Några noteringar om den fulla sysselsättningens historia (efter anteckningar och minnesbilder från en föreläsning med Anders S. Nilsson, apropå hans bok Reformismens möjligheter).
1. Det var inte politiken som skapade full sysselsättning under 50-70-talet. Det som då kallades "en politik för full sysselsättning" utgick från full sysselsättning som faktum, och handlade om att hantera negativa bieffekter av detta faktum.
2. Under denna tid hade vi konstant en "lagom" arbetskraftsbrist, vilket förklarar arbetarrörelsens starka ställning i denna period, och sedermera dess försvagning.
3. Vi har högre sysselsättning idag än under den fulla sysselsättningens tid. (Vilket mått kan ha åsyftats?)
4. Ofta gör man en koppling mellan keynesiansk stabiliseringspolitik och full sysselsättning. Men stabiliseringspolitik är just stabiliseringspolitik. Den handlar om att jämna ut arbetslösheten över konjunkturcykeln - inte om hur man sänker arbetslösheten mer permanent. Det var alltså inte konjunkturpolitiken som skapade full sysselsättning. I den mån politiska insatser spelade någon roll var det snarare uppbyggnadsprogrammen.
5. Det som Meidner, Rehn, Myrdal m.fl. diskuterade, var inte konjunkturpolitik, utan strukturpolitik. Det är denna diskussion, den medellånga siktens politik (10-20 år), som vi behöver återuppta.
Apropå detta:
Erik Bengtsson om full sysselsättning.
Erik Bengtsson om socialdemokratisk ekonomisk politik i ett bredare perspektiv, bortom Keynes (och så en känga till Giddens).
Visar inlägg med etikett arbetsmarknad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetsmarknad. Visa alla inlägg
torsdag 11 mars 2010
onsdag 30 december 2009
Inte så proffsigt
Nu ska vi bara lite snabbt skriva ned några kommentarer till Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007). Jag trodde själv att den skulle vara det stora försvaret för professionalism i kulturvärlden, men dessvärre är det inte något särskilt proffsigt försvar. Flera av de centrala invändningarna har på ett svenskt plan formulerats av Andres Lokko, men kan förtjäna att förtydligas. Keen ägnar väldigt mycket utrymme åt att kasta tvivel över vissa aktörers motiv i de processer han beskriver. Framförallt Jimmy Wales. Motiv må kunna ifrågasättas, men det intressanta i sammanhanget är snarare konsekvenser.
Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?
Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.
En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".
Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.
Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.
Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?
Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.
En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".
Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.
Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.
söndag 23 augusti 2009
Hur lika är vi?
Dags att pröva vingarna lite grand:
När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:
Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.
Frågor:
Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).
Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.
I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.
När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:
Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.
* För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
* För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.
Frågor:
Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).
Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.
I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
