Fleischer om upphovsrätt

Detta har väl knappast att göra med det jag vill kalla socialdemokratins kärnfrågor, men eftersom jag ska ingå i en grupp som ska försöka formulera åsikter om detta i S-studenter, så tar jag och kladdar lite om det här.

Var och såg Rasmus Fleischer föreläsa för chalmerister om upphovsrättens historia och om varför vi nu har de strider vi har. Rätt mycket av det han var sådant som är välbekant från hans flitiga bloggande, och kanske främst från denna essä, men det fanns en del påpekanden och finesser i resonemanget som var nya för mig.

Distinktionen idé / uttryck, som var fundamental för den första upphovsrätten (eller författarrätt, som det hette då) är tydligt knuten till en textkultur. Det är svårt att tänka sig samma uppdelning vad gäller musik. Detta tar sig uttryck i att skyddet för musikaliska verk i viktiga avseenden är strängare än för texter. Man får citera gratis, men inte sampla. När sedan upphovsrätten utvidgades från "text" till "verk" gjorde man, för att förklara det senare begreppet, även en distinktion mellan inre och yttre uttryck. På så sätt var "verket" något som stod över det medium som det var framställt i, men samtidigt något annat än de "idéer" (exv. ord, faktauppgifter, toner, ackord) som alla är eniga om att ingen kan äga.

När upphovrätten nu började reglera verk blev också många flera användningssätt reglerade. Tidigare hade man fått göra vad man ville med noterna när man hade köpt dem. Nu fanns det plötsligt också en rad idéer om att det inte var tillåtet att framföra ett stycke hur som helst. Här blev framförallt distinktionen privat / offentlig central. Förr var detta ganska enkelt, eftersom privata och offentliga rum kunde definieras utifrån fysisk arkitektur, på ett sätt som är svårt på Internet. Det fanns dock redan på den tiden vissa gränsfall. Användning i undervisning diskuteras än idag. Religiösa bruk fick ett särskilt undantag (psalmsång). Föreningar har varit ett annat ständigt problem. Man har stannat vid slutna sällskap. Inte allmänna föreningar, men ordenssällskap.

Den nya mångfalden av reglerade användningsområden gav upphov till att man inrättade kollektiva organisationer för att bevaka dessa rättigheter. Dessa tar betalt till utifrån standardtaxor. Det finns ingen individuell prissättning på stycken. De fördelar pengarna utifrån statistiska beräkningar om hur användningen "borde vara", vilka i högsta grad kan problematiseras. Påståendena om att upphovsrätten skulle vara en marknadsekonomi tycks högst tvivelaktiga i ljuset av detta.

Spår att följa upp: Stims odemokratiska organisationsformer. De har olika grader av medlemskap.

Upphovsrätten är politisk på så sätt att den definierar sociala relationer. Detta märks inte minst i nästa steg. När bandspelaren uppfanns 1950, hade man en apparat där skriv- och läsfunktionerna var integrerade (till skillnad från tryckpress eller grammofon), och därmed tillgängliga för den vanlige användaren. För att råda bot på detta förespråkade Stim etc. en kassettavgift, vilket blev verklighet, men först 1999. Detta system förutsätter dock en sträng uppdelning mellan producenter och konsumenter, och att det bara är de senare som använder kassettband (eller iPods, eller CD-skivor etc.)

I detta finns en rad roliga gränsfall. Man har ingen avgift på kopieringspapper, men däremot på vissa kopieringsmaskiner inom utbildningsväsendet.

(Kuriosum: Stims remissvar från 1949 där man förordar förbjudande av bandspelare. Sett utifrån den tiden var dock bandspelare militär högteknologi.)

Efter att fler och fler medier tagits in under upphovsrätten banér, sker det under 1900-talets slut en konvergens. Alla medier blir binär kod. (Idag får dock nya konstformer inte status av verk längre. Jfr en spellista från en DJ, bloggande.)

Ledordet har därför blivit "teknikneutralitet". Denna är dock en chimär, som kan illustreras i otaliga exempel. T.ex. kan man sälja en begagnad skiva, men inte begagnade mp3-filer. (Kuriosum: Det är lagligt att köpa en CD-skiva, bränna av den och sälja första skivan vidare, men inte den andra.)

Striderna kring upphovsrätten står oftast kring indexeringen av material, metadatan. I synnerhet kring de verktyg som kan användas för att automatisera taggandet av filer med metadata.

Skillnaden mellan patent och upphovsrätt är att pantenten faktiskt skyddar idén, inte bara uttrycket.