Callinicos om Lukács, Gramsci och Frankfurtskolan

Detta är lite noteringar apropå läsningen av ett par avsnitt i Alex Callinicos Samhällsteori. Det är mest stolpar, grundläggande klarlägganden och svepande avfärdanden - inga djupare insikter i de olika tänkarnas verk.

Lukács och Gramsci får här representera dels upproret mot fatalismen hos Marx och den andra internationalens marxism (ffa Kautsky och Plechanov, men här nämns även namn som Lenin, Luxemburg, Bucharin, Hilferding och Bauer), där klassmedvetande (och därmed, tycks det mig, aktörsperspektivet) får en större roll i historiens gång, som inte längre bara bestäms av "objektiva ekonomiska förhållanden". En självklarhet idag.

Om tesen om kapitalismens "irrationalitet" (rätt vanlig i vänsterjargong än idag): "...för att beteckna ett förhållande som irrationellt krävs ett perspektiv ur vilket en sådan bedömning kan göras och som självt kan visas vara rationelllt. När exempelvis Weber säger att 'rent ekonomiska relationer' är målrationella men 'etiskt irrationella' menar han att de är irrationella i förhållande till en värderationell religiös etik. Däremot tror han inte att de sista värden som grundlägger en sådan religiös etik kan bevisas vara rationella [...]. Lukács lösning på detta problem var att argumentera för att den rationella ståndpunkt från vilken samhället bör betraktas ser det som en integrerad helhet" (s. 294-295). Detta perspektiv är enligt Lukács "det proletära klassmedvetandet", vilket inte är någon rent intellektuell "teori" utan minst lika mycket en känsla som växer fram ur arbetarnas erfarenhet av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Gramsci räddes till skillnad från Lukács inte vad Callinicos på ett ställe kallar "relativism" (vilket i sammanhanget pragmatiskt sett egentligen betyder "att inte tro att historien har ett förutbestämt slut"), då han helt anammade det pragmatiska sanningsbegreppet. Inte heller verkar han ha trott att arbetarklassens världsåskådning var vad Hegel egentligen hade skymtat när han trodde sig skåda världsanden. Samtidigt framstår hans teori i Callinicos framställning ändå som rätt så determinerad. Det krävs agens, men historien har ändå en riktning, som denna agens ska fullfölja. (Det är möjligen i ett liknande ljus som man ska tolka en fras som "vår historiska uppgift och plikt" i Det lär oss historien.)

På det hela taget framstår Lukács och Gramscis marxism mest som en påminnelse om att "vi måste göra något för att något ska hända". Men på något sätt lyckas de ändå bevara den eländige historieteleologi.

I avsnittet om Frankfurtskolan handlar det på de första sidorna om IfS:s historia, donationen från Weil, flykten till USA, akademiseringen av marxismen.

Hos Frankfurtskolan finns inte längre de stora förhoppningarna på arbetarklassen som "historiens subjekt" (dvs. dess fullbordare, den världsandefunktion). Man är överhuvudtaget skeptisk till "totaliserande subjekt". Adorno drar paralleller mellan idén om historiens subjekt och vad han själv ser som totalitära, konformerande tendenser i kapitalismen.

"I sitt filosofiska huvudverk Negative Dialektik (1966) drev han tesen att den tyska idealistiska filosofin, som kulminerade i Hegel, systematiskt hade frånkänt det icke-identiska - den enskilda, det särskilda, det materiella, det empiriska - någon som helst giltighet [ansåg inte Adorno själv, i alla fall tidigt, att fakta inte är någon falsifieringsinstans?]. Allting reduceras istället till en skapelse av den absoluta, självkonstituerande subjektiviteten." (s. 354) Subjektets strävan mot upplysning leder till subjektivitetens död, eftersom vad subjektiviteten strävar efter just kontroll av subjektiviteten.


Samtidigt kopplar man subjektivitetens död till historiska fenomen som är så grundläggande att det som kanske började som samhällskritik slår över i civilisationskritik. Med en formulering från Habermas förankrar man "den mekanism som ger upphov till medvetandets reifikation i arthistoriens antropologiska grundvalar". Det gick fel redan vid den neolitiska revolutionen, eller kanske rentav innan dess, då vi började "reproducera oss genom arbete". Det tycks rentav gå en rak linje från detta detta till fascismen. (Ehmm, kan någon bortförklara det så att de inte ser fullt så löjliga ut...) Vad ska vi ta oss till då? Och vi som ändå tycker att livet är rätt behagligt?

Det kan noteras att denna syn på arbete som mänsklighetens fördärv, tycks gå rakt på tvärs mot Marx antropologi, där arbetet är grundläggande för människans självförverkligande. A & H:s lära förlägger också mänsklighetens fördärv långt bortom allt som kan kallas "kapitalism". Snarare är det allt som kan kallas "civilisation" som förkastas.

Frankfurtskolan är heller inte någon teori om någon väg framåt. Det handlar bara om hur hopplöst allt har blivit, under "den auktoritära staten" i "den förvaltade världen". Jag har länge haft intrycket, och Callinicos framställning bekräftar detta, att Adorno & COs syn på fascism, kommmunism och organiserad kapitalism (i kontrast till 1800-talets konkurrenskapitalism) som tre varianter på "den auktoritära staten", dvs. i grund och botten "samma sak", andligen sett. Alla tre utplånar "subjektiviteten". Är inte detta en intellektuell härdsmälta av minst samma mått som när Heidegger hävdande att fördrivandet av tyskar från Östeuropa efter andra världskriget var "samma sak" som Förintelsen?

Säga vad man vill om konsumtionskonformismen under kapitalismen (bla bla bla) men nog är dagens västerländska samhällen långt mer pluralistiska och inkluderande än tidigare samhällen. Nog erbjuder vår samhällsform långt större variation i subjektiv frihet, i betydelsen livsåskådningar, livsformer och -möjligheter än något tidigare samhälle, i den mån sådant nu kan mätas på en generell nivå. Någon som säger emot mig på det?

Vad är det för poäng jag har svårt att förstå? Kärnan är nog att jag har svårt att förstå vad det var som Adorno och Horkheimer var så förtvivlade över. Marcuses utopier om instinkternas befrielse avfärdas (?) av Callinicos med att de "påminner om de utopiska socialisternas spekulationer" (s. 362), men vad man än tycker om dem är den i alla fall lite greppbara och möjliga att resonera praktiskt kring. Men vad A & H saknar, bortsett från barndomens minnen av att somna in till att mamma och pappa sitter i salongen och spelar Beethovens sonater för violin och piano, går över huvudet på mig.

En sista notering: Marcuse sägs ha förespråkat "integration av subjekt och objekt", något som A & H ska ha avvisat. Vad handlade detta om? Vad var A & H:s motargument? Har detta någon koppling till A & H:s rädsla för "pragmatiserat tänkande"?