Ett möjligen marginellt, men för mig tankeväckande exempel på en sådan diskrepans mellan beskrivningar på abstrakt och konkret nivå, ger Paul Krugman i sin dödsruna över Milton Friedman. I den historieskrivning man får sig till livs i vänstern inträffar någon gång i skiftet 1970- / 80-talet en tsunami (vågmetaforen är ofta förekommande här) av någonting som kallas "nyliberalism". Krugmans artikel bekräftar också bilden av Friedman som en av de viktigaste ideologerna i detta skifte, men ger också några finare nyanser i frågan om exakt vad som Friedman förändrade, och inte förändrade.
Friedman lade väldigt stor vikt vid penningpolitik (i motsats till finanspolitik) och formulerade en doktrin som fått namnet "monetarism". Detta brukar ofta beskrivas som en del av det framgångsrika nyliberala politiska paktetet. Men Krugman menar att det inte finns fog för detta. Friedmans monetarism gick ut på att allt som centralbankerna skulle ägna sig åt var att se till att penningmängden växte kontinuerligt - en rent matematisk uppgift. På så sätt skulle man inte bara undvika att ekonomin lades i händerna på de kortsiktigt tänkande politikerna, utan också att alltför stor makt lades i händerna på en mycket liten grupp män. Tanken med detta var att detta i längden skulle en mer stabil ekonomi. Detta prövades också, men bara under en mycket kort tid:
First, when the United States and the United Kingdom tried to put monetarism into practice at the end of the 1970s, both experienced dismal results: in each country steady growth in the money supply failed to prevent severe recessions. The Federal Reserve officially adopted Friedman-type monetary targets in 1979, but effectively abandoned them in 1982 when the unemployment rate went into double digits. This abandonment was made official in 1984, and ever since then the Fed has engaged in precisely the sort of discretionary fine-tuning that Friedman decried. For example, the Fed responded to the 2001 recession by slashing interest rates and allowing the money supply to grow at rates that sometimes exceeded 10 percent per year. Once the Fed was satisfied that the recovery was solid, it reversed course, raising interest rates and allowing growth in the money supply to drop to zero.
Tillika skriver Krugman i sitt svar till Anna Schwartz m.fl. att
I don’t think anything I said implies that “monetary policy today has returned to the pre-Friedman status quo.” But to say that central banks now take responsibility for inflation is a long way from saying that monetarism has succeeded. And it is, by the way, very strange to imply that only monetarists thought that Nixon’s wage and price controls were a mistake.
The point is that monetarism doesn’t mean supporting responsible monetary policy; by that criterion everyone is a monetarist, and almost everyone always was. Nor does it mean accepting the fact that monetary policy matters. If monetarism means anything at all, it means believing that a stable money growth rate is the key to a stable economy. And it isn’t.
Även om penningpolitiken har förändrats, så är det alltså inte Friedmans läror som idag är vägledande för praxis. Synd bara att Krugman inte går in närmare på varifrån de idéer som har dominerat penningpolitiken sedan åttiotalet kommer.
