När jag städade bland gamla bokmärken häromveckan hittade jag ett gammalt inlägg av Andreas Bergh, som sedan dess har kliat en hel del i huvudet på mig. Det gäller hur pass lika vårt parti och de borgerliga har varit och är. Jag tar den som utgångspunkt för att formulera några riktningsgivande frågeställningar för arbetet här på bloggen:
Möjligen misstolkar Bergh det inledande citatet (det tycks mig uttrycka precis det han själv skriver), men hans formuleringar av en grundläggande enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga är tankeprovocerande.
* För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
* För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.
Frågor:
Hur ny är denna enighet? Har den inte varit rätt långtgående även tidigare? Även om just moderaterna nu förmodligen befinner sig närmare den politiska mitten än vad de någonsin gjort tidigare, så har uppslutningen bakom uppbyggnaden av välfärdsstaten alltid varit rätt bred. Bred på gränsen till hycklande, verkar vissa ha menat (har dock ännu inte läst Partierna och den stora staten). Jag vill också minnas att Göran Hägg, både i Svenskhetens historia och Välfärdsåren menar att även om ATP-frågan föranledde rätt hetsiga kampanjer, så var det i praktiken en strid om detaljer (de borgerliga såg en möjlighet att vinna regeringsmakten med taktisk retorik; ATP-systemet var inte så omfattande i sina omfördelningsambitioner som det senare har framstått).
Stämmer verkligen påståendet om intention i den andra formuleringen? Att en relativt skarp åtskillnad mellan "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden blivit följden av de socialdemokratiska försöken att stärka arbetstagarnas ställning kan jag åtminstone till nöds gå med på, men var detta verkligen en avsikt med denna politik? Om det är en bra eller en dålig politik är en annan fråga.
I vilken mån stämmer tesen om enighet? Med tillräckligt allmänna formuleringar kan man alltid finna en "grundläggande enighet" mellan politiska partier (samtliga riksdagspartier är ju exv. eniga om att demokrati är önskvärt, men detta säger inte mycket) Gäller enigheten även medlen? Vill inte de borgerliga bygga om välfärdsstaten ordentligt? Själv lever jag i föreställningen (förvisso inte alltför systematiskt underbyggd) att de borgerliga på längre sikt vill bygga om bygga om den svenska välfärdsstaten från en socialdemokratisk till en mer liberal sådan (i Esping-Andersenska termer). Socialförsäkringarna ska bli mer individualiserade och stödet till de mindre välbeställda mer behovsprövat. Å andra tycks mig även socialdemokraterna tagit flera steg i denna riktning på senare år, åtminstone vad beträffar praktisk politik. Och skillnaden mellan att göra något för att man vill det och göra något för att man måste är, frankly speaking, helt oväsentlig i politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar