Ett par noteringar om Det postdigitala manifestet

Den oefterhärmlige Rasmus Fleischer släppte för ett tag sedan Det postdigitala manifestet. En skrift som (as usual, när det gäller honom) sväller över alla bräddar i idérikedom. Den tar sin utgångspunkt i en fråga om hur individen ska hantera dagens musikaliska överflöd (och varför shufflefunktionen inte är en lösning!), men vidgas efter hand till att omfatta mer kulturpolitiska frågeställningar. Fleischer introducerar några distinktioner som är värda att arbeta vidare med på det området.

Tanken på ett estetiskt system finns inkodad i kulturpolitiken, i hela det komplex som kallas för upphovsrätt, liksom i gällande skattelagstiftning. Systemets gränser för vilka aktiviteter som får räknas som konst är trögrörliga, men ändå föränderliga. Högst förenklat premieras skapandet och framförandet av "verk" på bekostnad av de flyktiga aktiviteter som inte handlar om att följa ett manus eller efterlämna ett dokument.

På detta sätt kan man säga att kulturpolitiken har verkproduktion som sitt mål. Däremot är de urval, de mer flyktiga iscensättningar om DJs eller curatorer står för, inte skyddade.

Fleischer ger ett slags alternativ när han talar om "närvaroproduktion" som det egentligt åtråvärda. Värdet av "ny musik" i betydelsen nyskriven eller nyinspelad kan ifrågasättas när vi redan har ett så enormt flöde: "Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra sitt strå till stacken. All musik är postdigital. Huruvida digitala maskiner används för att frambringa ljudet är av mindre betydelse. Varje musikalisk situation präglas idag av det digitala utbudets överflöd. Känslor av övermättnad och rastlöshet blandas med begär efter närvaro och gemenskap." (§40, s. 66)

Vad som avses med närvaro behöver utforskas närmare.

En annan sak som kan tas upp här är frågan om musik och demokrati. Idén om ett helt igenom demokratiskt urval avfärdas. Att ständigt byta DJ (§22, s. 32) är inte demokrati, utan seriediktatur. "Det är aldrig så att människor som strålar samman på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik." (§17, s. 18) Dessa idéer pockar på vidare reflektion kring frågan om vad "demokratisk kultur", som en sådan som jag reflexmässigt drömmer om, egentligen ska innebära. Boken är öht full av exempel där det framhävs hur viktigt det är att någon tar på sig ett särskilt ansvar för att skapa den musikaliska situationen, och att detta inte riktigt låter sig förenas med idéer om lika inflytande.