Sist av alla ska jag artikulera några saker som for genom huvudet på mig när jag läste Arenas temanummer om transhumanism och kommentarer till detsamma. Här finns Karl Palmås artikel i fulltext. Det nedanstående låter kanske lite neggigt, men kan säkert med fördel användas för att lugna oroade.
1. Talet om en -ism eller "ett tillstånd" låter alldeles för storvulet för min smak (fast det hör kanske mest till något slags retorisk taktik). När bloggen Tes-antites-protes säger så här...
Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.
...så skulle jag istället vilja säga så här: Vi har nått en punkt där de demokratiska fri- och rättigheterna är tillräckligt säkert etablerade, och den vokabulär som beskrev människan med ord som själ, vilja, frihet, individualitet etc. inte längre ger oss några uppslag om hur vi kan ta oss vidare. Tvärtom finner vi att den lägger hinder i vägen för att beskriva vad som händer på vissa politiska områden. Därför finner vi det tjänligt att för våra syften beskriva människor på ett annat sätt. (Påståendet att posthumanismen skulle vara en mer "vetenskaplig" världsbild än humanismen är alltså i mina ögon helt överflödigt.)
2. Ett par kommentarer om markmetaforerna: I ingressen till inledningen sägs att det demokratiska samhället "vilar" på idén om att människor är individer. Isobel Hadley-Kamptz avrundar med en uppmaning att "sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits". "Som aldrig funnits" låter lite väl hårt mot våra förfäder. Det var deras bästa teori, och den inspirerade till stora dåd och storartade idéer. Även om man inte tror på "individen" och inte vill grundlägga sin moralfilosofi i resonemang om "individers rättigheter", kan man fortfarande tycka att rättigheter är en användbar juridisk konstruktion, och omfamna (endorse) mänskliga rättigheter som politisk agenda.
Mer allmänt: Att en institutionell ordning (som våra demokratiskt valda parlament, våra domstolar och myndigheter) har byggts upp utifrån en viss teori om hur människor fungerar, betyder inte att tron på denna teori är nödvändig för att dessa institutioner ska förbli funktionella och stabila, eller ens för att de ska förbli moraliskt giltiga. Institutionell stabilitet har, self-evidently, betydligt mer handfasta, materiella orsaker. Demokrati som institutionell praktik är inte "grundad" i humanismen och transhumanismen som en lära om hur världen är uppbyggd, implicerar inte direkt några förändringar av de politiska institutionerna. Det som kallas posthumanism kan förmodligen, genom jämförelser med sådant som wikiinsamling av kunskap och Condorcets matematiska demokratiargument mycket väl göras till ett argument för våra demokratiska institutioners överlägsenhet. Sedan kan de kanske också, på vägen, ge oss några intressanta uppslag för hur dessa processer kan förbättras.
Det kan också anmärkas tilläggas att den motsatta föreställningen, att ett humant samhälle inte kan existera utan någon form av transcendent tro på människan, är den gemensamma nämnaren mellan Anders Piltz och Adorno & Horkheimer.
3. Man ska inte överdriva hur nya saker och ting är. Teorier som upplöser jaget i ett intet går i sekulär, västerländsk tanketradition tillbaka till åtminstone David Hume och till "den skotska skolan" som han var en del av, tillsammans med bl.a. Adam Smith. Ett argument så gott som något, för den som vill ha fler, för att politisk liberalism inte tarvar någon filosofisk individualism. Darwin och Dewey har också gjort sitt till sedan dess.
