Trilling I: Inledning, och förordet till "The Opposing Self"

Lionel Trilling är måhända ett något apart namn på en "socialdemokratisk idéblogg", men varför inte? Litteraturkritik av yppersta klass, och alltid med anknytning till frågor om politik, samhälle och moral. Trilling var liberal i ordets amerikanska mening. Ett annat vanligt epitet på honom verkar vara att han tillhörde den antistalinistiska vänstern. Många av hans texter handlar om relationen mellan individ och kultur, och hur detta tar sig uttryck i vissa litterära verk, framförallt i den anglosaxiska traditionen av "moral realism" (Jane Ausen, George Eliot, Henry James, E. M. Forster). Detta är det första inlägget i en förhoppningsvis lång och utdragen serie av sammanfattningar och kommentarer till hans kritiska och skönlitterära produktion samt till ett par böcker om honom.

Den första boken blir essäsamlingen The Opposing Self (1955), där jag börjar med förordet:

I förordet talar Trilling om det gemensamma tema som han i efterhand kan se i de essäer som samlats i denna bok: de behandlar "the idea of the self". Och då framförallt det moderna "self" som är intensivt sysselsatt med den kultur (culture) det lever i, dess verk, dess outtalade antaganden och värderingar, dess vanor, seder och vidskepelser. Varför är "the self" intresserad av "culture"? Jo, det var den nya tanken på att "the self" kunde vara ett fängelse:

Men began to recognize the existence of prisons that were not built of stone, nor even of social restrictions and economic disabilities. They learned to see that they might be immured not only by the overt force of society but by a coercion in some ways more frightful because it involved their own acquiescence. (x)

Trilling ger Hegel cred för att vara en av de första att ha upptäckt detta och sett de moraliska implikationerna: inte bara handlingen var viktig, utan också den handlandes egenskaper var centrala för att fälla moraliska omdömen. Det är inte bara en fråga om moraliska principer, utan även om "manner and grace". Enligt honom var detta bakgrunden till att Hegel gav konsten en så central roll i moralfilosofin.

For Hegel, art is the activity of man in which spirit expresses itself not only as utility, not only according to law, but as grace, as transcendence, as manner and style. He brought together the moral and the aestethic judgement. (xii)

Hegel, och Mattew Arnold (som enligt Trilling sa samman sak enklare) menade att "poetry can serve to bring to mind some notion of what is the right condition of the self - in general, and not merely when it is having the experience of poetry." (xiii)

Att säga att "manners" i betydelsen "vem man var" fick en större moralisk betydelse låter i förstone som en omvändning av hur jag har uppfattat filosofihistoriens bild av den moraliska utvecklingen: att vi har gått från konkreta moraliska bud, fast förankrade i den konkreta sociala verkligheten, till mer abstrakta principer som vi tänker på som i någon mening universellt giltiga. Fast det kan också syfta på en större känslighet för individualitet. Nåväl, fortsättningen kanske kan ge mer artikulation åt vad han menar.

Sedan kan man fundera på för vilka delar av samhället Trillings tes gäller, och vid vilka tidpunkter mer exakt. Det är ju frågan om väst på något sätt, men gäller det hela eliten (de som var bildade) eller något ännu mer snävt avgränsat skikt?

Den "surprise and elevation" som poesi sägs kunna ge, exakt i vilket avseende är det specifikt för den och inga andra erfarenheter? Den frågan har väl iofs inga konstteorier kunnat ge något vettigt svar på heller.