Några noteringar om den fulla sysselsättningens historia (efter anteckningar och minnesbilder från en föreläsning med Anders S. Nilsson, apropå hans bok Reformismens möjligheter).
1. Det var inte politiken som skapade full sysselsättning under 50-70-talet. Det som då kallades "en politik för full sysselsättning" utgick från full sysselsättning som faktum, och handlade om att hantera negativa bieffekter av detta faktum.
2. Under denna tid hade vi konstant en "lagom" arbetskraftsbrist, vilket förklarar arbetarrörelsens starka ställning i denna period, och sedermera dess försvagning.
3. Vi har högre sysselsättning idag än under den fulla sysselsättningens tid. (Vilket mått kan ha åsyftats?)
4. Ofta gör man en koppling mellan keynesiansk stabiliseringspolitik och full sysselsättning. Men stabiliseringspolitik är just stabiliseringspolitik. Den handlar om att jämna ut arbetslösheten över konjunkturcykeln - inte om hur man sänker arbetslösheten mer permanent. Det var alltså inte konjunkturpolitiken som skapade full sysselsättning. I den mån politiska insatser spelade någon roll var det snarare uppbyggnadsprogrammen.
5. Det som Meidner, Rehn, Myrdal m.fl. diskuterade, var inte konjunkturpolitik, utan strukturpolitik. Det är denna diskussion, den medellånga siktens politik (10-20 år), som vi behöver återuppta.
Apropå detta:
Erik Bengtsson om full sysselsättning.
Erik Bengtsson om socialdemokratisk ekonomisk politik i ett bredare perspektiv, bortom Keynes (och så en känga till Giddens).
Visar inlägg med etikett anders nilsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anders nilsson. Visa alla inlägg
torsdag 11 mars 2010
fredag 29 januari 2010
Reformismens möjligheter Appendix A: En teori om idéernas makt
Det här är något som ligger lite vid sidan av cirkelns egentliga innehåll. Men det är rätt fascinerande så jag ger det en egen bloggpost.
Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).
Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).
s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."
Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.
Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:
Nilsson och Nyström introducerar Frank Knight och hans verk Risk, uncertainity and profit (1921).
Knight skiljer mellan risk (en komplicerad situation där man kan "göra en kalkyl utifrån säkra och kända värden / intressen hos de involverade aktörerna") och osäkerhet (en komplex situation, där man står inför något nytt, unikt och okänt, som man inte kan hantera i termer av kalkyler).
s. 22: "Man måste [i en osäker situation] reducera osäkerheten / komplexiteten i den rådande situationen, och teckna intressen och handlingsalternativ på delvis fri hand. Intressenas direkta makt överskuggas därmed, åtminstone temporärt, av diskursens och idéernas makt, av verklighetsbilden och problemformuleringen."
Här har vi alltså, för första gången för min del, en teori om idéernas makt - under vilka omständigheter de spelar roll. Möjligen skulle detta också kunna vara en teori om de formativa moment som institutionalismen pratar om.
Och det får mig också att tänka på denna lätt cyniska men tänkvärda formulering:
Values are default mechanisms which people fall back on when they don't know how to get what they want.
Reformismens möjligheter 1a
På måndag börjar jag en studiecirkel som Tjänstemännen arrangerar, kring Anders Nilsson och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter - Åter till den bättre framtiden. Så jag tänkte blogga mig igenom den här under de kommande veckorna. Det blir anteckningar, sammanfattningar och citat omvartannat.
I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).
Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.
1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.
2. Informationsteknologins genomslag.
3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.
4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.
s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.
Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."
Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:
s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.
Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.
s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.
s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?
Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?
Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."
I inledningen slås fast att boken behandlar ett något så när långsiktigt perspektiv - de kommande decennierna, vilket väl är så långsiktig som man öht kan våga vara. De har, medgivet, inte räknat med finanskrisen i de analyser som förekommer här. Men de menar själva i ett tillägg till förordet att "finanskrisen understryker vad vi skriver om att vi befinner oss i en brytningstid, som präglas av fundamental osäkerhet, och att det kan ge näring åt kommunitära stämningar starka nog att omgestalta det politiska landskapet" (s. 9).
Första kapitlet behandlar perioden 70-90-tal och vad som hände då. Den utveckling som ofta beskrivs i väldigt abstrakta termer av "globalisering" summeras nätt och klart i följande faktorer.
1. De ökade finansiella strömmarna "effektiviserar ... kapitalförsörjningen, och driver på den ekonomiska tillväxtens tempo och geografiska spridning." Å andra sidan får de beklagliga effekter för den reala ekonomin genom att
(a) Ägandet blir institutionellt istället för personligt. Dessa pengar lägger sig inte i driften av företagen, men reagerar mycket starkt på minskad avkastning.
(b) Ökningen av utländska direktinvesteringar. Företag köper upp andra företag eller bygger egna anläggningar i andra länder.
2. Informationsteknologins genomslag.
3. Öppnandet av gränser till nya marknader, framförallt Kina och östblocket.
4. "Produktionens tilltagande församhälleligande", vilket syftar på typ outsourcing.
s. 15: "Den har på samma gång möjliggjort en övergång från stegvis och sekventiell produktionsorganisering till flödesstyrning och automatisering av produktionsprocesser." Det här är jag inte helt säker på vad det syftar på. Vad "flödesinriktad detaljstyrning" är kunde också vara intressant att få veta lite närmare.
Sedan bjuds det på en (för mig) ny förklaring till senare års låga inflation:
s. 16: "Vi ifrågasätter dock en analys som förklarar övergången till en låginflationspolitik som ett resultat av ändrade politiska beslut och strategier. [...] Onekligen har inflationen ständigt hamnat under två procent. Men man kan inte anklaga Riksbanken för att ha drivit en stram penningpolitik. [...] Inflationstakten har varit låg trots att räntepolitiken i realiteten varit expansiv. [...] Vad som i själva verket förefaller att ha drivit inflationen ur systemet är prispressande konkurrens av ökad handel över gränserna, stegrad produktivitet i de nya fragmentiserade och sammanvävda produktionsorganisationerna, och sist men inte minst integrationen av Kina och andra lågkostnadsekonomier i Asien på världsmarknaden."
Grundproblemet på 70-talet var heller inte inflationen. Den var snarare ett symptom på en stagnerad produktivitetsutveckling. Författarna gör en politisk, snarare än en ekonomisk beskrivning av vad som hände under 1980-talet:
s. 17-18: "Enligt nyliberalerna var problemet - enkelt uttryckt - att marknadskrafternas dynamik hade kvästs av den tilltagande institutionella regleringen av samhällsekonomin. [...] Men varken avregleringar eller drakoniska åtgärdsprogram mot inflationen kunde häva produktivitetstillväxtens stagnation, som fortsatte under 80-talet. Än mindre förmådde de vända arbetslöshetens trendmässiga ökning över konjunkturcykeln i större delen av västvärlden. [...] Att inflationen definierades som huvudproblemet betydde att arbetslöshetsnivåer legitimerades och fick acceptans, som under efterkrigstiden skulle ha uppfattats som politiskt helt omöjliga i västvärlden. [...] Vi delar som sagt inte uppfattningen att stagnationen [...] hade sin grund i den nyliberala vändningen i politiken. Tvärtom var denna en reaktion på stagnationen. när den ökade arbetslösheten väl fått genomslag blev den en kraft som försköt såväl vinstkvoten (dvs. fördelningen mellan kapital och arbete) som maktbalansen i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Den ekonomiska politikens prioritering av inflationsbekämpning understödde detta, men orsakade det inte." Den sista meningen där vete fan om jag är med på vad den betyder.
Stagnation --> Nyliberal politik --> Accepterad arbetslöshet --> Makt och pengar till arbetsgivarna.
s. 18: "Den monetaristiska läran övergavs dock tämligen omgående då den snabbt visade sig fullkomligt oanvändbar som vägledning för penningpolitiken." Det här skulle jag vilja ha närmare förklarat.
s. 19: "Utan att gå in på detaljer i analysen av den specifikt svenska versionen av 90-talskrisen nöjer vi oss med att konstatera att den handlade mer om felgrepp i den ekonomiska politiken än om det penningpolitiska regimskiftet, som i backspegeln mest framstår som en anpassning av retoriken till verkligheten." Dvs. penningpolitiken användes redan för antiinflationspolitik, eller?
Därefter kommer en kort historik över produktivitetstillväxten. Som vanligt handlar det om krig. Andra världskriget drev på den tekniska utvecklingen i USA och implementeringen av dessa framsteg höll på ända in på 60-talet. Europas produktionstillväxt var en catch up-effekt, när dessa tekniska kunskaper spred sig hit. Vid 1970 hade denna utveckling dock börjat stagnera och satte inte fart igen förrän 20 år senare, med IT. Även öppnandet av nya marknader bidrog här till den ekonomiska tillväxten. Och det är i denna utveckling vi befinner oss idag. Kanske rentav i slutet av den?
Slutligen anknyter de till Polyani och hoppas på en ny "embedded liberalism" i följderna av det omvandlingstryck som vi nu kan se: "Den avreglerade kapitalismens följder har redan börjat utlösa folkliga reaktioner, och kommer att göra det i växande grad framöver. Det politiska landskapet kommer att stöpas om."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
