Inte så proffsigt

Nu ska vi bara lite snabbt skriva ned några kommentarer till Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007). Jag trodde själv att den skulle vara det stora försvaret för professionalism i kulturvärlden, men dessvärre är det inte något särskilt proffsigt försvar. Flera av de centrala invändningarna har på ett svenskt plan formulerats av Andres Lokko, men kan förtjäna att förtydligas. Keen ägnar väldigt mycket utrymme åt att kasta tvivel över vissa aktörers motiv i de processer han beskriver. Framförallt Jimmy Wales. Motiv må kunna ifrågasättas, men det intressanta i sammanhanget är snarare konsekvenser.

Romantiseringen av det gamla mediesystemet (som uteslutande består av New York Times och The Guardian) är stundtals så stor att boken inte riktigt kan tas på allvar. För att ta ett exempel av många: falska gräsrotskampanjer är ingalunda något nytt. Det slår mig att en av Edward Bernays första och mest framgångsrika kampanjer följde ett sådant koncept. Det har alltid varit viktigt att reklam inte ska se ut som reklam. Möjligen har möjligheterna till sådant nu blivit större, men har inte också konsumenterna blivit smartare?

Ibland tycks rentav hans argument helt inkonsekventa. Å ena sidan påstås "Web 2.0" vara alltför splittrat för att kunna utöva något som helst inflytande på samhället. Å andra sidan beskriver han hur systemet kan sprida vissa saker (skvaller) med en aldrig tidigare skådad hastighet (tydligen rentav snabbare än det gamla mediesystemet). En annan motsägelse är att Keen, fastän han inte har mycket till övers för "the wisdom of the crowd" ändå använder försäljningssiffror som bevis för att Paul Simons, Beatles och Pink Floyds skivor är bra (men inte Britney Spears!). Och han tycks, som en annan skivbolagsdirektör, sörja nedgången i hitlistornas betydelse.

En sak som drog ned mitt intresse som läsare var dessutom att Keen inte kan hålla sig till frågan om amatörismens konsekvenser i kulturlivet, utan måste dra in frågor som barnporr och spelmissbruk. Relevanta frågor, kan man tycka, men Keen har egentligen inte mycket till analys att komma med, utan bara förkastelsedomar. Inte heller handlar problemen med anonymitet och förtroende på Internet om "amatörism".

Mitt i alltsammans tar ändå Keen upp vissa saker som man kan vara bekymrad över. Hur ska "högkvalitetsskribenter" som Robert Fisk eller Roger Ebert (ett för mig särskilt träffande exempel) kunna överleva i ett helt igenom bloggifierat system? Hur ska man öht kunna upprätthålla en granskande journalistik? Jag är benägen att hålla med Keen om att medborgarjournalistik kan ha betydande svårigheter att uppfylla denna funktion. Men problemet torde tarva en närmare analys, och Keen har inte mycket att komma med där.

Slutligen: Keen citerar ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. I Keens användning tycks det faktiskt betyda att felaktiga utsagor bokstavligt sprids fortare än sanna. De ontologiska implikationerna av detta är svindlande.