7.1 Det preussiska jordbruket och den tyska staten
Det första avsnittet behandlar Webers intellektuella härkomst och allmänna inställning till samhällsvetenskap genom att sätta in W i sin samtid och de politiska frågor som upptog honom.
W stod metodologiskt mittemellan den historiska skolan och marginalisterna.
Weber pekade på att det inte finns några nödvändiga paralleller mellan politiska och ekonomiska processer. Införandet av kapitalism i Tyskland hade genomförts utan att bourgeoisien på allvar fått ta del av det politiska ledarskapet. Dessa idéer ger kontext till och hänger samman med Ws demokratiteoretiska ståndpunkt.
Ekonomiska processer bör inte "primärt ses som medel för att maximera välfärden, utan betraktas ur perspektivet av evig kamp" (s. 220). Och därmed är vetenskapen om dessa inte heller neutral. Med Ws egna ord: Som en förklarande och analytisk vetenskap är nationalekonomin internationell, men så snart den fäller värdeomdömen är den förbunden med ett släkte av mänskligheten som vi återfinner inom oss." (s. 221)
7.2 Vetenskap och stridande gudar
Här handlar mycket om Webers teori om vetenskap och värderingar. Men på slutet sägs några saker om värdebegreppet, som jag känner på mig har relevans för Cs övergripande ärende (försvara / upprätta Marx).
Detta sägs apropå Webers idealtypsbegrepp. Syftet med denna konstruktion var dels att ge de teoretiska begreppen en empirisk förankring (och undvika att hypostasera abstraktioner).
s. 230: "En teori om marknadsekonomin byggdes upp med utgångspunkt i den enskilde konsumentens preferenser, under antagandet att denne kan ordna sina preferenser efter den relativa intensiteten i de behov och önskningar som de uttrycker, samt handla rationellt i bemärkelsen att välja de medel som är bäst lämpade för att uppnå de mål som dessa preferenser anger. [...] Weber gör i själva verket gränsnytteteorins procedurer till det paradigmatiska exemplet på samhällelig förklaring. Sociologin är, säger han, 'en vetenskap som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar'. Att tolkande förstå innebär primärt att identifiera den subjektiva meningen med en handling för den person som utför den: de försanthållanden och önskningar som den framsprang ur."
7.3 Historia och rationalisering
s. 235: "[W] skiljer mellan 'den så kallade materialistiska historieuppfattningen', som han säger 'måste avvisas med eftertryck', och 'den ekonomiska historietolkningen', som han förespråkar. Den förra bygger på 'den föråldrade föreställningen att alla kulturella fenomen kan härledas som en produkt eller funktion av den materiella intressekonstellationen'; den andra innebär 'analys av kulturella och ekonomiska fenomen med särskilt hänseende till deras ekonomiska betingning'."
Har inte Ws idé om pendelrörelsen mellan karisma och byråkrati (ounderbyggbara "idéer vs. rutiner och regler) någon sorts parallell hos Hegel? Eller i någon mån i Kenneth Burkes uttryck "the bureaucratization of the imaginative"?
7.4 Liberal imperialism och demokratisk politik
W som "kluven liberal" i traditionen från Tocqueville och Mill, som har stark känsla för den moderna världens konflikter och "de liberala institutionernas historiska särskildhet" (s. 246). (Till skillnad från, förmodar jag, Panglossliberaler och de som betraktar den moderna ordningen / de liberala idealen som historiens öde).
C menar att W håller med Marx om mycket vad gäller "arbetarens frihet" och att betrakta ekonomin som "ett system för herravälde". Dock med en viktig skillnad: "Arbetarens avskiljande från produktionsmedlen, som enligt Marx möjliggör den kapitalistiska exploateringen, är emellertid vara ett exempel på en vidare byråkratiseringsprocess. [...] Det är inte bara så att samhälleligt ägande av produktionsmedlen inte skulle förbättra situationen. Genom att eliminera den privata entreprenören, 'den enda typ som varit i stånd att åtminstone i relativt hög grad undgå den rationella byråkratin oundvikliga kunskapsdominans', skulle det rentav förvärra den."
Demokrati som "en rutiniserad form av karismatiskt herravälde" (s. 252).
söndag 31 januari 2010
Alex Callinicos - Samhällsteori (Durkheim)
1. Samhällsutveckling och vetenskaplig objektivitet
Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.
Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.
Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.
s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."
Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.
2. Samhället som en moralisk verklighet
Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).
"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).
C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".
Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."
3. Mening och tro
Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).
Funktionsanalys var inte nytt bland samhällstänkare (Smith, Marx), men D satte den i centrum på ett annat sätt.
Utvecklandet av statistiska lagar (Adolphe Quételet), vilka alltid "avser klasser. Det är lagar om 'dem', om de andra" (Hacking) - dvs. de är lagar om "den relativa frekvens med vilken händelser kommer att överensstämma med förutsägelserna" (s. 183). Denna forskning gjordes möjlig genom det växande insamlandet av statistik från myndigheternas sida.
Metodologisk kollektivism beskrivs som en förutsättning för att Durkheim skulle kunna etablera sociologin som en egen vetenskap. Förklaringen av ett socialt faktum är ett annat socialt faktum. Detta är gammal skåpmat för mig, men det slår mig att jag inte riktigt vet vad det betyder. Samma sak med metaforen "att betrakta sociala fakta som ting". Kullenberg hade en lång utläggning om dessa saker.
s. 193: "[Detta] implicerar för det första att de mekanismer som verkar i normala och patologiska tillstånd är identiska, och för det andra att skillnaden mellan de båda tillstånden är objektiv eller, som Durkheim formulerar saken, 'återfinns hos tingen'."
Hur kan vi skilja mellan "normalt" och "patologiskt"? D vill göra detta till en vetenskaplig fråga, men det är svårt att närma sig detta utan att finna frågan genomsyrad av värderingar. s. 194: "Att definiera det normala statistiskt, till exempel i termer av det genomsnittliga, som Quételet och Durkheim gör (om än på olika sätt) leder til den svårigheten att många individuella fall avviker från genomsnittet. Och hur mycket måste något avvika från genomsnittet innan det blir något onormalt?" Man skulle också kunna fråga om inte hela det statistiska spektrat är en del av samhällets "normalitet", när nu kriminalitet kan vara det.
2. Samhället som en moralisk verklighet
Volym och täthet som orsaker till arbetsdelningen (differentieringen).
"Samhället" är enligt D "en moralisk och i sista hand religiös storhet vars kännetecken är en uppsättning gemensamma värden och försanthållanden" (s. 198, David Lockwoods ord).
C jämför Ds anomibegrepp med Marx tal om "den ständiga rörelsens epok". Där Marx såg orsakerna i ekonomin (den kumulerade kapitalackumulationen) ser D det som en följd av "bristande vägledning av begären".
Jämförelser på s. 202: "Hegel förspråkade ju [också] ett återupplivande av skråna som ett sätt att övervinna det borgerliga samhällets konflikter och instabilitet, och han ansåg också att den moderna staten (om än utan de representativa demokratiska strukturer som Durkheim betraktade som oundgängliga för kollektiv reflektion och deliberation) förkroppsligar hela samhällets intressen. [...] Tocqueville menade också att en kombination av ett demokratiskt offentligt liv och livaktiga privata sammanslutningar var nödvändig för att försona individ och samhälle. Rousseau försökte i likhet med Durkheim finna institutionella vägar att kanalisera och kontrollera individernas privata begär så att de underordnades det gemensamma intresset (allmänviljan)."
3. Mening och tro
Här handlar det mest om samhället som källa till "ursprungliga" eller "elementära" klassificeringar, och därmed till försanthållanden. Men sedan handlar det mest om D försök att bemöta pragmatismens förkastande av korrespondensteorin om sanning. (Är filosofiskt intressant, men har ingen stor politisk relevans.) C konkluderar med att Ds "oförmåga att inse att hans försvar för rationalismen är öppet för detta slag av invändningar förefaller ha att göra med en benägenhet att hypostasera hela samhället till ett evigt väsen" (s. 211).
fredag 29 januari 2010
Reformismens möjligheter Appendix A: En teori om idéernas makt
Det här är något som ligger lite vid sidan av cirkelns egentliga innehåll. Men det är rätt fascinerande så jag ger det en egen bloggpost.
Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).
Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).
s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."
Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.
Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:
Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).
Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).
s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."
Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.
Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:
Values are default mechanisms which people fall back on when they don't know how to get what they want.
Reformismens möjligheter 1a
På måndag börjar jag en studiecirkel som Tjänstemännen arrangerar, kring Anders Nilsson och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter - Åter till den bättre framtiden. Så jag tänkte blogga mig igenom den här under de kommande veckorna. Det blir anteckningar, sammanfattningar och citat omvartannat.
I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).
Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.
1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.
2. Informationsteknologins genomslag.
3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.
4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.
s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.
Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."
Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:
s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.
Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.
s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.
s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?
Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?
Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."
I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).
Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.
1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.
2. Informationsteknologins genomslag.
3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.
4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.
s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.
Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."
Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:
s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.
Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.
s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.
s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?
Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?
Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."
Håkan Thörn - Globaliseringens dimensioner I
Kapitel 2: Nationalstatens kris?
Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
Expansion och intensifiering av handel med varor mellan stater.
Utländska direktinvesteringar ökar.
Antalet transnationella (multinationella?) företag med transnationella produktionskedjor växer, och deras inflytande ökar.
Etableringen av elektroniskt sammankopplade finansmarknader, med ständigt ökande transaktioner, som till slut "utvecklar en egen slags dynamik" (vad?). (s. 37-38)
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden II
Kapitel 2: Epokskifte
Daniel Bell som den "post"-samhällets (det postindustriella) förste teoretiker.
s. 46: "Bell såg i skiftet från varu- till tjänsteproduktion, och övergången från manuellt till intellektuellt arbete, hur ett nytt samhälle tog form. Det gamla industrisamhällets konflikter trängde nu undan. Industriarbetarklassen håll på och försvinna och istället växte fram en ny klass på basis av 'kunskap snarare än egendom'. [...] För Bell innebär inte framväxten av det postindustriella samhället en renodling av den marknadsbaserade ekonomin, utan istället att den gemensamma sektorn fått en växande betydelse och att vi är på väg mot ett samhälle som kräver och möjliggör en ökad politisk målstyrning och planering."
Bells argument sägs drabba Marx i två hänseenden: prognosen om klassernas polarisering, och inriktningen på varuproduktion (medförande en skarp skillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete). Men att högern har utnyttjat detta "skifte" är knappast ett argument mot dessa idéer.
s. 49: "Under de senaste decennierna har vi fått höra att vi måste anpassa oss till ett nytt samhälle. Tillsvidareanställningar och fackliga trygghetslagar måste ersättas med flexibla anställningsformer och en individualiserad arbetsrätt. Skatter och välfärd måste anpassas efter omvärlden, till följd av globaliseringen av ekonomin. Fasta strukturer ska brytas ned i nätverk." Agreed.
Det slår mig att jag inte har något särskilt konkret idé om vad ett uttryck som "skärpta motsättningar mellan arbete och kapital" betyder i praktiken.
En farlig tendens är att förväxla teser om tendenser med teser om epokala skiften.
s. 53: "Den suveräna nationalstaten var en förutsättning för såväl socialdemokratisk tillväxt- och fördelningspolitik som kommunistisk frigörelse genom diktatur." Förutom att satsens andra led låter tvivelaktigt i minst fem dimensioner, skulle jag vilja ha en rejäl explikation av det första ledet i påståendet.
s. 56: "[Castells] menar inte heller att industriproduktionen är på väg att försvinna, men att den är på tillbakagång." Tesen om informationssamhället handlar väl rimligen om vad folk jobbar med, inte om samhällets totala produktion? Rimligen har väl industriproduktionen i såväl västvärlden som världen ökat hela tiden sedan 1960-talet (eller när man nu vill förlägga informationssamhällets entré)? Eller har den inte det? Skulle vara rätt sensationellt för mig.
Robert Reichs analys av "den nya arbetsmarknaden": Det finns ingen "nationell ekonomi", i betydelsen avgränsade system, längre. Tre huvudkategorier av arbeten: rutinmässiga produktionstjänster, persontjänsterna, symbolanalytiker. s. 59: "Reich [tar inte] informationssamhället som en förevändning för en nyliberal avregleringspolitik, utan menar tvärtom att det nya samhället ställer stora krav på offentliga investeringar och därmed inte kan motivera några skatteminskningar."
Motsättningen mellan klass- och identitetsperspektivet i politik ser lite underlig ut för mig, i alla fall som teoretiska perspektiv betraktade. Fick inte klasstillhörigheten mycket av sin politiska kraft just genom att det faktiskt var en kulturell tillhörighet också? Och arbetarklassen har inte alltid varit arbetare i första hand tidigare heller. T.ex. slöt ju arbetarklassen upp på de nationella regeringarnas sida i första världskriget. Identitet har väl alltid varit ett komplicerat lappverk?
Av Gs redogörelse att döma verkar heller inte Castells säga emot detta.
Åsså kommer mediekritik: Politikens beroende av massmedierna, spindoctors etc. bäddar för demokratins död. s. 63: "Politikernas förehavanden blir det viktaste i medias skildring av politiken, och alltmer av det politiska livet har kommit att handla om s.k. 'negative campaigning' och offentliga karaktärsmord. Politik har blivit till ett massmedialt skådespel och kretsar alltmer kring skandaler och affärer."
Mot detta kan vi ta till Henrik Oscarssons inlägg om personlighetseffekter (Bakom de små partiledareffekterna) och Bengt Johanssons uppgifter om att negative campaigning i Sverige var långt vanligare innan andra världskriget än vad det är idag.
Under tiden gör politiken lik förbannat en massa viktiga saker.
G slutar denna del av kapitlet med att konstatera att även C i någon mening är teknikdeterminist. Men partiernas tappade medlemstal är ju även en följd av partiernas eget handlande. Och detsamma kan väl sägas om mycket av utvecklingen mot informationssamhället också?
Daniel Bell som den "post"-samhällets (det postindustriella) förste teoretiker.
s. 46: "Bell såg i skiftet från varu- till tjänsteproduktion, och övergången från manuellt till intellektuellt arbete, hur ett nytt samhälle tog form. Det gamla industrisamhällets konflikter trängde nu undan. Industriarbetarklassen håll på och försvinna och istället växte fram en ny klass på basis av 'kunskap snarare än egendom'. [...] För Bell innebär inte framväxten av det postindustriella samhället en renodling av den marknadsbaserade ekonomin, utan istället att den gemensamma sektorn fått en växande betydelse och att vi är på väg mot ett samhälle som kräver och möjliggör en ökad politisk målstyrning och planering."
Bells argument sägs drabba Marx i två hänseenden: prognosen om klassernas polarisering, och inriktningen på varuproduktion (medförande en skarp skillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete). Men att högern har utnyttjat detta "skifte" är knappast ett argument mot dessa idéer.
s. 49: "Under de senaste decennierna har vi fått höra att vi måste anpassa oss till ett nytt samhälle. Tillsvidareanställningar och fackliga trygghetslagar måste ersättas med flexibla anställningsformer och en individualiserad arbetsrätt. Skatter och välfärd måste anpassas efter omvärlden, till följd av globaliseringen av ekonomin. Fasta strukturer ska brytas ned i nätverk." Agreed.
Det slår mig att jag inte har något särskilt konkret idé om vad ett uttryck som "skärpta motsättningar mellan arbete och kapital" betyder i praktiken.
En farlig tendens är att förväxla teser om tendenser med teser om epokala skiften.
s. 53: "Den suveräna nationalstaten var en förutsättning för såväl socialdemokratisk tillväxt- och fördelningspolitik som kommunistisk frigörelse genom diktatur." Förutom att satsens andra led låter tvivelaktigt i minst fem dimensioner, skulle jag vilja ha en rejäl explikation av det första ledet i påståendet.
s. 56: "[Castells] menar inte heller att industriproduktionen är på väg att försvinna, men att den är på tillbakagång." Tesen om informationssamhället handlar väl rimligen om vad folk jobbar med, inte om samhällets totala produktion? Rimligen har väl industriproduktionen i såväl västvärlden som världen ökat hela tiden sedan 1960-talet (eller när man nu vill förlägga informationssamhällets entré)? Eller har den inte det? Skulle vara rätt sensationellt för mig.
Robert Reichs analys av "den nya arbetsmarknaden": Det finns ingen "nationell ekonomi", i betydelsen avgränsade system, längre. Tre huvudkategorier av arbeten: rutinmässiga produktionstjänster, persontjänsterna, symbolanalytiker. s. 59: "Reich [tar inte] informationssamhället som en förevändning för en nyliberal avregleringspolitik, utan menar tvärtom att det nya samhället ställer stora krav på offentliga investeringar och därmed inte kan motivera några skatteminskningar."
Motsättningen mellan klass- och identitetsperspektivet i politik ser lite underlig ut för mig, i alla fall som teoretiska perspektiv betraktade. Fick inte klasstillhörigheten mycket av sin politiska kraft just genom att det faktiskt var en kulturell tillhörighet också? Och arbetarklassen har inte alltid varit arbetare i första hand tidigare heller. T.ex. slöt ju arbetarklassen upp på de nationella regeringarnas sida i första världskriget. Identitet har väl alltid varit ett komplicerat lappverk?
Av Gs redogörelse att döma verkar heller inte Castells säga emot detta.
Åsså kommer mediekritik: Politikens beroende av massmedierna, spindoctors etc. bäddar för demokratins död. s. 63: "Politikernas förehavanden blir det viktaste i medias skildring av politiken, och alltmer av det politiska livet har kommit att handla om s.k. 'negative campaigning' och offentliga karaktärsmord. Politik har blivit till ett massmedialt skådespel och kretsar alltmer kring skandaler och affärer."
Mot detta kan vi ta till Henrik Oscarssons inlägg om personlighetseffekter (Bakom de små partiledareffekterna) och Bengt Johanssons uppgifter om att negative campaigning i Sverige var långt vanligare innan andra världskriget än vad det är idag.
Under tiden gör politiken lik förbannat en massa viktiga saker.
G slutar denna del av kapitlet med att konstatera att även C i någon mening är teknikdeterminist. Men partiernas tappade medlemstal är ju även en följd av partiernas eget handlande. Och detsamma kan väl sägas om mycket av utvecklingen mot informationssamhället också?
Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden III
Kapitel 3: Marxismen i Disneyland
Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.
s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?
s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?
s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).
s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.
s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?
s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?
s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?
På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".
s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)
Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?
(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)
B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.
Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?
Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?
Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?
Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.
s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?
s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?
s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).
s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.
s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?
s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?
s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?
På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".
s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)
Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?
(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)
B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.
Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?
Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?
Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?
torsdag 28 januari 2010
Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden I
Vi fortsätter med mer kurslitteratur från Wigforssakademin. Den här boken utkom 2004. Författaren är också en av lärarna på kursen. Nedanstående är utdrag och anteckningar kring kapitel 1-3.
I introduktionen dras några riktlinjer upp: boken är en översikt över "de senaste årens vänsterdebatt". Den är en kritik av postmodernistiska (eller, som G verkar föredra att säga, "postpolitiska") strömningar.
Det nedanstående är snabba, rätt spontana anteckningar, och även om frågorna kanske kan låta sarkastiska i tonen, är de ärligt menade. Jag har verkligen svårt att förstå vad många av standarduttrycken i modern vänsterdebatt betyder.
s. 10: "Vad postmodernismen har utmanat är inte i första hand socialismen, utan istället politiken överhuvudtaget. Teoretiskt har den undergrävt möjligheten till en kritik av makten. Det är mot denna bakgrund som jag menar att man måste förstå de senaste årens förnyelsedebatt inom den etablerade vänstern och då i synnerhet socialdemokratin. Jag menar att denna nya politik bäst kan beskrivas som en postpolitik. Alltså som en politik som inte längre har någon koppling ill vare sig ideologi eller begrepp som makt, frigörelse eller förtryck."
s. 12: "Här betraktar jag socialismen som ett alternativ till och en kritik av det kapitalistiska klassamhället. Det är självklart eftersom socialismen också är förknippad med värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men socialismen kan inte helt reduceras till att vara ett knippe värderingar eller en allmänetisk grundhållning. Socialismen representerar alltså för mig en alternativ samhällsordning bortom dagens förtryckarstrukturer. [...] Jag är inte ute efter att presentera några modeller för hur denna alternativa samhällsordning skulle kunna fungera. Den viktigaste uppgiften för dagens vänster handlar om att kunna förstå, kritiskt analysera och formera ett motstånd mot de maktstrukturer som genomsyrar vårt samhälle."
Det här låter inte heller lovande. G har här inte mer att säga än att socialism är "något annat" än kapitalism. Är inte "den viktigaste uppgiften" snarare ta fram ett politiskt program för att förverkliga detta samhälle, sedan man bestämt sig för vad det faktiskt är för mål man siktar på? Är det inte hög tid att faktiskt "skriva recept för framtidens soppkok"? Rothstein verkade vara inne på något liknande i en text jag tidigare refererade.
De tre första kapitlen sägs behandla "diskussionen om socialismens död i relation till det påstådda epokskiftet och debatten om postmodernismen" (s. 14).
1. Från Marx till Lyotard och Fukuyama
2. Castells om informationssamhället.
3. Baudrillard - från marxism till postmodernism.
Kapitel 1
Till att börja med ett referat av Marx dramaturgi i Kommunistiska manifestet. Det understryks med emfas att det är fel att behandla Marx som en simpel teknikdeterminism. Det kan jag väl vara böjd att hålla med om, men jag hade gärna sett lite argumentering. Därefter följer Kautsky (organisering i väntan på slutstriden), Luxemburg (politisk offensiv, massornas spontana kamp, men oklart i vilket syfte), Lenin (ett elitparti som skulle ta över staten, revolutionen skulle inte komma av sig själv pga. att arbetarna "mutas").
s. 32: "[B] skrev om hur klassmotsättningarna hade minskat och att socialdemokraterna skulle ha mod att erkänna sig som det socialreformistiska parti man faktiskt blivit."
Är detta verkligen en adekvat sammanfattning av Bernstein? Som Dr. Owzar lärde ut socialismens idéhistoria handlade Bernsteins projekt om att omarbeta Marx i ljuset av att teserna om Verelendigung och polarisering inte verkade stämma med den utveckling han såg i sin samtid, och om att i ljuset av detta få socialdemokraterna att byta strategi. (Å andra sidan, ser jag nu, är det typ det som G skriver sedan.)
Sedan tar allt ett skutt fram till efterkrigstiden. Socialdemokratin beskrivs här utifrån paroller och allmänna mål. Det handlar också om förhållandet mellan socialdemokraternas och kommunisterna.
Förändringarna kring kommunismens fall sammanfattas så här: "Att det nationella samförståndet brutits och näringslivet var på hård politisk offensiv, samtidigt som det egna välfärdsbygget kraftigt knakade i fogarna, gjorde identitetsproblemen än större. Utan vare sig ett yttre militärt hot eller en inre politisk sammanhållning, var den svenska modellen inte längre möjlig." (s. 36)
s. 41: "Däremot [till skillnad från socialism, liberalism, konservatism] passar postmodernismen den globaliserade kapitalismen som hand i handske, eftersom accepterandet av det postmoderna tillståndet [dvs. cynism?] inte ger någon möjlighet till systemkritik." Vad är det detta för orsaksresonemang egentligen?
I introduktionen dras några riktlinjer upp: boken är en översikt över "de senaste årens vänsterdebatt". Den är en kritik av postmodernistiska (eller, som G verkar föredra att säga, "postpolitiska") strömningar.
Det nedanstående är snabba, rätt spontana anteckningar, och även om frågorna kanske kan låta sarkastiska i tonen, är de ärligt menade. Jag har verkligen svårt att förstå vad många av standarduttrycken i modern vänsterdebatt betyder.
s. 10: "Vad postmodernismen har utmanat är inte i första hand socialismen, utan istället politiken överhuvudtaget. Teoretiskt har den undergrävt möjligheten till en kritik av makten. Det är mot denna bakgrund som jag menar att man måste förstå de senaste årens förnyelsedebatt inom den etablerade vänstern och då i synnerhet socialdemokratin. Jag menar att denna nya politik bäst kan beskrivas som en postpolitik. Alltså som en politik som inte längre har någon koppling ill vare sig ideologi eller begrepp som makt, frigörelse eller förtryck."
s. 12: "Här betraktar jag socialismen som ett alternativ till och en kritik av det kapitalistiska klassamhället. Det är självklart eftersom socialismen också är förknippad med värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men socialismen kan inte helt reduceras till att vara ett knippe värderingar eller en allmänetisk grundhållning. Socialismen representerar alltså för mig en alternativ samhällsordning bortom dagens förtryckarstrukturer. [...] Jag är inte ute efter att presentera några modeller för hur denna alternativa samhällsordning skulle kunna fungera. Den viktigaste uppgiften för dagens vänster handlar om att kunna förstå, kritiskt analysera och formera ett motstånd mot de maktstrukturer som genomsyrar vårt samhälle."
Det här låter inte heller lovande. G har här inte mer att säga än att socialism är "något annat" än kapitalism. Är inte "den viktigaste uppgiften" snarare ta fram ett politiskt program för att förverkliga detta samhälle, sedan man bestämt sig för vad det faktiskt är för mål man siktar på? Är det inte hög tid att faktiskt "skriva recept för framtidens soppkok"? Rothstein verkade vara inne på något liknande i en text jag tidigare refererade.
De tre första kapitlen sägs behandla "diskussionen om socialismens död i relation till det påstådda epokskiftet och debatten om postmodernismen" (s. 14).
1. Från Marx till Lyotard och Fukuyama
2. Castells om informationssamhället.
3. Baudrillard - från marxism till postmodernism.
Kapitel 1
Till att börja med ett referat av Marx dramaturgi i Kommunistiska manifestet. Det understryks med emfas att det är fel att behandla Marx som en simpel teknikdeterminism. Det kan jag väl vara böjd att hålla med om, men jag hade gärna sett lite argumentering. Därefter följer Kautsky (organisering i väntan på slutstriden), Luxemburg (politisk offensiv, massornas spontana kamp, men oklart i vilket syfte), Lenin (ett elitparti som skulle ta över staten, revolutionen skulle inte komma av sig själv pga. att arbetarna "mutas").
s. 32: "[B] skrev om hur klassmotsättningarna hade minskat och att socialdemokraterna skulle ha mod att erkänna sig som det socialreformistiska parti man faktiskt blivit."
Är detta verkligen en adekvat sammanfattning av Bernstein? Som Dr. Owzar lärde ut socialismens idéhistoria handlade Bernsteins projekt om att omarbeta Marx i ljuset av att teserna om Verelendigung och polarisering inte verkade stämma med den utveckling han såg i sin samtid, och om att i ljuset av detta få socialdemokraterna att byta strategi. (Å andra sidan, ser jag nu, är det typ det som G skriver sedan.)
Sedan tar allt ett skutt fram till efterkrigstiden. Socialdemokratin beskrivs här utifrån paroller och allmänna mål. Det handlar också om förhållandet mellan socialdemokraternas och kommunisterna.
Förändringarna kring kommunismens fall sammanfattas så här: "Att det nationella samförståndet brutits och näringslivet var på hård politisk offensiv, samtidigt som det egna välfärdsbygget kraftigt knakade i fogarna, gjorde identitetsproblemen än större. Utan vare sig ett yttre militärt hot eller en inre politisk sammanhållning, var den svenska modellen inte längre möjlig." (s. 36)
s. 41: "Däremot [till skillnad från socialism, liberalism, konservatism] passar postmodernismen den globaliserade kapitalismen som hand i handske, eftersom accepterandet av det postmoderna tillståndet [dvs. cynism?] inte ger någon möjlighet till systemkritik." Vad är det detta för orsaksresonemang egentligen?
onsdag 6 januari 2010
Vad är kulturpolitik?
Tobias Harding har skrivit ett intressant konferenspaper (som nått mig via, som alltid, Copyriot), som säger några intressanta saker om varför kulturpolitik fungerar som den gör.
Frågeställningen i pappret är egentligen hur kulturpolitik bör definieras. Samtidigt hinner texten också kasta en del ljus över hur det kulturpolitiska fältet fungerar. Nu är teorin i pappret inte fullt lika fyrkantig som jag vill ha den, så därför ska jag själv försöka ställa upp den lite mer schematiskt.
Harding laborerar inledningsvis med tre definitioner:
(a) Kulturpolitik är det som kulturdepartementet sysslar med.
(b) Kulturpolitik är statens politik mot kulturområdet (med kulturområdet avses här ungefär sådant som kan kallas "estetisk verksamhet", ett begrepp man kan säga mycket om).
(c) Kulturpolitik är all politik som strävar efter att påverka kulturen i antropologisk mening.
Sedan går han vidare med en analys av förhållandet mellan (a) och (b), där huvudpoängen tycks vara att den explicita kulturpolitik som kulturdepartetmentet ägnar sig åt (a) legitimerar sig med hänvisning till estetiska värden, medan den övriga kulturpolitiken (b) inte berör sådant, utan legitimeras med hänvisning till demokratiska (Putnam!) och ekonomiska värden. I (b) ingår bland annat stödet till amatörkulturen och engagemanget i s.k. kulturnäringar.
Ett viktigt påpekande gäller konsekvenserna av att politik legitimeras med hänvisning till högre estetiska värden. Dessa värden är hämtade från det estetiska fältet, och ligger utanför politikernas auktoritet. Därför måste denna "estetiska" kulturpolitik präglas av "armlängds avstånd" mellan politiker och det kulturella fältet. Vad kulturpolitkerna har rätt att göra är möjligen att ändra om i de kulturella myndigheterna. Politiken kan aldrig på ett legitimt sätt lägga sig i kulturens (verkens) innehåll. Harding kommenterar:
Däremot, anmärker Harding, är det fortfarande så att nästan ingen betraktar upphovsrättsfrågor som kulturpolitik. Kulturpolitiker är inte aktiva i frågan, och piratpartiet har i sin tur aldrig varit i närheten av att disktuera kulturbudgeten.
Så, var går vi då härifrån?
Frågeställningen i pappret är egentligen hur kulturpolitik bör definieras. Samtidigt hinner texten också kasta en del ljus över hur det kulturpolitiska fältet fungerar. Nu är teorin i pappret inte fullt lika fyrkantig som jag vill ha den, så därför ska jag själv försöka ställa upp den lite mer schematiskt.
Harding laborerar inledningsvis med tre definitioner:
(a) Kulturpolitik är det som kulturdepartementet sysslar med.
(b) Kulturpolitik är statens politik mot kulturområdet (med kulturområdet avses här ungefär sådant som kan kallas "estetisk verksamhet", ett begrepp man kan säga mycket om).
(c) Kulturpolitik är all politik som strävar efter att påverka kulturen i antropologisk mening.
Sedan går han vidare med en analys av förhållandet mellan (a) och (b), där huvudpoängen tycks vara att den explicita kulturpolitik som kulturdepartetmentet ägnar sig åt (a) legitimerar sig med hänvisning till estetiska värden, medan den övriga kulturpolitiken (b) inte berör sådant, utan legitimeras med hänvisning till demokratiska (Putnam!) och ekonomiska värden. I (b) ingår bland annat stödet till amatörkulturen och engagemanget i s.k. kulturnäringar.
Ett viktigt påpekande gäller konsekvenserna av att politik legitimeras med hänvisning till högre estetiska värden. Dessa värden är hämtade från det estetiska fältet, och ligger utanför politikernas auktoritet. Därför måste denna "estetiska" kulturpolitik präglas av "armlängds avstånd" mellan politiker och det kulturella fältet. Vad kulturpolitkerna har rätt att göra är möjligen att ändra om i de kulturella myndigheterna. Politiken kan aldrig på ett legitimt sätt lägga sig i kulturens (verkens) innehåll. Harding kommenterar:
Att ge sig in i sådana debatter [om kulturens innehåll] blir, paradoxalt nog, lättare för t.ex. skolpolitiker och integrationspolitiker, dvs. för politiker vars politiska auktoritet inte är lika beroende av erkännande ifrån [det estetiska] fältet.
Däremot, anmärker Harding, är det fortfarande så att nästan ingen betraktar upphovsrättsfrågor som kulturpolitik. Kulturpolitiker är inte aktiva i frågan, och piratpartiet har i sin tur aldrig varit i närheten av att disktuera kulturbudgeten.
Så, var går vi då härifrån?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
