Inte så proffsigt

Nu ska vi bara lite snabbt skriva ned några kommentarer till Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007). Jag trodde själv att den skulle vara det stora försvaret för professionalism i kulturvärlden, men dessvärre är det inte något särskilt proffsigt försvar. Flera av de centrala invändningarna har på ett svenskt plan formulerats av Andres Lokko, men kan förtjäna att förtydligas. Keen ägnar väldigt mycket utrymme åt att kasta tvivel över vissa aktörers motiv i de processer han beskriver. Framförallt Jimmy Wales. Motiv må kunna ifrågasättas, men det intressanta i sammanhanget är snarare konsekvenser.

Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?

Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.

En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".

Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.

Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.

A special report on the world economy: : The long climb | The Economist

A special report on the world economy: : The long climb | The Economist

The Economist hade för en tid sedan en special om "efter finanskrisen" och jag har äntligen kämpat mig igenom introduktionen.

"The New Normal" är det centrala uttrycket i ett argument om att de västerländska ekonomierna inte till fullo kommer att återhämta sig efter finanskrisen. Orsakerna till detta är framförallt att arbetskraftens produktivitet (dess kunskaper; produktiviteten per anställd återställs, men fler lämnas utanför) förtvinar och att det inte görs återinvesteringar (eller satsas på innovationer i kapitalet). Dessutom kan kostnaden på kapital stiga om inte finansieringssystemet byggs upp igen. (Men varför skulle det inte göra det?)

Kielos - Våldtäkt och romantik

Nu är det dags att teckna ned ett par anmärkningar om Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik, som har dröjt sig kvar. Det är möjligt att boken, som Linna Johansson påstår, inte är särskilt originell (och slutet kändes onekligen lite snopet på något sätt), men för mig som inte läst så mycket i ämnet var det en intressant introduktion.

En god del av texten utgörs av ett försök att hitta en kärna i våldtäkten, för att bygga upp en allmän teori. Ett centralt inslag här är en polemik mot tesen att våldtäkt är en fråga om makt och inte om sex. Kielos väljer Catherine MacKinnon och Ann Heberlein som motståndare.Men i argumentationen mot dem tycks det mig som om att hon, i alla fall delvis, talar förbi varandra. MacKinnon och Heberlein talar om moral och straffrätt. MacKinnon talar också om orsaker till våldtäkt. När Kielos driver tesen om att våldtäkt och sexualitet visst hör ihop talar hon om den våldtagnas erfarenhet, möjliga konsekvenser i hennes senare liv, om våldtäkt som kulturellt fenomen, och dess konsekvenser för relationerna mellan män och kvinnor.

Vad Heberlein och MacKinnon driver är väl snarast att alla föreställningar om våldtäkt som evig besudling bör avskaffas. Och att vi inte bör tänka på våldtäkt som något annat än våld just därför. Är dessa förklarande och normativa teorier om våldtäktens orsaker och moraliska status verkligen svårt att förena med andra, beskrivande teorier om våldtäkternas konsekvenser och kulturella betydelse?

En tanke som slog mig under läsningen är att det finns åtminstone tre olika nivåer för målet med våldtäktsbekämpning:

1. Att inga våldtäkter ska begås.
2. Avskaffa all "vilja att våldta".
3. Avskaffa själva idén om våldtäkt.

2 är ett "större" mål än 1, och 3 är större (mer omfattande) än de båda andra. Skulle man rita upp dem i ett Venn-diagram skulle det bli tre cirklar i varandra: (3 (2 (1) ) ). Kielos har (förvisso i ett inte alltför seriöst sammanhang) kritiserat Birgitta Ohlsson för att på sin höjd vilja göra 1 (eller, mer specifikt, bara göra 1 för medelklasskvinnor).

2 är förmodligen en förutsättning för att kunna genomföra 1 på ett meningsfullt sätt. 3 blev jag vid läsningen av boken lite mer ambivalent inför. När Kielos i boken talar om "att konstruera sig själv som våldtäktsbar" lät det för mig som att hon förespråkar något i stil med att ta bort begreppet ur det allmänna medvetandet. I en intervju i SvD som jag läste om nu talade hon dock om saken mer i termer av att höja kvinnors självförtroende.

Ett par noteringar om Det postdigitala manifestet

Den oefterhärmlige Rasmus Fleischer släppte för ett tag sedan Det postdigitala manifestet. En skrift som (as usual, när det gäller honom) sväller över alla bräddar i idérikedom. Den tar sin utgångspunkt i en fråga om hur individen ska hantera dagens musikaliska överflöd (och varför shufflefunktionen inte är en lösning!), men vidgas efter hand till att omfatta mer kulturpolitiska frågeställningar. Fleischer introducerar några distinktioner som är värda att arbeta vidare med på det området.

Tanken på ett estetiskt system finns inkodad i kulturpolitiken, i hela det komplex som kallas för upphovsrätt, liksom i gällande skattelagstiftning. Systemets gränser för vilka aktiviteter som får räknas som konst är trögrörliga, men ändå föränderliga. Högst förenklat premieras skapandet och framförandet av "verk" på bekostnad av de flyktiga aktiviteter som inte handlar om att följa ett manus eller efterlämna ett dokument.

På detta sätt kan man säga att kulturpolitiken har verkproduktion som sitt mål. Däremot är de urval, de mer flyktiga iscensättningar om DJs eller curatorer står för, inte skyddade.

Fleischer ger ett slags alternativ när han talar om "närvaroproduktion" som det egentligt åtråvärda. Värdet av "ny musik" i betydelsen nyskriven eller nyinspelad kan ifrågasättas när vi redan har ett så enormt flöde: "Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra sitt strå till stacken. All musik är postdigital. Huruvida digitala maskiner används för att frambringa ljudet är av mindre betydelse. Varje musikalisk situation präglas idag av det digitala utbudets överflöd. Känslor av övermättnad och rastlöshet blandas med begär efter närvaro och gemenskap." (§40, s. 66)

Vad som avses med närvaro behöver utforskas närmare.

En annan sak som kan tas upp här är frågan om musik och demokrati. Idén om ett helt igenom demokratiskt urval avfärdas. Att ständigt byta DJ (§22, s. 32) är inte demokrati, utan seriediktatur. "Det är aldrig så att människor som strålar samman på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik." (§17, s. 18) Dessa idéer pockar på vidare reflektion kring frågan om vad "demokratisk kultur", som en sådan som jag reflexmässigt drömmer om, egentligen ska innebära. Boken är öht full av exempel där det framhävs hur viktigt det är att någon tar på sig ett särskilt ansvar för att skapa den musikaliska situationen, och att detta inte riktigt låter sig förenas med idéer om lika inflytande.

Den kapitalistiska välfärdsstaten 1: Grundtesen

Den liberale ekonomen, välfärdsforskaren och bloggaren Andreas Bergh har skrivit en kärnfull bok om den svenska välfärdsstatens historia som innehåller flera påpekanden som är tankeväckande även för en socialdemokrat. Därför kommer här en serie poster med referat och kommentarer till den.

Denna post kan delas upp i flera delar.

Berghs egna bloggposter om boken
Berghs egna slides för presentation av boken

Den övergripande tesen är att Sverige blev rikt under åren 1870-1970 genom att vara en kapitalistisk välfärdsstat. Den knackigare utvecklingen 1970-1995 förklaras av att man under denna tid (eller snarare strax innan) utvecklades till en interventionistisk välfärdsstat. En tabell på s. 59 redovisar vad dessa idealtyper innebär:

1. Stabila spelregler - Aktiv konjunkturpolitik
2. Väldefinierad, starkt skyddad äganderätt - Kan lätt inskränkas med politiska beslut
3. Fri rörlighet för varor, kapital och människor - Reglering av dessa
4. Resursjämlikhet - Utfallsjämlikhet
5. Riskspridande socialförsäkringar - Progressiva skatter, riktade bidrag
   

(Skulle gärna sett en utveckling av vad "rationell arbetsdelning" (min kursiv.) innebär, mer än en post hoc-beskrivning av de förhållanden som rådde före och efter. Är detta uttryck i sammanhanget något annat än en tautologi?)

Den viktigaste politiska poängen i boken tycks mig vara negativ. (Men samtidigt, på ett märkligt sätt, glädjande.) Det är inte höga skatter, progressiva skatter eller arbetsmarknadslagstiftningen (LAS, MBL) som har gjort Sverige jämlikt. Dessa saker kom in sent i den svenska ekonomin. I början av 1960-talet hade Sverige alltjämt lägre skatter än i USA! (s. 44) Den svenska inkomstjämlikheten uppstod enligt Bergh framförallt under 1900-talets första hälft, vilket påvisas genom studier av dels höga inkomster, dels utgifterna för socialbidrag (som sjönk konstant efter 1930-talet fram till 1965).

Istället är orsakerna till den svenska jämlikheten tidiga grundskolereformer, fackföreningar och kollektivavtal samt tidiga socialförsäkringar (påbörjades redan vid 1900-talets början). Här finns en del historiskt intressant att gräva i vad gäller ursprunget till det som senare kommit att kallas socialdemokratisk välfärdsstat (se vidare läsning).

Det är inte helt uppenbart för mig hur strukturella eftersläpningar kan komma att begränsa sina uttryck till lågkonjunkturer (dvs. hur Sveriges eftersläpning kan vara allmän, när nedgångarna främst syns under enskilda år). Kan kanske åtgärdas med mer teori?

Jämför Bergh graden av statlig inblandning i ekonomin över tid? Ja, i Appendix B redovisas statistik som säger att den ekonomiska friheten i Sverige har ökat väsentligt under perioden 1970-2000. Hur var det tidigare?

Något som jag inte blir helt säker på är Berghs tes om graden av institutionell stabilitet. Vi devalverar visserligen inte längre, men motsägs inte påståendena om större stabilitet efter 1990 delvis av den reformtäthet som Bergh själv utförligt beskriver? Påståendet om kortare mandatperioder efter 1970 ställer jag mig också frågande till. Innan dess varvade vi väl riksdagsval och kommunalval vartannat år, och i båda fallen stod regeringsmakten potentiellt på spel, eftersom kommunalval indirekt också innebar val till första kammaren. Det är klart, man skulle här med stabilitet först och främst kunna mena keynesiansk stabiliseringspolitik men även denna blir väl förutsägbar efter ett tag (och just därför fungerar den inte)?

Vidare läsning:

Roine, J. och D. Waldenström (2008) "The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden 1903-2004" Journal of Public Economics, 92: 366-387.

Edebak, Per-Gunnar (2000) "Emergence of a Welfare State-Social Insurance in Sweden in the 1910s." Journal of Social Policy 29: 537-552.

Rothstein och socialismen

Professor Rothstein har skrivit en intressant artikel i Häften för Kritiska studier (2008, nr 5, vol. 197) om socialismens framtid, och vilken väg som kan tänkas vara lämplig för utforskning och politisk diskussion. Det handlar om att "ta det till nästa steg", och börja lägga fram konkreta planer för att faktiskt genomföra ekonomisk socialism.

R. påpekar att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har någon särskild plan för att åstadkomma ekonomisk socialism. Och det stämmer, sett till partiprogrammen. Vi i S har bara en punkt där vi säger att vi inte tar ställning för en viss typ av ekonomi. V har bara en formulering om att de inte har någon färdig formel för hur framtidens socialism ska se ut. Möjligen är det Marx anmärkningar om att han inte "ville skriva recept för framtidens soppkök" som spökar i detta. Anledningen till att Marx inte ville detta var möjligen att han inte ville göra bort sig som utopisterna. Kanske har det för S och V:s del också att göra med realsocialismens misslyckanden.

Vilka argument finns idag för ekonomisk demokrati? Rothstein listar tre:

- Idéerna om dynamiska effekter, att de sämst ställda skulle gynnas proportionellt mera av att man låter marknadseffekterna slå igenom, har inte infriats.
- Anställdas inflytande i företag förbättrar effektiviteten.
- Inflytande ökar trivseln bland de anställda och minskar ohälsan.

Det har, som Kenneth Eliasson visat, funnits minst sex olika typer av ekonomisk demokrati på dagordningen, nämligen statssocialism, löntagarfonder, löntagarkooperativ, funktionsssocialism, gillessocialism och modeller med företagsdemokrati (Eliasson 1996).

Rothstein argumenterar för att vi behöver en diskussion om konkret institutionell design. De största vänsterframgångarna, den representativa demokratin och välfärdsstaten, har varit konstitutionella till sin karaktär.

Vilka rättigheter medborgarna har är noggrant reglerat liksom vem som har att fatta beslut i olika frågor. När det gäller demokratin är allt som har att göra med rösträtt, valsystem, yttrandefrihet och rättssäkerhet utomordentligt noggrant specificerat i gällande regelverk. När det uppstår tveksamheter i enskilda tillämpningsfall är det dessutom lika noggrant reglerat vilka instanser som har att besluta om hur lagverket skall tolkas. I denna ordning står dessutom den enskilda individens rättigheter i centrum, inte några kollektivs.

När det kommit till sådant som försöken med löntagarfonderna, har den konstitutionella frågorna dock varit väldigt oklara, på minst tre punkter.
1. Vilka företag skulle dessa fonder äga kapital i? Vem bestämmer detta?
2. Vad skulle detta ha inneburit för löntagarna i dessa företag?
3. Hur hantera orättvisor som uppstår mellan löntagare som arbetar i dessa företag och de som står utanför (inkl. de som arbetar i offentlig sektor).

Även representativ demokrati och välfärdsstat har handlat om omfördelning av makt och resurser.

Vi behöver ett nytt vänsterintresse för form- och processfrågor. Organisering, inte revolution. Ett program för en ny ekonomisk ordning, måste kunna besvara följande tre frågor.

1. Vem ska bestämma vad som ska produceras?
2. Vem ska bestämma över hur produktionen ska organiseras?
3. Vem ska bestämma hur det ekonomiska resultatet ska fördelas?

Vidare läsning från referenslistan:

Eliasson, Kenneth. 1996. LO-ledningen och företagsnämnderna (Diss.). Gothenburg: Department of Political Science, University of Gothenburg.

Richard Rorty - Achieving Our Country (1998)

Här är några av mina excerpter från Richard Rortys Achieving Our Country (1998) som någon mer kanske kan ha nytta av. Det rör framförallt den amerikanska vänsterns utveckling, och har egentligen inte full bäring på den svenska situationen, men innehåller ändå en del lärdomar och resonemang som kan vara tillämpliga även i våra försök att återuppfinna socialdemokratin.

Utan att han själv beskriver det så, tror jag Rorty också är tidigt ute med att problematisera det som Dr. Palmås kallar 68-tänk. Även små förbättringar räknas, etc.

s. 3: "National pride is to countries what self-respect is to individuals: a necessary condition for self-improvement. Too much national pride can produce bellicosity and imperialism, just as excessive self-respect can produce arrogance. But just as too little self-respect makes it difficult for a person to display moral courage, so insufficient national pride makes energetic and effective debate about national policy unlikely."

s. 3: "Those who hope to persuade a nation to exert itself need to remind the country of what it can take pride in as well as what it should be ashamed of. They must tell inspiring stories about episodes and figures in the nation's past - episodes and figures to which the country should remain true."

s. 9: "For James, disgust with American hipocrisy and self-deception was pointless unless accompanied by an effort to give America reason to be proud of itself in the future. The kind of proto-Heideggerian cultural pessimism which Adams cultivated seemed, to James, decadent and cowardly. "Democracy", James wrote", "is a kind of religion, and we are bound not to admit its failure.""

s. 15: "Dewey and Whitman wanted Americans to continue to think of themselves as exceptional, but both wanted to drop any reference to divine favor or wrath."

s. 20: "But there is another form of Hegelian historicism which survives Popper's criticisms intact. In this form, historicism is simply the temporalization of what Plato, and even Kant, try to eternalize. It is the temporalization of ultimate significance, and of awe."

s. 29: "democracy is the only form of moral and social faith which does not 'rest upon the idea that experience must be subjected at some point or other to some form of external control: to some "authority" alleged to exist outside of the processes of experience'"

s. 32: "To say that certain acts do make [national pride] impossible is to abandon the secular, antiauthoritarian vocabulary of shared social hope in favor of the vocabulary which Whitman and Dewey abhorred: a vocabulary built around the notion of sin."

s. 33: "But now suppose that on has in fact done one of the things one could not have imagined doing, and finds that one is still alive. At that point, one's choices are suicied, a life of bottomless self-disgust, and an attempt to live so as never to do such a thing again." s. 34: (citerat av Andrew Delbanco) "evil was the failure of imagination to reach beyond itself, the human failure to open oneself to a spirit that both chastises the enduring comfort of reciprocal love."

s. 91: "let me cite a passage from Dewey's Reconstruction in Philosophy in which he expresses his exasperation with the sort of sterile debate now going on under the rubric of 'individualism versus communitarianism.' Dewey thought that all discussions which took this dichotomy seriously 'suffer from a common defect. They are all commited to the logic of general notions under which specific situations are to be brought. What we want is light upon this or that group of individuals, this or that concrete human being, this or that special institution or social arrangement. For such a logic of inquiry, the traditionally accepted logic substitutes discussion of the meaning of concepts and their dialectical relationship with one another.' Dewey was right to be exasperated by sociolpolitical theory conducted at this level of abstraction. He was wrong when he went on to say that ascending to this level is typically a rightist maneuver, one which supplies 'the apparatus for intellectual justifications of the established order.' For such ascents are now more common on the Left than on the Right."

s. 94: "In its Foucauldian usage, the term 'power' denotes an agency which has left an indelible stain on every word in our language and on every institution in our society. It is always already there, and cannot be spotted coming or going. One might spot a corporate bagman arriving at a congressman's office, and perhaps block his entrance. But one cannot block off power in the Foucauldian sense. Power is as much inside one as outside one. It is nearer than hands and feet. As Edmundson says: one cannot 'confront power; one can only encounter its temporary and generally unwitting agents... [it] has capacities of motion and transformation that make it a preternatural force.' Only indeterminable individual and social self-analysis, and perhaps not even that, can help us escape form the infinitely fine meshed of its invisible web. The ubiquity of Foucauldian power is reminiscent of the ubiquity of Satan, and thus of the ubiquity of original sin - that diabolical stain on every human soul. I argued in my first lecture that the repudiation of the concept of sin was at the heart of Dewey and Whitman's civic religion. I also claimed that the American Left, in its horror at the Vietnam War, reinvented sin. It reinvented the old religious idea that some stains are ineradicable. I now wish to say that, in committing itself to what it calls 'theory,' this left has gotten something which is entirely too much like religion. For the cultural Left has come to believe that we must place our country within a theoretical frame of reference, situate it within a cast quasicosmological perspective."

s. 98: "The current leftist habit of taking the long view and looking beyond nationhood to a global polity is as useless as was faith in Marx's philosophy of history, for which it has become a substitute."

s. 100: "This left wants to preserve otherness rather than ignore it."

s. 101: "But you cannot urge national political renewal on the basis of descriptions of fact. You have to describe the country in terms of what you passionately hope it will become, as well as in terms of what you know it to be now. You have to be loyal to a dream country rather than to the one to which you wake up every morning. [...] But the country of one's dream must be a country one can imagine being constructed, over the course of time, by human hands."

s. 114: "By 'campaiging,' I mean something finite, something that can be recognized to have succeeded or to have, so far, failed. Movements, by contrast, neither succeed nor fail. They are too big and too amorphous to do anything that simple. They share in what Kierkegaard called 'the passion of the infinite.' They are exemplified by Christianity and Marxism, the sort of movements which enable novelists like Dostoevsky to do what Howe admiringly called 'feeling thought'."

s. 115: "This kind of politics [movements] assumes that things will be changed utterly, that a terrible new beauty will be born."

s. 121: "What would or past look like if we decided that (in the words that Bruno Latour takes as the title of his brilliant book) 'we have never been modern' - that history is an endless network of changing relationships, without any of the great climactic ruptures or peripeties, and that terms like 'traditional society,' 'modern society,' and 'postmodern society' are more trouble than they are worth."

s. 122: "... we might lose dramatic intensity. But we might help immunize ourselves against the passion of the infinite. If we dropped references to movements, we could settle for telling a story about how the human beings in the neighborhood of the North Atlantic made their futures different from their pasts at a constantly acceleating pace. We could still, like Hegel and Acton, tell this story as a story of increasing freedom. But we could drop, along with any sense of inevitable progress, any sense of immanent teleology."

Debattartikel om FRA-lagen

Idag gör S-studenters IT- & integritetsnätverk ett utspel på Newsmill inför rikdagens votering om FRA 2.0 om några timmar. Och det är undertecknad som är huvudförfattare.

Fleischer om upphovsrätt

Detta har väl knappast att göra med det jag vill kalla socialdemokratins kärnfrågor, men eftersom jag ska ingå i en grupp som ska försöka formulera åsikter om detta i S-studenter, så tar jag och kladdar lite om det här.

Var och såg Rasmus Fleischer föreläsa för chalmerister om upphovsrättens historia och om varför vi nu har de strider vi har. Rätt mycket av det han var sådant som är välbekant från hans flitiga bloggande, och kanske främst från denna essä, men det fanns en del påpekanden och finesser i resonemanget som var nya för mig.

Distinktionen idé / uttryck, som var fundamental för den första upphovsrätten (eller författarrätt, som det hette då) är tydligt knuten till en textkultur. Det är svårt att tänka sig samma uppdelning vad gäller musik. Detta tar sig uttryck i att skyddet för musikaliska verk i viktiga avseenden är strängare än för texter. Man får citera gratis, men inte sampla. När sedan upphovsrätten utvidgades från "text" till "verk" gjorde man, för att förklara det senare begreppet, även en distinktion mellan inre och yttre uttryck. På så sätt var "verket" något som stod över det medium som det var framställt i, men samtidigt något annat än de "idéer" (exv. ord, faktauppgifter, toner, ackord) som alla är eniga om att ingen kan äga.

När upphovrätten nu började reglera verk blev också många flera användningssätt reglerade. Tidigare hade man fått göra vad man ville med noterna när man hade köpt dem. Nu fanns det plötsligt också en rad idéer om att det inte var tillåtet att framföra ett stycke hur som helst. Här blev framförallt distinktionen privat / offentlig central. Förr var detta ganska enkelt, eftersom privata och offentliga rum kunde definieras utifrån fysisk arkitektur, på ett sätt som är svårt på Internet. Det fanns dock redan på den tiden vissa gränsfall. Användning i undervisning diskuteras än idag. Religiösa bruk fick ett särskilt undantag (psalmsång). Föreningar har varit ett annat ständigt problem. Man har stannat vid slutna sällskap. Inte allmänna föreningar, men ordenssällskap.

Den nya mångfalden av reglerade användningsområden gav upphov till att man inrättade kollektiva organisationer för att bevaka dessa rättigheter. Dessa tar betalt till utifrån standardtaxor. Det finns ingen individuell prissättning på stycken. De fördelar pengarna utifrån statistiska beräkningar om hur användningen "borde vara", vilka i högsta grad kan problematiseras. Påståendena om att upphovsrätten skulle vara en marknadsekonomi tycks högst tvivelaktiga i ljuset av detta.

Spår att följa upp: Stims odemokratiska organisationsformer. De har olika grader av medlemskap.

Upphovsrätten är politisk på så sätt att den definierar sociala relationer. Detta märks inte minst i nästa steg. När bandspelaren uppfanns 1950, hade man en apparat där skriv- och läsfunktionerna var integrerade (till skillnad från tryckpress eller grammofon), och därmed tillgängliga för den vanlige användaren. För att råda bot på detta förespråkade Stim etc. en kassettavgift, vilket blev verklighet, men först 1999. Detta system förutsätter dock en sträng uppdelning mellan producenter och konsumenter, och att det bara är de senare som använder kassettband (eller iPods, eller CD-skivor etc.)

I detta finns en rad roliga gränsfall. Man har ingen avgift på kopieringspapper, men däremot på vissa kopieringsmaskiner inom utbildningsväsendet.

(Kuriosum: Stims remissvar från 1949 där man förordar förbjudande av bandspelare. Sett utifrån den tiden var dock bandspelare militär högteknologi.)

Efter att fler och fler medier tagits in under upphovsrätten banér, sker det under 1900-talets slut en konvergens. Alla medier blir binär kod. (Idag får dock nya konstformer inte status av verk längre. Jfr en spellista från en DJ, bloggande.)

Ledordet har därför blivit "teknikneutralitet". Denna är dock en chimär, som kan illustreras i otaliga exempel. T.ex. kan man sälja en begagnad skiva, men inte begagnade mp3-filer. (Kuriosum: Det är lagligt att köpa en CD-skiva, bränna av den och sälja första skivan vidare, men inte den andra.)

Striderna kring upphovsrätten står oftast kring indexeringen av material, metadatan. I synnerhet kring de verktyg som kan användas för att automatisera taggandet av filer med metadata.

Skillnaden mellan patent och upphovsrätt är att pantenten faktiskt skyddar idén, inte bara uttrycket.

Socialdemokrati som ideologi och föreställd gemenskap

Det sägs att socialdemokratin inte är en ideologi.

Socialdemokratin är kanske inte, i likhet med socialism, konservatism och liberalism, vad man kan kalla en renodlad ideologi. Men nödgas vi för den sakens skull nöja oss att kalla fenomenet, som Erik Laakso, som ett hopkok av de klassiska ideologierna, eller kort och gott Socialkonservatistliberaler?

En jämförelsevis ny argumentationsfront inom den politiska filosofin,
Kommunitarianismen, har på senare år präglat det socialdemokratiska självmedvetandet och varit central i såväl självrannsakan som sökandet efter en ny framtid för reformismen. En kommunitär läsning verkar möjliggöra finare distinktioner och en rimlig historisk förståelse av Socialdemokratins utveckling bortom ideologitriaden. Så även om Göran Perssons självgivna epitet ”social demokrat” förefaller exemplifiera ett hopkok av de grundläggande ideologierna som fallit svenska folket på läppen i över 70 år, är socialdemokratin som rörelse mer än så.

Inom den politiska filosofin har kommunitarianismen sedan en tid utgjort ett alternativ någonstans mellan socialkonservatism och socialliberalism. Framförallt genomsyras denna strömning av ifrågasättandet av den individualistiska rättvisefilosofi som varit hegemon ända sedan Rawls revolutionerade den politiska filosofin genom A theory of justice på 80- talet.

Exempelvis söker sig Anders Nilsson och Örjan Nyström i Reformismens möjligheter Socialdemokratins rötter i de kommunitära reaktioner som följde på kapitalismens utbredning under den liberala vågen i slutet av 1800-talet. De oreglerade marknadskrafterna skapade otrygghet och social upplösning, som möttes av kommunitära reaktioner som innebar en tillflykt till en föreställd social gemenskap. Istället för att ideligen värderas utifrån ett skiftande marknadsvärde hungrade människan efter delaktighet i något större, en överindividuell moralisk gemenskap som manifesterade sig i två dimensioner som genomgående präglat socialdemokratins utveckling:

• style="">Marknadskrafternas upplösning av sociala och moraliska band, genererade en folklig nationalism. Denna manifesterades tanken om folkhemmet eller det goda hemmet: folkgemenskapen som bygger samhället av jämlikar.
  
• Tron på marknadskrafternas frigörande minskade utrymmet för politisk handling, vilket landade i en politisk determinism som anpassade sig till marknadens behov. Socialdemokratin innebar en återuppväckelse av tron på politiken, en vilja till politisk makt som kunde styra samhället i en önskad riktning.

Arbetarrörelsen kanaliserade skickligt dessa kommunitära reaktioner och fann i det konservativa begreppet folkhemmet ett uttryck för människans hunger efter gemenskap. Franska revolutionens frihet, jämlikhet och broderskap blev paroller för ett medborgarhem som blev demokratiskt till sin karaktär. (Till skillnad från i Tyskland, där liknande strömningar urartade i fascismens nations- och rasgemenskap).

En sak som utmärker Socialdemokratin är dess förmåga till att samla breda väljargrupper under sin fana, och detta under paroller som inspirerats av samtliga ideologier. Mer än som ett hopkok, låter Socialdemokratin nu som ett kommunitärt subjekt. En rörelse av mer än enskilda individer, som betraktar samhället eller gemenskapen som en organism. Härmed verkar den ideologiska triaden vara överskriden sedan länge, gemenskapen uttrycker sig olika beroende på rådande samhälles kultur, nationalitet och moral. Men som S Anderberg påpekar om olika kommunitaristiska inriktningar:

”Gemensamt för dem alla är ambitionen att balansera rättigheter och ansvar samt att uppnå balans i samhället mellan staten, marknaden och de gemenskaper som utgör samhället, framför allt i sociala och moraliska frågor”

http://kultforum.blogspot.com/2009/06/kommunitarianism-konservatism.html

Socialdemokratin balanserade skickligt människans frihetssträvan med gemenskapens inbördes jämlikhet. Kanske har Socialdemokratin varit så framgångsrik genom åren just eftersom den är följsam vis a vis folkets strävan efter gemenskap. Att försöka förstå Socialdemokratisk ideologi i avsaknad av ett utvecklat begrepp av den gemenskap som utgjorde dess politiska subjekt, ter sig dock svårt.

Hur lika är vi?

Dags att pröva vingarna lite grand:

När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:

Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.

* För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
* För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.

Frågor:

Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).

Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.

I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.

Socialdemokrati är ingen ideologi |

Erik Laakso skriver att socialdemokratin inte på något entydigt sätt är "socialism", utan är kombination av de tre stora. "Socialism" i någon strängare mening, eller ens i partiprogrammets mening, har man aldrig verkat för att genomföra.

Dags för nytt partiprogram

Magnus Ljungkvist kommer med några kommentarer till Socialdemokraternas programutveckling i de rent kvantitativa dimensionerna.