Socialdemokrati som ideologi och föreställd gemenskap

Det sägs att socialdemokratin inte är en ideologi.

Socialdemokratin är kanske inte, i likhet med socialism, konservatism och liberalism, vad man kan kalla en renodlad ideologi. Men nödgas vi för den sakens skull nöja oss att kalla fenomenet, som Erik Laakso, som ett hopkok av de klassiska ideologierna, eller kort och gott Socialkonservatistliberaler?

En jämförelsevis ny argumentationsfront inom den politiska filosofin,
Kommunitarianismen, har på senare år präglat det socialdemokratiska självmedvetandet och varit central i såväl självrannsakan som sökandet efter en ny framtid för reformismen. En kommunitär läsning verkar möjliggöra finare distinktioner och en rimlig historisk förståelse av Socialdemokratins utveckling bortom ideologitriaden. Så även om Göran Perssons självgivna epitet ”social demokrat” förefaller exemplifiera ett hopkok av de grundläggande ideologierna som fallit svenska folket på läppen i över 70 år, är socialdemokratin som rörelse mer än så.

Inom den politiska filosofin har kommunitarianismen sedan en tid utgjort ett alternativ någonstans mellan socialkonservatism och socialliberalism. Framförallt genomsyras denna strömning av ifrågasättandet av den individualistiska rättvisefilosofi som varit hegemon ända sedan Rawls revolutionerade den politiska filosofin genom A theory of justice på 80- talet.

Exempelvis söker sig Anders Nilsson och Örjan Nyström i Reformismens möjligheter Socialdemokratins rötter i de kommunitära reaktioner som följde på kapitalismens utbredning under den liberala vågen i slutet av 1800-talet. De oreglerade marknadskrafterna skapade otrygghet och social upplösning, som möttes av kommunitära reaktioner som innebar en tillflykt till en föreställd social gemenskap. Istället för att ideligen värderas utifrån ett skiftande marknadsvärde hungrade människan efter delaktighet i något större, en överindividuell moralisk gemenskap som manifesterade sig i två dimensioner som genomgående präglat socialdemokratins utveckling:

• style="">Marknadskrafternas upplösning av sociala och moraliska band, genererade en folklig nationalism. Denna manifesterades tanken om folkhemmet eller det goda hemmet: folkgemenskapen som bygger samhället av jämlikar.
  
• Tron på marknadskrafternas frigörande minskade utrymmet för politisk handling, vilket landade i en politisk determinism som anpassade sig till marknadens behov. Socialdemokratin innebar en återuppväckelse av tron på politiken, en vilja till politisk makt som kunde styra samhället i en önskad riktning.

Arbetarrörelsen kanaliserade skickligt dessa kommunitära reaktioner och fann i det konservativa begreppet folkhemmet ett uttryck för människans hunger efter gemenskap. Franska revolutionens frihet, jämlikhet och broderskap blev paroller för ett medborgarhem som blev demokratiskt till sin karaktär. (Till skillnad från i Tyskland, där liknande strömningar urartade i fascismens nations- och rasgemenskap).

En sak som utmärker Socialdemokratin är dess förmåga till att samla breda väljargrupper under sin fana, och detta under paroller som inspirerats av samtliga ideologier. Mer än som ett hopkok, låter Socialdemokratin nu som ett kommunitärt subjekt. En rörelse av mer än enskilda individer, som betraktar samhället eller gemenskapen som en organism. Härmed verkar den ideologiska triaden vara överskriden sedan länge, gemenskapen uttrycker sig olika beroende på rådande samhälles kultur, nationalitet och moral. Men som S Anderberg påpekar om olika kommunitaristiska inriktningar:

”Gemensamt för dem alla är ambitionen att balansera rättigheter och ansvar samt att uppnå balans i samhället mellan staten, marknaden och de gemenskaper som utgör samhället, framför allt i sociala och moraliska frågor”

http://kultforum.blogspot.com/2009/06/kommunitarianism-konservatism.html

Socialdemokratin balanserade skickligt människans frihetssträvan med gemenskapens inbördes jämlikhet. Kanske har Socialdemokratin varit så framgångsrik genom åren just eftersom den är följsam vis a vis folkets strävan efter gemenskap. Att försöka förstå Socialdemokratisk ideologi i avsaknad av ett utvecklat begrepp av den gemenskap som utgjorde dess politiska subjekt, ter sig dock svårt.

Hur lika är vi?

Dags att pröva vingarna lite grand:

När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:

Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.

* För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
* För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.

Frågor:

Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).

Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.

I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.

Socialdemokrati är ingen ideologi |

Erik Laakso skriver att socialdemokratin inte på något entydigt sätt är "socialism", utan är kombination av de tre stora. "Socialism" i någon strängare mening, eller ens i partiprogrammets mening, har man aldrig verkat för att genomföra.

Dags för nytt partiprogram

Magnus Ljungkvist kommer med några kommentarer till Socialdemokraternas programutveckling i de rent kvantitativa dimensionerna.