Min magisteruppsats

För några månader sedan blev jag magister i statsvetenskap, och jag har länge tänkt tanken att lägga ut den här på bloggen. Så här är den nu. Inte heller denna har någon direkt koppling till socialdemokratin, men hur som helst, jag ger er:

IKT och partiernas interndemokrati - Hur partikultur (inte) påverkar användningen av informationsteknologi i politiska partier [pdf]

Sammanfattning

Denna studie undersöker förklaringar till hur partiernas interndemokrati påverkas och inte påverkas av den nya informations- och kommunikationsteknologin (IKT). Specifikt undersöks hypotesen om ett samband mellan partikulturens deltagardemokratiska inriktning och IKTs påverkan på partiets interndemokrati. Detta undersöks i både etablerade och nyare partier, där de nyare partierna är sådana som har grundats efter att IKT blev allmänt spritt bland den svenska befolkningen. För de etablerade partiernas del undersöks hur deras kongressers beslutsprocesser har påverkats. För de nyare partiernas del undersöks deras tänkande och diskussion om IKT och interndemokrati. I båda fallen är informantintervjuer med partiföreträdare den viktigaste datakällan. Resultatet av undersökningen visar att hypotesen om partikulturens påverkan inte håller streck. I en diskussion av resultat dras slutsatsen att det troligen är en mer framkomlig väg att studera relationen mellan IKT och partiinstitutionen som sådan, snarare än skillnaderna mellan olika partier.

De partier som undersöks är Moderaterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Uppsatsen kan beskrivas som en prövning och en kritik mot en föreställning som av tidigare forskning att döma är rätt vanlig inom statsvetenskapen, nämligen att ett partis användning av IKT skulle hänga ganska tätt samman med dess ideologi (framförallt med avseende på hur positivt man ser på medlemsinflytande). Jag menar att i den mån som dessa fenomen hänger samman har det snarare att göra med partiorganisationernas utformning än med sådana ideal. I mer allmän mening kan uppsatsen också ses som ett inlägg i debatten om teknikdeterminism kontra teknikens avhängighet av sociala sammanhang.

Just nu arbetar jag om den till en artikel, med ambitionen att den ska publiceras i en vetenskaplig tidskrift, så frågor och kommentarer är mycket välkomna.

Trilling III: George Orwell

Det har blivit en del Orwell för mig på sista tiden. Jag läste Homage to Catalonia (1938) i julas. Och i en del människors ögon kan man säkert knappt kalla sig s-student om man inte har läst Burmese Days (1934), så den ligger i bokhögen här hemma sedan en tid tillbaka.

Det är alltså mycket passande med en Trilling-essä om samme man, och dessutom om just Hommage to Catalonia.

Homage to Catalonia är, enligt Trilling, "a testimony to the nature of modern political life", och förklarar:

In a politics presumed to be available [sic] to everyone, ideas and ideals play a great part. And those of us who set store by ideas and ideals have never quite been able to learn that, just because they do have power nowadays, there is a direct connection between their power and another kind of power, the old, unabashed, cynical force of power. [...] The extent to which Communism made use of unregenerate force was perfectly clear years ago, but many of us found it impossible to acknowledge this fact because Communism spoke boldly to our love of ideas and ideals. (s. 152)

Det utgör upptakten till en essä som inte handlar om Orwells bok så mycket som hans karaktär. Trilling beskriver Orwell som "a virtuous man [...] which is not merely moral goodness, but also fortitude and strength in goodness" (s. 155) En annan av Orwells dygder var, enligt Trilling, att han inte var ett geni, att han inte var en intellektuell. Istället var Orwell en jordnära person av ett enkelt slag som saknade en viss sorts sofistikation, och som just därför hamnade rätt i politiska lägen där så många andra hamnade fel, som i debatterna om man kunde ha hopp om att det skulle komma något gott ur Stalins styre, eller om fraktionskonflikterna på regeringssidan i spanska inbördeskriget. Trilling beskriver de intellektuella, de som var Orwells motsats, på följande sätt:

Those members of the intellectual class who prided themselves upon their political commitment were commited not to facts but to the abstraction. And to the abstraction they remained commited for a long time to come. Many are still commited to it, or nostalgically wish they could be. If only life were not so tangible, so concrete, so made up of facts that are in variance with each other; if only the good things that people say are good things were really good; if only the things that are pretty good were entirely good and we were not put to the everlasting necessity of qualifying and discriminating; if only politics were not a matter of power - then we should be happy to put our minds to politics, then we should consent to think!

Det som Trilling ovan beskriver är, tänker jag mig, en rätt vanlig bild av "intellektuella": världsfrånvända människor med en alldeles för naiv och idealistisk syn på politik, som lägger sig i saker de egentligen inte förstår. Det är i någon mån också min egen bild av den grupp jag själv räknar mig till. Även jag går någonstans och oroar mig för att en dag se ungefär lika löjlig ut som de som gav alldeles för mycket stöd till kommunistregimer på sjuttiotalet (fast för egen del vet jag ännu inte vad det skulle vara). Man får ju en del påminnelser om den saken

Trilling citerar vällustigt ur Orwells många förkastelsedomar över intelligentian, och landar i slutsatsen att "the contemporary intellectual class did not think and did not really love the truth" (s. 166).

Det var lätt att komma att tänka på vad Orwell själv säger i Hommage to Catalonia. I många av redogörelserna i den är han mycket noggrann med att understryka att han rapporterar ur sitt perspektiv, vad han har sett, och att det kan finnas fler sidor av saken som han inte känner till (och det tror fan det, för boken kom ju ut innan kriget ens var avslutat). Han betonar också hur mycket det betydde att han av rena tillfälligheter kom att slåss för POUM, anarkisterna, och därmed ta deras parti mot regeringen i republiksidans inbördes stridigheter. Detta verkar han, av tonen i boken att döma, ha varit ganska ensam om medan kriget ännu fortgick. Var anledningen till att Orwell tyckte som han gjorde att han "såg sanningen" i högre utsträckning än andra intellektuella? Nej, snarare hade han sett andra saker. Därtill återkommer flera gånger till att anarkisterna hade det svårt för att man inte hade några kontakter med nyhetskanaler i väst, och därmed inte kunde sprida sitt budskap. De västerländska intellektuellas svårigheter att "se sanningen" hade alltså mer att göra med att de inte hade tillgång till all information.

Kan detta generaliseras även till debatterna om Stalins styre? Den amerikanske filosofen Richard Rorty, som har skrivit mycket intressant om Orwell, verkar tycka det. I en av sina senare essäer "Honest Mistakes", drar han slutsatsen att Orwells ofelbarhet, som den ter sig idag, till stor del helt enkelt berodde på tur. Vi ska för all del vara tacksamma för att Orwell befann sig där han befann sig och skrev det han skrev men, menar Rorty, det finns ingen anledning att tillskriva honom någon särskilt kapacitet för att "se sanningen" eller att "face unpleasant facts". (Rorty har dessutom ett intressant kontrafaktiskt exempel om vad Orwell hade kunnat tänkas tycka om Vietnamkriget, och vad vi i så fall hade tyckt om honom idag. Läs gärna hela!)

Jag är inte tillräckligt kunnig i den tidens samhällsdebatt för att veta exakt när man bör ha vetat vad, så på frågan om Stalin passar jag. Men mer principiellt förefaller det klokt med en viss ödmjukhet när man har råkat "hamna rätt". Om inte annat för att det är lättare att omvända folk med den inställningen. Fast å andra sidan är det ju inte alltid det som är folks ärende.

Trilling II: Anna Karenina

Den kortaste essän i The Opposing Self handlar om Anna Karenina. Det är också den enda av de böcker som behandlas i denna samling som jag har läst.

Till att börja med kommenterar Trilling att många kritiker upplever att Tolstoj (som en ny Homeros) skildrar verkligheten själv, i högre grad än andra författare. Det är naturligtvis naivt att ta en sådan utsaga annat än metaforiskt, men vad är den bokstavliga verkligheten bakom upplevelsen? Varför är Tolstoj normen för realism? Trilling för ett resonemang om Tolstojs stora kärlek till sina karaktärer, i synnerhet Anna, och landar i följande slutsats:

We so happily give our assent to what Tolstoi shows us and so willingly call it reality because we have something to gain from its being reality. For it is the hope of every decent, reasonably honest person to be judged under the aspect of Tolstoi's representation of human nature. Perhaps, indeed, what Tolstoi has done is to constitute as reality the judgement which every decent, reasonably honest person is likely to make of himself - as someone not wholly good and not wholly bad, not heroic yet not without heroism, not splendid yet not without moments of light, not to be comprehended by any formula yet having his principle of being, and managing somehow, and despite conventional notions, to maintain an unexpected dignity.(70)

Vidare skriver Trilling att Tolstoj är en av få författare som har lyckats beskriva hur livet borde vara:

[...] it is a striking fact that, although many writers have been able to tell us of pain in terms of life's possible joy, and although many have represented the attenuation or distortion of human relationships, scarcely any have been able to make actual what the normalities of relationships are. (72

Därefter kommer en vacker formulering av vad känslan av det poetiskt träffande är:

[Psychological analysis of language] is a technique of great usefulness, but there are moments in literature which do not yield the secret of their power to any study of language, because their power does not depend on language but on the moral imagination. [...] And even when the charge of emotion is carried by our sense of the perfect appropriateness of the words that are used [...] we are unable to deal analytically with the language, for it is not psychologically pregnant but only morally right; exactly in this way, we feel, should this person in this situation speak, and only our whole sense of life will explain our gratitude for the words being these and not some others. (72-73)

Slutligen en iakttagelse som är både berättarteknisk och existentiell:

Part of the magic of the book is that it violates our notions of the ratio that should exist between the importance of an event and the amount of space that is given to it. Vronsky's sudden grasp of the fact that he is bound to Anna not by love but by the end of love, a perception that colors all understanding of the relationship of the two lovers, in handled in a few lines; but pages are devoted to Levin's discovery that all his shirts have been packed and that he has no shirt to wear to his wedding. It was the amount of attention given to the shirts that led Matthew Arnold to exclaim that the ook is not to be taken as art byt as life itself, and perhaps as much as anything else this scene suggests the energy of animal intelligence that marks Tolstoi as a novelist. For here we have in sum his awareness that the spirit of man is always at mercy at the actual and the trivial, his passionate sense that the actual and the trivial are of greatest importance, his certainity that they are not of final importance.(74-75)

Jag läste Anna Karenina för (herregud, det är redan) fem år sedan, på uppmaning av Sandra. Jag minns att jag tyckte bra om den, och den hör definitivt till det bästa jag har läst. Jag hade inte så starka känslor för den som jag har för många av mina andra favoriter. Kan den vara värd en omläsning? Det ligger onekligen något intressant att utforska i tanken att Tolstojs perspektiv är man skulle vilja bli bedömd i. Det ligger ganska nära tanken att Tolstoj är den Gud som vi omedvetet hoppas ska möta oss efter döden. Eller, mer ironiskt uttryckt, att han, den ryske reaktionären, är den ende som har uppnått den moraliska kapacitet för vidsynthet som alla liberaler (i amerikansk mening) så gärna skulle vilja ha.

Trilling I: Inledning, och förordet till "The Opposing Self"

Lionel Trilling är måhända ett något apart namn på en "socialdemokratisk idéblogg", men varför inte? Litteraturkritik av yppersta klass, och alltid med anknytning till frågor om politik, samhälle och moral. Trilling var liberal i ordets amerikanska mening. Ett annat vanligt epitet på honom verkar vara att han tillhörde den antistalinistiska vänstern. Många av hans texter handlar om relationen mellan individ och kultur, och hur detta tar sig uttryck i vissa litterära verk, framförallt i den anglosaxiska traditionen av "moral realism" (Jane Ausen, George Eliot, Henry James, E. M. Forster). Detta är det första inlägget i en förhoppningsvis lång och utdragen serie av sammanfattningar och kommentarer till hans kritiska och skönlitterära produktion samt till ett par böcker om honom.

Den första boken blir essäsamlingen The Opposing Self (1955), där jag börjar med förordet:

I förordet talar Trilling om det gemensamma tema som han i efterhand kan se i de essäer som samlats i denna bok: de behandlar "the idea of the self". Och då framförallt det moderna "self" som är intensivt sysselsatt med den kultur (culture) det lever i, dess verk, dess outtalade antaganden och värderingar, dess vanor, seder och vidskepelser. Varför är "the self" intresserad av "culture"? Jo, det var den nya tanken på att "the self" kunde vara ett fängelse:

Men began to recognize the existence of prisons that were not built of stone, nor even of social restrictions and economic disabilities. They learned to see that they might be immured not only by the overt force of society but by a coercion in some ways more frightful because it involved their own acquiescence. (x)

Trilling ger Hegel cred för att vara en av de första att ha upptäckt detta och sett de moraliska implikationerna: inte bara handlingen var viktig, utan också den handlandes egenskaper var centrala för att fälla moraliska omdömen. Det är inte bara en fråga om moraliska principer, utan även om "manner and grace". Enligt honom var detta bakgrunden till att Hegel gav konsten en så central roll i moralfilosofin.

For Hegel, art is the activity of man in which spirit expresses itself not only as utility, not only according to law, but as grace, as transcendence, as manner and style. He brought together the moral and the aestethic judgement. (xii)

Hegel, och Mattew Arnold (som enligt Trilling sa samman sak enklare) menade att "poetry can serve to bring to mind some notion of what is the right condition of the self - in general, and not merely when it is having the experience of poetry." (xiii)

Att säga att "manners" i betydelsen "vem man var" fick en större moralisk betydelse låter i förstone som en omvändning av hur jag har uppfattat filosofihistoriens bild av den moraliska utvecklingen: att vi har gått från konkreta moraliska bud, fast förankrade i den konkreta sociala verkligheten, till mer abstrakta principer som vi tänker på som i någon mening universellt giltiga. Fast det kan också syfta på en större känslighet för individualitet. Nåväl, fortsättningen kanske kan ge mer artikulation åt vad han menar.

Sedan kan man fundera på för vilka delar av samhället Trillings tes gäller, och vid vilka tidpunkter mer exakt. Det är ju frågan om väst på något sätt, men gäller det hela eliten (de som var bildade) eller något ännu mer snävt avgränsat skikt?

Den "surprise and elevation" som poesi sägs kunna ge, exakt i vilket avseende är det specifikt för den och inga andra erfarenheter? Den frågan har väl iofs inga konstteorier kunnat ge något vettigt svar på heller.