Trilling III: George Orwell

Det har blivit en del Orwell för mig på sista tiden. Jag läste Homage to Catalonia (1938) i julas. Och i en del människors ögon kan man säkert knappt kalla sig s-student om man inte har läst Burmese Days (1934), så den ligger i bokhögen här hemma sedan en tid tillbaka.

Det är alltså mycket passande med en Trilling-essä om samme man, och dessutom om just Hommage to Catalonia.

Homage to Catalonia är, enligt Trilling, "a testimony to the nature of modern political life", och förklarar:

In a politics presumed to be available [sic] to everyone, ideas and ideals play a great part. And those of us who set store by ideas and ideals have never quite been able to learn that, just because they do have power nowadays, there is a direct connection between their power and another kind of power, the old, unabashed, cynical force of power. [...] The extent to which Communism made use of unregenerate force was perfectly clear years ago, but many of us found it impossible to acknowledge this fact because Communism spoke boldly to our love of ideas and ideals. (s. 152)

Det utgör upptakten till en essä som inte handlar om Orwells bok så mycket som hans karaktär. Trilling beskriver Orwell som "a virtuous man [...] which is not merely moral goodness, but also fortitude and strength in goodness" (s. 155) En annan av Orwells dygder var, enligt Trilling, att han inte var ett geni, att han inte var en intellektuell. Istället var Orwell en jordnära person av ett enkelt slag som saknade en viss sorts sofistikation, och som just därför hamnade rätt i politiska lägen där så många andra hamnade fel, som i debatterna om man kunde ha hopp om att det skulle komma något gott ur Stalins styre, eller om fraktionskonflikterna på regeringssidan i spanska inbördeskriget. Trilling beskriver de intellektuella, de som var Orwells motsats, på följande sätt:

Those members of the intellectual class who prided themselves upon their political commitment were commited not to facts but to the abstraction. And to the abstraction they remained commited for a long time to come. Many are still commited to it, or nostalgically wish they could be. If only life were not so tangible, so concrete, so made up of facts that are in variance with each other; if only the good things that people say are good things were really good; if only the things that are pretty good were entirely good and we were not put to the everlasting necessity of qualifying and discriminating; if only politics were not a matter of power - then we should be happy to put our minds to politics, then we should consent to think!

Det som Trilling ovan beskriver är, tänker jag mig, en rätt vanlig bild av "intellektuella": världsfrånvända människor med en alldeles för naiv och idealistisk syn på politik, som lägger sig i saker de egentligen inte förstår. Det är i någon mån också min egen bild av den grupp jag själv räknar mig till. Även jag går någonstans och oroar mig för att en dag se ungefär lika löjlig ut som de som gav alldeles för mycket stöd till kommunistregimer på sjuttiotalet (fast för egen del vet jag ännu inte vad det skulle vara). Man får ju en del påminnelser om den saken

Trilling citerar vällustigt ur Orwells många förkastelsedomar över intelligentian, och landar i slutsatsen att "the contemporary intellectual class did not think and did not really love the truth" (s. 166).

Det var lätt att komma att tänka på vad Orwell själv säger i Hommage to Catalonia. I många av redogörelserna i den är han mycket noggrann med att understryka att han rapporterar ur sitt perspektiv, vad han har sett, och att det kan finnas fler sidor av saken som han inte känner till (och det tror fan det, för boken kom ju ut innan kriget ens var avslutat). Han betonar också hur mycket det betydde att han av rena tillfälligheter kom att slåss för POUM, anarkisterna, och därmed ta deras parti mot regeringen i republiksidans inbördes stridigheter. Detta verkar han, av tonen i boken att döma, ha varit ganska ensam om medan kriget ännu fortgick. Var anledningen till att Orwell tyckte som han gjorde att han "såg sanningen" i högre utsträckning än andra intellektuella? Nej, snarare hade han sett andra saker. Därtill återkommer flera gånger till att anarkisterna hade det svårt för att man inte hade några kontakter med nyhetskanaler i väst, och därmed inte kunde sprida sitt budskap. De västerländska intellektuellas svårigheter att "se sanningen" hade alltså mer att göra med att de inte hade tillgång till all information.

Kan detta generaliseras även till debatterna om Stalins styre? Den amerikanske filosofen Richard Rorty, som har skrivit mycket intressant om Orwell, verkar tycka det. I en av sina senare essäer "Honest Mistakes", drar han slutsatsen att Orwells ofelbarhet, som den ter sig idag, till stor del helt enkelt berodde på tur. Vi ska för all del vara tacksamma för att Orwell befann sig där han befann sig och skrev det han skrev men, menar Rorty, det finns ingen anledning att tillskriva honom någon särskilt kapacitet för att "se sanningen" eller att "face unpleasant facts". (Rorty har dessutom ett intressant kontrafaktiskt exempel om vad Orwell hade kunnat tänkas tycka om Vietnamkriget, och vad vi i så fall hade tyckt om honom idag. Läs gärna hela!)

Jag är inte tillräckligt kunnig i den tidens samhällsdebatt för att veta exakt när man bör ha vetat vad, så på frågan om Stalin passar jag. Men mer principiellt förefaller det klokt med en viss ödmjukhet när man har råkat "hamna rätt". Om inte annat för att det är lättare att omvända folk med den inställningen. Fast å andra sidan är det ju inte alltid det som är folks ärende.