Nu ska vi bara lite snabbt skriva ned några kommentarer till Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007). Jag trodde själv att den skulle vara det stora försvaret för professionalism i kulturvärlden, men dessvärre är det inte något särskilt proffsigt försvar. Flera av de centrala invändningarna har på ett svenskt plan formulerats av Andres Lokko, men kan förtjäna att förtydligas. Keen ägnar väldigt mycket utrymme åt att kasta tvivel över vissa aktörers motiv i de processer han beskriver. Framförallt Jimmy Wales. Motiv må kunna ifrågasättas, men det intressanta i sammanhanget är snarare konsekvenser.
Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?
Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.
En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".
Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.
Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.
onsdag 30 december 2009
måndag 28 december 2009
A special report on the world economy: : The long climb | The Economist
A special report on the world economy: : The long climb | The Economist
The Economist hade för en tid sedan en special om "efter finanskrisen" och jag har äntligen kämpat mig igenom introduktionen.
"The New Normal" är det centrala uttrycket i ett argument om att de västerländska ekonomierna inte till fullo kommer att återhämta sig efter finanskrisen. Orsakerna till detta är framförallt att arbetskraftens produktivitet (dess kunskaper; produktiviteten per anställd återställs, men fler lämnas utanför) förtvinar och att det inte görs återinvesteringar (eller satsas på innovationer i kapitalet). Dessutom kan kostnaden på kapital stiga om inte finansieringssystemet byggs upp igen. (Men varför skulle det inte göra det?)
The Economist hade för en tid sedan en special om "efter finanskrisen" och jag har äntligen kämpat mig igenom introduktionen.
"The New Normal" är det centrala uttrycket i ett argument om att de västerländska ekonomierna inte till fullo kommer att återhämta sig efter finanskrisen. Orsakerna till detta är framförallt att arbetskraftens produktivitet (dess kunskaper; produktiviteten per anställd återställs, men fler lämnas utanför) förtvinar och att det inte görs återinvesteringar (eller satsas på innovationer i kapitalet). Dessutom kan kostnaden på kapital stiga om inte finansieringssystemet byggs upp igen. (Men varför skulle det inte göra det?)
torsdag 17 december 2009
Kielos - Våldtäkt och romantik
Nu är det dags att teckna ned ett par anmärkningar om Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik, som har dröjt sig kvar. Det är möjligt att boken, som Linna Johansson påstår, inte är särskilt originell (och slutet kändes onekligen lite snopet på något sätt), men för mig som inte läst så mycket i ämnet var det en intressant introduktion.
En god del av texten utgörs av ett försök att hitta en kärna i våldtäkten, för att bygga upp en allmän teori. Ett centralt inslag här är en polemik mot tesen att våldtäkt är en fråga om makt och inte om sex. Kielos väljer Catherine MacKinnon och Ann Heberlein som motståndare.Men i argumentationen mot dem tycks det mig som om att hon, i alla fall delvis, talar förbi varandra. MacKinnon och Heberlein talar om moral och straffrätt. MacKinnon talar också om orsaker till våldtäkt. När Kielos driver tesen om att våldtäkt och sexualitet visst hör ihop talar hon om den våldtagnas erfarenhet, möjliga konsekvenser i hennes senare liv, om våldtäkt som kulturellt fenomen, och dess konsekvenser för relationerna mellan män och kvinnor.
Vad Heberlein och MacKinnon driver är väl snarast att alla föreställningar om våldtäkt som evig besudling bör avskaffas. Och att vi inte bör tänka på våldtäkt som något annat än våld just därför. Är dessa förklarande och normativa teorier om våldtäktens orsaker och moraliska status verkligen svårt att förena med andra, beskrivande teorier om våldtäkternas konsekvenser och kulturella betydelse?
En tanke som slog mig under läsningen är att det finns åtminstone tre olika nivåer för målet med våldtäktsbekämpning:
1. Att inga våldtäkter ska begås.
2. Avskaffa all "vilja att våldta".
3. Avskaffa själva idén om våldtäkt.
2 är ett "större" mål än 1, och 3 är större (mer omfattande) än de båda andra. Skulle man rita upp dem i ett Venn-diagram skulle det bli tre cirklar i varandra: (3 (2 (1) ) ). Kielos har (förvisso i ett inte alltför seriöst sammanhang) kritiserat Birgitta Ohlsson för att på sin höjd vilja göra 1 (eller, mer specifikt, bara göra 1 för medelklasskvinnor).
2 är förmodligen en förutsättning för att kunna genomföra 1 på ett meningsfullt sätt. 3 blev jag vid läsningen av boken lite mer ambivalent inför. När Kielos i boken talar om "att konstruera sig själv som våldtäktsbar" lät det för mig som att hon förespråkar något i stil med att ta bort begreppet ur det allmänna medvetandet. I en intervju i SvD som jag läste om nu talade hon dock om saken mer i termer av att höja kvinnors självförtroende.
En god del av texten utgörs av ett försök att hitta en kärna i våldtäkten, för att bygga upp en allmän teori. Ett centralt inslag här är en polemik mot tesen att våldtäkt är en fråga om makt och inte om sex. Kielos väljer Catherine MacKinnon och Ann Heberlein som motståndare.Men i argumentationen mot dem tycks det mig som om att hon, i alla fall delvis, talar förbi varandra. MacKinnon och Heberlein talar om moral och straffrätt. MacKinnon talar också om orsaker till våldtäkt. När Kielos driver tesen om att våldtäkt och sexualitet visst hör ihop talar hon om den våldtagnas erfarenhet, möjliga konsekvenser i hennes senare liv, om våldtäkt som kulturellt fenomen, och dess konsekvenser för relationerna mellan män och kvinnor.
Vad Heberlein och MacKinnon driver är väl snarast att alla föreställningar om våldtäkt som evig besudling bör avskaffas. Och att vi inte bör tänka på våldtäkt som något annat än våld just därför. Är dessa förklarande och normativa teorier om våldtäktens orsaker och moraliska status verkligen svårt att förena med andra, beskrivande teorier om våldtäkternas konsekvenser och kulturella betydelse?
En tanke som slog mig under läsningen är att det finns åtminstone tre olika nivåer för målet med våldtäktsbekämpning:
1. Att inga våldtäkter ska begås.
2. Avskaffa all "vilja att våldta".
3. Avskaffa själva idén om våldtäkt.
2 är ett "större" mål än 1, och 3 är större (mer omfattande) än de båda andra. Skulle man rita upp dem i ett Venn-diagram skulle det bli tre cirklar i varandra: (3 (2 (1) ) ). Kielos har (förvisso i ett inte alltför seriöst sammanhang) kritiserat Birgitta Ohlsson för att på sin höjd vilja göra 1 (eller, mer specifikt, bara göra 1 för medelklasskvinnor).
2 är förmodligen en förutsättning för att kunna genomföra 1 på ett meningsfullt sätt. 3 blev jag vid läsningen av boken lite mer ambivalent inför. När Kielos i boken talar om "att konstruera sig själv som våldtäktsbar" lät det för mig som att hon förespråkar något i stil med att ta bort begreppet ur det allmänna medvetandet. I en intervju i SvD som jag läste om nu talade hon dock om saken mer i termer av att höja kvinnors självförtroende.
torsdag 3 december 2009
Ett par noteringar om Det postdigitala manifestet
Den oefterhärmlige Rasmus Fleischer släppte för ett tag sedan Det postdigitala manifestet. En skrift som (as usual, när det gäller honom) sväller över alla bräddar i idérikedom. Den tar sin utgångspunkt i en fråga om hur individen ska hantera dagens musikaliska överflöd (och varför shufflefunktionen inte är en lösning!), men vidgas efter hand till att omfatta mer kulturpolitiska frågeställningar. Fleischer introducerar några distinktioner som är värda att arbeta vidare med på det området.
På detta sätt kan man säga att kulturpolitiken har verkproduktion som sitt mål. Däremot är de urval, de mer flyktiga iscensättningar om DJs eller curatorer står för, inte skyddade.
Fleischer ger ett slags alternativ när han talar om "närvaroproduktion" som det egentligt åtråvärda. Värdet av "ny musik" i betydelsen nyskriven eller nyinspelad kan ifrågasättas när vi redan har ett så enormt flöde: "Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra sitt strå till stacken. All musik är postdigital. Huruvida digitala maskiner används för att frambringa ljudet är av mindre betydelse. Varje musikalisk situation präglas idag av det digitala utbudets överflöd. Känslor av övermättnad och rastlöshet blandas med begär efter närvaro och gemenskap." (§40, s. 66)
Vad som avses med närvaro behöver utforskas närmare.
En annan sak som kan tas upp här är frågan om musik och demokrati. Idén om ett helt igenom demokratiskt urval avfärdas. Att ständigt byta DJ (§22, s. 32) är inte demokrati, utan seriediktatur. "Det är aldrig så att människor som strålar samman på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik." (§17, s. 18) Dessa idéer pockar på vidare reflektion kring frågan om vad "demokratisk kultur", som en sådan som jag reflexmässigt drömmer om, egentligen ska innebära. Boken är öht full av exempel där det framhävs hur viktigt det är att någon tar på sig ett särskilt ansvar för att skapa den musikaliska situationen, och att detta inte riktigt låter sig förenas med idéer om lika inflytande.
Tanken på ett estetiskt system finns inkodad i kulturpolitiken, i hela det komplex som kallas för upphovsrätt, liksom i gällande skattelagstiftning. Systemets gränser för vilka aktiviteter som får räknas som konst är trögrörliga, men ändå föränderliga. Högst förenklat premieras skapandet och framförandet av "verk" på bekostnad av de flyktiga aktiviteter som inte handlar om att följa ett manus eller efterlämna ett dokument.
På detta sätt kan man säga att kulturpolitiken har verkproduktion som sitt mål. Däremot är de urval, de mer flyktiga iscensättningar om DJs eller curatorer står för, inte skyddade.
Fleischer ger ett slags alternativ när han talar om "närvaroproduktion" som det egentligt åtråvärda. Värdet av "ny musik" i betydelsen nyskriven eller nyinspelad kan ifrågasättas när vi redan har ett så enormt flöde: "Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra sitt strå till stacken. All musik är postdigital. Huruvida digitala maskiner används för att frambringa ljudet är av mindre betydelse. Varje musikalisk situation präglas idag av det digitala utbudets överflöd. Känslor av övermättnad och rastlöshet blandas med begär efter närvaro och gemenskap." (§40, s. 66)
Vad som avses med närvaro behöver utforskas närmare.
En annan sak som kan tas upp här är frågan om musik och demokrati. Idén om ett helt igenom demokratiskt urval avfärdas. Att ständigt byta DJ (§22, s. 32) är inte demokrati, utan seriediktatur. "Det är aldrig så att människor som strålar samman på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik." (§17, s. 18) Dessa idéer pockar på vidare reflektion kring frågan om vad "demokratisk kultur", som en sådan som jag reflexmässigt drömmer om, egentligen ska innebära. Boken är öht full av exempel där det framhävs hur viktigt det är att någon tar på sig ett särskilt ansvar för att skapa den musikaliska situationen, och att detta inte riktigt låter sig förenas med idéer om lika inflytande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
