Rothstein och socialismen

Professor Rothstein har skrivit en intressant artikel i Häften för Kritiska studier (2008, nr 5, vol. 197) om socialismens framtid, och vilken väg som kan tänkas vara lämplig för utforskning och politisk diskussion. Det handlar om att "ta det till nästa steg", och börja lägga fram konkreta planer för att faktiskt genomföra ekonomisk socialism.

R. påpekar att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har någon särskild plan för att åstadkomma ekonomisk socialism. Och det stämmer, sett till partiprogrammen. Vi i S har bara en punkt där vi säger att vi inte tar ställning för en viss typ av ekonomi. V har bara en formulering om att de inte har någon färdig formel för hur framtidens socialism ska se ut. Möjligen är det Marx anmärkningar om att han inte "ville skriva recept för framtidens soppkök" som spökar i detta. Anledningen till att Marx inte ville detta var möjligen att han inte ville göra bort sig som utopisterna. Kanske har det för S och V:s del också att göra med realsocialismens misslyckanden.

Vilka argument finns idag för ekonomisk demokrati? Rothstein listar tre:

- Idéerna om dynamiska effekter, att de sämst ställda skulle gynnas proportionellt mera av att man låter marknadseffekterna slå igenom, har inte infriats.
- Anställdas inflytande i företag förbättrar effektiviteten.
- Inflytande ökar trivseln bland de anställda och minskar ohälsan.

Det har, som Kenneth Eliasson visat, funnits minst sex olika typer av ekonomisk demokrati på dagordningen, nämligen statssocialism, löntagarfonder, löntagarkooperativ, funktionsssocialism, gillessocialism och modeller med företagsdemokrati (Eliasson 1996).

Rothstein argumenterar för att vi behöver en diskussion om konkret institutionell design. De största vänsterframgångarna, den representativa demokratin och välfärdsstaten, har varit konstitutionella till sin karaktär.

Vilka rättigheter medborgarna har är noggrant reglerat liksom vem som har att fatta beslut i olika frågor. När det gäller demokratin är allt som har att göra med rösträtt, valsystem, yttrandefrihet och rättssäkerhet utomordentligt noggrant specificerat i gällande regelverk. När det uppstår tveksamheter i enskilda tillämpningsfall är det dessutom lika noggrant reglerat vilka instanser som har att besluta om hur lagverket skall tolkas. I denna ordning står dessutom den enskilda individens rättigheter i centrum, inte några kollektivs.

När det kommit till sådant som försöken med löntagarfonderna, har den konstitutionella frågorna dock varit väldigt oklara, på minst tre punkter.
1. Vilka företag skulle dessa fonder äga kapital i? Vem bestämmer detta?
2. Vad skulle detta ha inneburit för löntagarna i dessa företag?
3. Hur hantera orättvisor som uppstår mellan löntagare som arbetar i dessa företag och de som står utanför (inkl. de som arbetar i offentlig sektor).

Även representativ demokrati och välfärdsstat har handlat om omfördelning av makt och resurser.

Vi behöver ett nytt vänsterintresse för form- och processfrågor. Organisering, inte revolution. Ett program för en ny ekonomisk ordning, måste kunna besvara följande tre frågor.

1. Vem ska bestämma vad som ska produceras?
2. Vem ska bestämma över hur produktionen ska organiseras?
3. Vem ska bestämma hur det ekonomiska resultatet ska fördelas?

Vidare läsning från referenslistan:

Eliasson, Kenneth. 1996. LO-ledningen och företagsnämnderna (Diss.). Gothenburg: Department of Political Science, University of Gothenburg.