torsdag 29 oktober 2009

Rothstein och socialismen

Professor Rothstein har skrivit en intressant artikel i Häften för Kritiska studier (2008, nr 5, vol. 197) om socialismens framtid, och vilken väg som kan tänkas vara lämplig för utforskning och politisk diskussion. Det handlar om att "ta det till nästa steg", och börja lägga fram konkreta planer för att faktiskt genomföra ekonomisk socialism.

R. påpekar att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har någon särskild plan för att åstadkomma ekonomisk socialism. Och det stämmer, sett till partiprogrammen. Vi i S har bara en punkt där vi säger att vi inte tar ställning för en viss typ av ekonomi. V har bara en formulering om att de inte har någon färdig formel för hur framtidens socialism ska se ut. Möjligen är det Marx anmärkningar om att han inte "ville skriva recept för framtidens soppkök" som spökar i detta. Anledningen till att Marx inte ville detta var möjligen att han inte ville göra bort sig som utopisterna. Kanske har det för S och V:s del också att göra med realsocialismens misslyckanden.

Vilka argument finns idag för ekonomisk demokrati? Rothstein listar tre:

- Idéerna om dynamiska effekter, att de sämst ställda skulle gynnas proportionellt mera av att man låter marknadseffekterna slå igenom, har inte infriats.
- Anställdas inflytande i företag förbättrar effektiviteten.
- Inflytande ökar trivseln bland de anställda och minskar ohälsan.

Det har, som Kenneth Eliasson visat, funnits minst sex olika typer av ekonomisk demokrati på dagordningen, nämligen statssocialism, löntagarfonder, löntagarkooperativ, funktionsssocialism, gillessocialism och modeller med företagsdemokrati (Eliasson 1996).

Rothstein argumenterar för att vi behöver en diskussion om konkret institutionell design. De största vänsterframgångarna, den representativa demokratin och välfärdsstaten, har varit konstitutionella till sin karaktär.
Vilka rättigheter medborgarna har är noggrant reglerat liksom vem som har att fatta beslut i olika frågor. När det gäller demokratin är allt som har att göra med rösträtt, valsystem, yttrandefrihet och rättssäkerhet utomordentligt noggrant specificerat i gällande regelverk. När det uppstår tveksamheter i enskilda tillämpningsfall är det dessutom lika noggrant reglerat vilka instanser som har att besluta om hur lagverket skall tolkas. I denna ordning står dessutom den enskilda individens rättigheter i centrum, inte några kollektivs.

När det kommit till sådant som försöken med löntagarfonderna, har den konstitutionella frågorna dock varit väldigt oklara, på minst tre punkter.
1. Vilka företag skulle dessa fonder äga kapital i? Vem bestämmer detta?
2. Vad skulle detta ha inneburit för löntagarna i dessa företag?
3. Hur hantera orättvisor som uppstår mellan löntagare som arbetar i dessa företag och de som står utanför (inkl. de som arbetar i offentlig sektor).

Även representativ demokrati och välfärdsstat har handlat om omfördelning av makt och resurser.

Vi behöver ett nytt vänsterintresse för form- och processfrågor. Organisering, inte revolution. Ett program för en ny ekonomisk ordning, måste kunna besvara följande tre frågor.

1. Vem ska bestämma vad som ska produceras?
2. Vem ska bestämma över hur produktionen ska organiseras?
3. Vem ska bestämma hur det ekonomiska resultatet ska fördelas?

Vidare läsning från referenslistan:

Eliasson, Kenneth. 1996. LO-ledningen och företagsnämnderna (Diss.). Gothenburg: Department of Political Science, University of Gothenburg.

torsdag 22 oktober 2009

Richard Rorty - Achieving Our Country (1998)

Här är några av mina excerpter från Richard Rortys Achieving Our Country (1998) som någon mer kanske kan ha nytta av. Det rör framförallt den amerikanska vänsterns utveckling, och har egentligen inte full bäring på den svenska situationen, men innehåller ändå en del lärdomar och resonemang som kan vara tillämpliga även i våra försök att återuppfinna socialdemokratin.

Utan att han själv beskriver det så, tror jag Rorty också är tidigt ute med att problematisera det som Dr. Palmås kallar 68-tänk. Även små förbättringar räknas, etc.

s. 3: "National pride is to countries what self-respect is to individuals: a necessary condition for self-improvement. Too much national pride can produce bellicosity and imperialism, just as excessive self-respect can produce arrogance. But just as too little self-respect makes it difficult for a person to display moral courage, so insufficient national pride makes energetic and effective debate about national policy unlikely."

s. 3: "Those who hope to persuade a nation to exert itself need to remind the country of what it can take pride in as well as what it should be ashamed of. They must tell inspiring stories about episodes and figures in the nation's past - episodes and figures to which the country should remain true."

s. 9: "For James, disgust with American hipocrisy and self-deception was pointless unless accompanied by an effort to give America reason to be proud of itself in the future. The kind of proto-Heideggerian cultural pessimism which Adams cultivated seemed, to James, decadent and cowardly. "Democracy", James wrote", "is a kind of religion, and we are bound not to admit its failure.""

s. 15: "Dewey and Whitman wanted Americans to continue to think of themselves as exceptional, but both wanted to drop any reference to divine favor or wrath."

s. 20: "But there is another form of Hegelian historicism which survives Popper's criticisms intact. In this form, historicism is simply the temporalization of what Plato, and even Kant, try to eternalize. It is the temporalization of ultimate significance, and of awe."

s. 29: "democracy is the only form of moral and social faith which does not 'rest upon the idea that experience must be subjected at some point or other to some form of external control: to some "authority" alleged to exist outside of the processes of experience'"

s. 32: "To say that certain acts do make [national pride] impossible is to abandon the secular, antiauthoritarian vocabulary of shared social hope in favor of the vocabulary which Whitman and Dewey abhorred: a vocabulary built around the notion of sin."

s. 33: "But now suppose that on has in fact done one of the things one could not have imagined doing, and finds that one is still alive. At that point, one's choices are suicied, a life of bottomless self-disgust, and an attempt to live so as never to do such a thing again." s. 34: (citerat av Andrew Delbanco) "evil was the failure of imagination to reach beyond itself, the human failure to open oneself to a spirit that both chastises the enduring comfort of reciprocal love."

s. 91: "let me cite a passage from Dewey's Reconstruction in Philosophy in which he expresses his exasperation with the sort of sterile debate now going on under the rubric of 'individualism versus communitarianism.' Dewey thought that all discussions which took this dichotomy seriously 'suffer from a common defect. They are all commited to the logic of general notions under which specific situations are to be brought. What we want is light upon this or that group of individuals, this or that concrete human being, this or that special institution or social arrangement. For such a logic of inquiry, the traditionally accepted logic substitutes discussion of the meaning of concepts and their dialectical relationship with one another.' Dewey was right to be exasperated by sociolpolitical theory conducted at this level of abstraction. He was wrong when he went on to say that ascending to this level is typically a rightist maneuver, one which supplies 'the apparatus for intellectual justifications of the established order.' For such ascents are now more common on the Left than on the Right."

s. 94: "In its Foucauldian usage, the term 'power' denotes an agency which has left an indelible stain on every word in our language and on every institution in our society. It is always already there, and cannot be spotted coming or going. One might spot a corporate bagman arriving at a congressman's office, and perhaps block his entrance. But one cannot block off power in the Foucauldian sense. Power is as much inside one as outside one. It is nearer than hands and feet. As Edmundson says: one cannot 'confront power; one can only encounter its temporary and generally unwitting agents... [it] has capacities of motion and transformation that make it a preternatural force.' Only indeterminable individual and social self-analysis, and perhaps not even that, can help us escape form the infinitely fine meshed of its invisible web. The ubiquity of Foucauldian power is reminiscent of the ubiquity of Satan, and thus of the ubiquity of original sin - that diabolical stain on every human soul. I argued in my first lecture that the repudiation of the concept of sin was at the heart of Dewey and Whitman's civic religion. I also claimed that the American Left, in its horror at the Vietnam War, reinvented sin. It reinvented the old religious idea that some stains are ineradicable. I now wish to say that, in committing itself to what it calls 'theory,' this left has gotten something which is entirely too much like religion. For the cultural Left has come to believe that we must place our country within a theoretical frame of reference, situate it within a cast quasicosmological perspective."

s. 98: "The current leftist habit of taking the long view and looking beyond nationhood to a global polity is as useless as was faith in Marx's philosophy of history, for which it has become a substitute."

s. 100: "This left wants to preserve otherness rather than ignore it."

s. 101: "But you cannot urge national political renewal on the basis of descriptions of fact. You have to describe the country in terms of what you passionately hope it will become, as well as in terms of what you know it to be now. You have to be loyal to a dream country rather than to the one to which you wake up every morning. [...] But the country of one's dream must be a country one can imagine being constructed, over the course of time, by human hands."

s. 114: "By 'campaiging,' I mean something finite, something that can be recognized to have succeeded or to have, so far, failed. Movements, by contrast, neither succeed nor fail. They are too big and too amorphous to do anything that simple. They share in what Kierkegaard called 'the passion of the infinite.' They are exemplified by Christianity and Marxism, the sort of movements which enable novelists like Dostoevsky to do what Howe admiringly called 'feeling thought'."

s. 115: "This kind of politics [movements] assumes that things will be changed utterly, that a terrible new beauty will be born."

s. 121: "What would or past look like if we decided that (in the words that Bruno Latour takes as the title of his brilliant book) 'we have never been modern' - that history is an endless network of changing relationships, without any of the great climactic ruptures or peripeties, and that terms like 'traditional society,' 'modern society,' and 'postmodern society' are more trouble than they are worth."

s. 122: "... we might lose dramatic intensity. But we might help immunize ourselves against the passion of the infinite. If we dropped references to movements, we could settle for telling a story about how the human beings in the neighborhood of the North Atlantic made their futures different from their pasts at a constantly acceleating pace. We could still, like Hegel and Acton, tell this story as a story of increasing freedom. But we could drop, along with any sense of inevitable progress, any sense of immanent teleology."

onsdag 14 oktober 2009

Debattartikel om FRA-lagen

Idag gör S-studenters IT- & integritetsnätverk ett utspel på Newsmill inför rikdagens votering om FRA 2.0 om några timmar. Och det är undertecknad som är huvudförfattare.

fredag 2 oktober 2009

Fleischer om upphovsrätt

Detta har väl knappast att göra med det jag vill kalla socialdemokratins kärnfrågor, men eftersom jag ska ingå i en grupp som ska försöka formulera åsikter om detta i S-studenter, så tar jag och kladdar lite om det här.

Var och såg Rasmus Fleischer föreläsa för chalmerister om upphovsrättens historia och om varför vi nu har de strider vi har. Rätt mycket av det han var sådant som är välbekant från hans flitiga bloggande, och kanske främst från denna essä, men det fanns en del påpekanden och finesser i resonemanget som var nya för mig.

Distinktionen idé / uttryck, som var fundamental för den första upphovsrätten (eller författarrätt, som det hette då) är tydligt knuten till en textkultur. Det är svårt att tänka sig samma uppdelning vad gäller musik. Detta tar sig uttryck i att skyddet för musikaliska verk i viktiga avseenden är strängare än för texter. Man får citera gratis, men inte sampla. När sedan upphovsrätten utvidgades från "text" till "verk" gjorde man, för att förklara det senare begreppet, även en distinktion mellan inre och yttre uttryck. På så sätt var "verket" något som stod över det medium som det var framställt i, men samtidigt något annat än de "idéer" (exv. ord, faktauppgifter, toner, ackord) som alla är eniga om att ingen kan äga.

När upphovrätten nu började reglera verk blev också många flera användningssätt reglerade. Tidigare hade man fått göra vad man ville med noterna när man hade köpt dem. Nu fanns det plötsligt också en rad idéer om att det inte var tillåtet att framföra ett stycke hur som helst. Här blev framförallt distinktionen privat / offentlig central. Förr var detta ganska enkelt, eftersom privata och offentliga rum kunde definieras utifrån fysisk arkitektur, på ett sätt som är svårt på Internet. Det fanns dock redan på den tiden vissa gränsfall. Användning i undervisning diskuteras än idag. Religiösa bruk fick ett särskilt undantag (psalmsång). Föreningar har varit ett annat ständigt problem. Man har stannat vid slutna sällskap. Inte allmänna föreningar, men ordenssällskap.

Den nya mångfalden av reglerade användningsområden gav upphov till att man inrättade kollektiva organisationer för att bevaka dessa rättigheter. Dessa tar betalt till utifrån standardtaxor. Det finns ingen individuell prissättning på stycken. De fördelar pengarna utifrån statistiska beräkningar om hur användningen "borde vara", vilka i högsta grad kan problematiseras. Påståendena om att upphovsrätten skulle vara en marknadsekonomi tycks högst tvivelaktiga i ljuset av detta.

Spår att följa upp: Stims odemokratiska organisationsformer. De har olika grader av medlemskap.

Upphovsrätten är politisk på så sätt att den definierar sociala relationer. Detta märks inte minst i nästa steg. När bandspelaren uppfanns 1950, hade man en apparat där skriv- och läsfunktionerna var integrerade (till skillnad från tryckpress eller grammofon), och därmed tillgängliga för den vanlige användaren. För att råda bot på detta förespråkade Stim etc. en kassettavgift, vilket blev verklighet, men först 1999. Detta system förutsätter dock en sträng uppdelning mellan producenter och konsumenter, och att det bara är de senare som använder kassettband (eller iPods, eller CD-skivor etc.)

I detta finns en rad roliga gränsfall. Man har ingen avgift på kopieringspapper, men däremot på vissa kopieringsmaskiner inom utbildningsväsendet.

(Kuriosum: Stims remissvar från 1949 där man förordar förbjudande av bandspelare. Sett utifrån den tiden var dock bandspelare militär högteknologi.)

Efter att fler och fler medier tagits in under upphovsrätten banér, sker det under 1900-talets slut en konvergens. Alla medier blir binär kod. (Idag får dock nya konstformer inte status av verk längre. Jfr en spellista från en DJ, bloggande.)

Ledordet har därför blivit "teknikneutralitet". Denna är dock en chimär, som kan illustreras i otaliga exempel. T.ex. kan man sälja en begagnad skiva, men inte begagnade mp3-filer. (Kuriosum: Det är lagligt att köpa en CD-skiva, bränna av den och sälja första skivan vidare, men inte den andra.)

Striderna kring upphovsrätten står oftast kring indexeringen av material, metadatan. I synnerhet kring de verktyg som kan användas för att automatisera taggandet av filer med metadata.

Skillnaden mellan patent och upphovsrätt är att pantenten faktiskt skyddar idén, inte bara uttrycket.