onsdag 6 januari 2010

Vad är kulturpolitik?

Tobias Harding har skrivit ett intressant konferenspaper (som nått mig via, som alltid, Copyriot), som säger några intressanta saker om varför kulturpolitik fungerar som den gör.

Frågeställningen i pappret är egentligen hur kulturpolitik bör definieras. Samtidigt hinner texten också kasta en del ljus över hur det kulturpolitiska fältet fungerar. Nu är teorin i pappret inte fullt lika fyrkantig som jag vill ha den, så därför ska jag själv försöka ställa upp den lite mer schematiskt.

Harding laborerar inledningsvis med tre definitioner:

(a) Kulturpolitik är det som kulturdepartementet sysslar med.
(b) Kulturpolitik är statens politik mot kulturområdet (med kulturområdet avses här ungefär sådant som kan kallas "estetisk verksamhet", ett begrepp man kan säga mycket om).
(c) Kulturpolitik är all politik som strävar efter att påverka kulturen i antropologisk mening.

Sedan går han vidare med en analys av förhållandet mellan (a) och (b), där huvudpoängen tycks vara att den explicita kulturpolitik som kulturdepartetmentet ägnar sig åt (a) legitimerar sig med hänvisning till estetiska värden, medan den övriga kulturpolitiken (b) inte berör sådant, utan legitimeras med hänvisning till demokratiska (Putnam!) och ekonomiska värden. I (b) ingår bland annat stödet till amatörkulturen och engagemanget i s.k. kulturnäringar.

Ett viktigt påpekande gäller konsekvenserna av att politik legitimeras med hänvisning till högre estetiska värden. Dessa värden är hämtade från det estetiska fältet, och ligger utanför politikernas auktoritet. Därför måste denna "estetiska" kulturpolitik präglas av "armlängds avstånd" mellan politiker och det kulturella fältet. Vad kulturpolitkerna har rätt att göra är möjligen att ändra om i de kulturella myndigheterna. Politiken kan aldrig på ett legitimt sätt lägga sig i kulturens (verkens) innehåll. Harding kommenterar:
Att ge sig in i sådana debatter [om kulturens innehåll] blir, paradoxalt nog, lättare för t.ex. skolpolitiker och integrationspolitiker, dvs. för politiker vars politiska auktoritet inte är lika beroende av erkännande ifrån [det estetiska] fältet.


Däremot, anmärker Harding, är det fortfarande så att nästan ingen betraktar upphovsrättsfrågor som kulturpolitik. Kulturpolitiker är inte aktiva i frågan, och piratpartiet har i sin tur aldrig varit i närheten av att disktuera kulturbudgeten.

Så, var går vi då härifrån?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar