. Detta undersöks i både etablerade och nyare partier, där de nyare partierna är sådana som har grundats efter att IKT blev allmänt spritt bland den svenska befolkningen. För de etablerade partiernas del undersöks hur deras kongressers beslutsprocesser har påverkats. För de nyare partiernas del undersöks deras tänkande och diskussion om IKT och interndemokrati. I båda fallen är informantintervjuer med partiföreträdare den viktigaste datakällan. Resultatet av undersökningen visar att hypotesen om partikulturens påverkan inte håller streck. I en diskussion av resultat dras slutsatsen att det troligen är en mer framkomlig väg att studera relationen mellan IKT och partiinstitutionen som sådan, snarare än skillnaderna mellan olika partier.

De partier som undersöks är Moderaterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Uppsatsen kan beskrivas som en prövning och en kritik mot en föreställning som av tidigare forskning att döma är rätt vanlig inom statsvetenskapen, nämligen att ett partis användning av IKT skulle hänga ganska tätt samman med dess ideologi (framförallt med avseende på hur positivt man ser på medlemsinflytande). Jag menar att i den mån som dessa fenomen hänger samman har det snarare att göra med partiorganisationernas utformning än med sådana ideal. I mer allmän mening kan uppsatsen också ses som ett inlägg i debatten om teknikdeterminism kontra teknikens avhängighet av sociala sammanhang.

Just nu arbetar jag om den till en artikel, med ambitionen att den ska publiceras i en vetenskaplig tidskrift, så frågor och kommentarer är mycket välkomna.