"Det är det som är höger med tillväxt."

Nu ska jag börja göra något jag aldrig gjort på den här bloggen förut: Kommentera en aktuell politisk händelse.

Avslöjandena om herrarna Nordström, Melin, Batljan et al:s mellanhavanden med Svenskt Näringsliv är verkligen något att bli förbannad på, och eftersom många nu förefaller verka för att det ska lägga sig i medierna, tänkte jag att jag lika gärna kan säga något jag också. Det i mitt tycke mest upprörande i det här har nämligen inte fått tillräcklig uppmärksamhet så här långt. Det ska jag skriva om i nästa post, men först ska jag kommentera den ena av de "talking points" som Prime-sossarnas försvarare fört fram:

Ett av de argument som de som försöker släta över deras agerande använder är att det inte är något farligt, då både (s) och Svenskt Näringsliv har traditioner av att vara "för tillväxt". Men detta är (i bästa fall) att bedra sig själv. För det handlar inte bara om tillväxt i allmänhet. Mats Engström beskriver det på sakfrågeplanet. Men frågan har också en mer abstrakt, ideologisk nivå. På Facebook ställde någon (förvisso helt uppriktigt) frågan "Vad är det som är höger med tillväxt?" Och svaret från Avlant Nilsson var sådär kraft- och kärnfullt på det sätt han är så bra på, så det förtjänar att sparas och spridas vidare. Jag citerar det därför här, lätt redigerat:

Tillväxt är ett brett begrepp som innefattar mycket sådant som de flesta gillar oavsett politisk färg: kvalitetshöjning av varor och tjänster, effektivisering och innovationer.

Men tillväxt kan också uppnås genom att man ägnar sig åt ett högre resursuttag ur naturen än vad som återbildas. Detta är inte alltid ett problem. Om det görs under en kort period för att skapa förutsättningarna för att klara sig utan resursen kan det betraktas mer som ett lån än ett överutnyttjande. I andra fall överstiger tillgången behovet inom all överskådlig framtid (t.ex. salt).

Men i de fall där tillväxten innebär ett överutnyttjande av ändliga resurser (t.ex. fiske och olja) finns det en tydlig höger-vänster-skala. Från extremvänstern som menar att förstatligande är den enda lösningen, via statliga åtgärder och kontrollsystem (s) till laissez-faire (CUF) och åter till strikt ägande men denna gång i privat regi (nyliberalism).

Med andra ord är idiotvurmande för tillväxt utan att ta hänsyn till den underliggande komplexiteten, där t.ex. kortsiktigt tillväxthämmande regleringar kan vara nödvändiga för att främja långsiktig utveckling, typiskt något som marknadsfundamentalister förespråkar, ivrigt påhejade av dem som har investeringar eller andra egenintressen i de fält som hotas av reglering.

Det är det som är höger med tillväxt.

För övrigt gör Marika Lindgren Åsbrink upp med alla fåniga påståenden om att vi vara på väg i en tillväxtfientlig riktning och att Svenskt Näringsliv skulle vara så attans tillväxtvänliga (vilket väl också är vad Avlants formuleringar blixtbelyser). Och så förtjänar Lena Sommestad cred för sina kommentarer kring detta. Jag börjar luta ganska kraftigt i frågan om vem jag helst skulle vilja ha som nästa partiledare.

Essä om William Morris

I det senaste numret av Libertas, med temat Storbritannien, har jag skrivit en alldeles för lång essä om William Morris under rubriken "Socialism som estetik". Den finns numera utlagd här (bläddra fram till tionde uppslaget).

Lång blev den för att jag ville få med oerhört mycket: estetikens plats i det moderna samhället, Morris' liv och tankevärld, Art & Crafts, dess svenska motsvarigheter och ett resonemang om rörelsens arv idag.

Det var hur som helst en rolig och lärorik text att skriva, inte minst för att det var ett lagom stort projekt att ta itu med efter uppsatsen. Och så fick jag tillfälle att läsa en del i en av E. P. Thompsons alla tjocka böcker. Däremot är jag väl knappast någon stor auktoritet på området, så kommentarer, synpunkter och frågor är mycket välkomna.

Min magisteruppsats

För några månader sedan blev jag magister i statsvetenskap, och jag har länge tänkt tanken att lägga ut den här på bloggen. Så här är den nu. Inte heller denna har någon direkt koppling till socialdemokratin, men hur som helst, jag ger er:

IKT och partiernas interndemokrati - Hur partikultur (inte) påverkar användningen av informationsteknologi i politiska partier [pdf]

Sammanfattning

Denna studie undersöker förklaringar till hur partiernas interndemokrati påverkas och inte påverkas av den nya informations- och kommunikationsteknologin (IKT). Specifikt undersöks hypotesen om ett samband mellan partikulturens deltagardemokratiska inriktning och IKTs påverkan på partiets interndemokrati. Detta undersöks i både etablerade och nyare partier, där de nyare partierna är sådana som har grundats efter att IKT blev allmänt spritt bland den svenska befolkningen. För de etablerade partiernas del undersöks hur deras kongressers beslutsprocesser har påverkats. För de nyare partiernas del undersöks deras tänkande och diskussion om IKT och interndemokrati. I båda fallen är informantintervjuer med partiföreträdare den viktigaste datakällan. Resultatet av undersökningen visar att hypotesen om partikulturens påverkan inte håller streck. I en diskussion av resultat dras slutsatsen att det troligen är en mer framkomlig väg att studera relationen mellan IKT och partiinstitutionen som sådan, snarare än skillnaderna mellan olika partier.

De partier som undersöks är Moderaterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Uppsatsen kan beskrivas som en prövning och en kritik mot en föreställning som av tidigare forskning att döma är rätt vanlig inom statsvetenskapen, nämligen att ett partis användning av IKT skulle hänga ganska tätt samman med dess ideologi (framförallt med avseende på hur positivt man ser på medlemsinflytande). Jag menar att i den mån som dessa fenomen hänger samman har det snarare att göra med partiorganisationernas utformning än med sådana ideal. I mer allmän mening kan uppsatsen också ses som ett inlägg i debatten om teknikdeterminism kontra teknikens avhängighet av sociala sammanhang.

Just nu arbetar jag om den till en artikel, med ambitionen att den ska publiceras i en vetenskaplig tidskrift, så frågor och kommentarer är mycket välkomna.

Trilling III: George Orwell

Det har blivit en del Orwell för mig på sista tiden. Jag läste Homage to Catalonia (1938) i julas. Och i en del människors ögon kan man säkert knappt kalla sig s-student om man inte har läst Burmese Days (1934), så den ligger i bokhögen här hemma sedan en tid tillbaka.

Det är alltså mycket passande med en Trilling-essä om samme man, och dessutom om just Hommage to Catalonia.

Homage to Catalonia är, enligt Trilling, "a testimony to the nature of modern political life", och förklarar:

In a politics presumed to be available [sic] to everyone, ideas and ideals play a great part. And those of us who set store by ideas and ideals have never quite been able to learn that, just because they do have power nowadays, there is a direct connection between their power and another kind of power, the old, unabashed, cynical force of power. [...] The extent to which Communism made use of unregenerate force was perfectly clear years ago, but many of us found it impossible to acknowledge this fact because Communism spoke boldly to our love of ideas and ideals. (s. 152)

Det utgör upptakten till en essä som inte handlar om Orwells bok så mycket som hans karaktär. Trilling beskriver Orwell som "a virtuous man [...] which is not merely moral goodness, but also fortitude and strength in goodness" (s. 155) En annan av Orwells dygder var, enligt Trilling, att han inte var ett geni, att han inte var en intellektuell. Istället var Orwell en jordnära person av ett enkelt slag som saknade en viss sorts sofistikation, och som just därför hamnade rätt i politiska lägen där så många andra hamnade fel, som i debatterna om man kunde ha hopp om att det skulle komma något gott ur Stalins styre, eller om fraktionskonflikterna på regeringssidan i spanska inbördeskriget. Trilling beskriver de intellektuella, de som var Orwells motsats, på följande sätt:

Those members of the intellectual class who prided themselves upon their political commitment were commited not to facts but to the abstraction. And to the abstraction they remained commited for a long time to come. Many are still commited to it, or nostalgically wish they could be. If only life were not so tangible, so concrete, so made up of facts that are in variance with each other; if only the good things that people say are good things were really good; if only the things that are pretty good were entirely good and we were not put to the everlasting necessity of qualifying and discriminating; if only politics were not a matter of power - then we should be happy to put our minds to politics, then we should consent to think!

Det som Trilling ovan beskriver är, tänker jag mig, en rätt vanlig bild av "intellektuella": världsfrånvända människor med en alldeles för naiv och idealistisk syn på politik, som lägger sig i saker de egentligen inte förstår. Det är i någon mån också min egen bild av den grupp jag själv räknar mig till. Även jag går någonstans och oroar mig för att en dag se ungefär lika löjlig ut som de som gav alldeles för mycket stöd till kommunistregimer på sjuttiotalet (fast för egen del vet jag ännu inte vad det skulle vara). Man får ju en del påminnelser om den saken

Trilling citerar vällustigt ur Orwells många förkastelsedomar över intelligentian, och landar i slutsatsen att "the contemporary intellectual class did not think and did not really love the truth" (s. 166).

Det var lätt att komma att tänka på vad Orwell själv säger i Hommage to Catalonia. I många av redogörelserna i den är han mycket noggrann med att understryka att han rapporterar ur sitt perspektiv, vad han har sett, och att det kan finnas fler sidor av saken som han inte känner till (och det tror fan det, för boken kom ju ut innan kriget ens var avslutat). Han betonar också hur mycket det betydde att han av rena tillfälligheter kom att slåss för POUM, anarkisterna, och därmed ta deras parti mot regeringen i republiksidans inbördes stridigheter. Detta verkar han, av tonen i boken att döma, ha varit ganska ensam om medan kriget ännu fortgick. Var anledningen till att Orwell tyckte som han gjorde att han "såg sanningen" i högre utsträckning än andra intellektuella? Nej, snarare hade han sett andra saker. Därtill återkommer flera gånger till att anarkisterna hade det svårt för att man inte hade några kontakter med nyhetskanaler i väst, och därmed inte kunde sprida sitt budskap. De västerländska intellektuellas svårigheter att "se sanningen" hade alltså mer att göra med att de inte hade tillgång till all information.

Kan detta generaliseras även till debatterna om Stalins styre? Den amerikanske filosofen Richard Rorty, som har skrivit mycket intressant om Orwell, verkar tycka det. I en av sina senare essäer "Honest Mistakes", drar han slutsatsen att Orwells ofelbarhet, som den ter sig idag, till stor del helt enkelt berodde på tur. Vi ska för all del vara tacksamma för att Orwell befann sig där han befann sig och skrev det han skrev men, menar Rorty, det finns ingen anledning att tillskriva honom någon särskilt kapacitet för att "se sanningen" eller att "face unpleasant facts". (Rorty har dessutom ett intressant kontrafaktiskt exempel om vad Orwell hade kunnat tänkas tycka om Vietnamkriget, och vad vi i så fall hade tyckt om honom idag. Läs gärna hela!)

Jag är inte tillräckligt kunnig i den tidens samhällsdebatt för att veta exakt när man bör ha vetat vad, så på frågan om Stalin passar jag. Men mer principiellt förefaller det klokt med en viss ödmjukhet när man har råkat "hamna rätt". Om inte annat för att det är lättare att omvända folk med den inställningen. Fast å andra sidan är det ju inte alltid det som är folks ärende.

Trilling II: Anna Karenina

Den kortaste essän i The Opposing Self handlar om Anna Karenina. Det är också den enda av de böcker som behandlas i denna samling som jag har läst.

Till att börja med kommenterar Trilling att många kritiker upplever att Tolstoj (som en ny Homeros) skildrar verkligheten själv, i högre grad än andra författare. Det är naturligtvis naivt att ta en sådan utsaga annat än metaforiskt, men vad är den bokstavliga verkligheten bakom upplevelsen? Varför är Tolstoj normen för realism? Trilling för ett resonemang om Tolstojs stora kärlek till sina karaktärer, i synnerhet Anna, och landar i följande slutsats:

We so happily give our assent to what Tolstoi shows us and so willingly call it reality because we have something to gain from its being reality. For it is the hope of every decent, reasonably honest person to be judged under the aspect of Tolstoi's representation of human nature. Perhaps, indeed, what Tolstoi has done is to constitute as reality the judgement which every decent, reasonably honest person is likely to make of himself - as someone not wholly good and not wholly bad, not heroic yet not without heroism, not splendid yet not without moments of light, not to be comprehended by any formula yet having his principle of being, and managing somehow, and despite conventional notions, to maintain an unexpected dignity.(70)

Vidare skriver Trilling att Tolstoj är en av få författare som har lyckats beskriva hur livet borde vara:

[...] it is a striking fact that, although many writers have been able to tell us of pain in terms of life's possible joy, and although many have represented the attenuation or distortion of human relationships, scarcely any have been able to make actual what the normalities of relationships are. (72

Därefter kommer en vacker formulering av vad känslan av det poetiskt träffande är:

[Psychological analysis of language] is a technique of great usefulness, but there are moments in literature which do not yield the secret of their power to any study of language, because their power does not depend on language but on the moral imagination. [...] And even when the charge of emotion is carried by our sense of the perfect appropriateness of the words that are used [...] we are unable to deal analytically with the language, for it is not psychologically pregnant but only morally right; exactly in this way, we feel, should this person in this situation speak, and only our whole sense of life will explain our gratitude for the words being these and not some others. (72-73)

Slutligen en iakttagelse som är både berättarteknisk och existentiell:

Part of the magic of the book is that it violates our notions of the ratio that should exist between the importance of an event and the amount of space that is given to it. Vronsky's sudden grasp of the fact that he is bound to Anna not by love but by the end of love, a perception that colors all understanding of the relationship of the two lovers, in handled in a few lines; but pages are devoted to Levin's discovery that all his shirts have been packed and that he has no shirt to wear to his wedding. It was the amount of attention given to the shirts that led Matthew Arnold to exclaim that the ook is not to be taken as art byt as life itself, and perhaps as much as anything else this scene suggests the energy of animal intelligence that marks Tolstoi as a novelist. For here we have in sum his awareness that the spirit of man is always at mercy at the actual and the trivial, his passionate sense that the actual and the trivial are of greatest importance, his certainity that they are not of final importance.(74-75)

Jag läste Anna Karenina för (herregud, det är redan) fem år sedan, på uppmaning av Sandra. Jag minns att jag tyckte bra om den, och den hör definitivt till det bästa jag har läst. Jag hade inte så starka känslor för den som jag har för många av mina andra favoriter. Kan den vara värd en omläsning? Det ligger onekligen något intressant att utforska i tanken att Tolstojs perspektiv är man skulle vilja bli bedömd i. Det ligger ganska nära tanken att Tolstoj är den Gud som vi omedvetet hoppas ska möta oss efter döden. Eller, mer ironiskt uttryckt, att han, den ryske reaktionären, är den ende som har uppnått den moraliska kapacitet för vidsynthet som alla liberaler (i amerikansk mening) så gärna skulle vilja ha.