Kielos - Våldtäkt och romantik

Nu är det dags att teckna ned ett par anmärkningar om Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik, som har dröjt sig kvar. Det är möjligt att boken, som Linna Johansson påstår, inte är särskilt originell (och slutet kändes onekligen lite snopet på något sätt), men för mig som inte läst så mycket i ämnet var det en intressant introduktion.

En god del av texten utgörs av ett försök att hitta en kärna i våldtäkten, för att bygga upp en allmän teori. Ett centralt inslag här är en polemik mot tesen att våldtäkt är en fråga om makt och inte om sex. Kielos väljer Catherine MacKinnon och Ann Heberlein som motståndare.Men i argumentationen mot dem tycks det mig som om att hon, i alla fall delvis, talar förbi varandra. MacKinnon och Heberlein talar om moral och straffrätt. MacKinnon talar också om orsaker till våldtäkt. När Kielos driver tesen om att våldtäkt och sexualitet visst hör ihop talar hon om den våldtagnas erfarenhet, möjliga konsekvenser i hennes senare liv, om våldtäkt som kulturellt fenomen, och dess konsekvenser för relationerna mellan män och kvinnor.

Vad Heberlein och MacKinnon driver är väl snarast att alla föreställningar om våldtäkt som evig besudling bör avskaffas. Och att vi inte bör tänka på våldtäkt som något annat än våld just därför. Är dessa förklarande och normativa teorier om våldtäktens orsaker och moraliska status verkligen svårt att förena med andra, beskrivande teorier om våldtäkternas konsekvenser och kulturella betydelse?

En tanke som slog mig under läsningen är att det finns åtminstone tre olika nivåer för målet med våldtäktsbekämpning:

1. Att inga våldtäkter ska begås.
2. Avskaffa all "vilja att våldta".
3. Avskaffa själva idén om våldtäkt.

2 är ett "större" mål än 1, och 3 är större (mer omfattande) än de båda andra. Skulle man rita upp dem i ett Venn-diagram skulle det bli tre cirklar i varandra: (3 (2 (1) ) ). Kielos har (förvisso i ett inte alltför seriöst sammanhang) kritiserat Birgitta Ohlsson för att på sin höjd vilja göra 1 (eller, mer specifikt, bara göra 1 för medelklasskvinnor).

2 är förmodligen en förutsättning för att kunna genomföra 1 på ett meningsfullt sätt. 3 blev jag vid läsningen av boken lite mer ambivalent inför. När Kielos i boken talar om "att konstruera sig själv som våldtäktsbar" lät det för mig som att hon förespråkar något i stil med att ta bort begreppet ur det allmänna medvetandet. I en intervju i SvD som jag läste om nu talade hon dock om saken mer i termer av att höja kvinnors självförtroende.