Kapitlet ska alltså handla om förhållandet mellan ekonomisk globalisering och nationalstatens makt (och politikens, dvs. statens förmodar jag, ställning).
s. 35-36: MAI-avtalet som negativt ("politiken har trängst tillbaka för internationella kapitalintressen") och postivt (det gick ju att mobilisera för att stoppa det) exempel. (Det slår mig att jag skulle vilja läsa en History of International Treaties, eller något i den stilen. Var sådana förhandlingar öppnare förr (som i "början av 1900-talet")?
Hänvisningar till Wallerstein och världssystemteorin. Runt 1890 var världssystemet fullbordat och ska då (enligt andra, tycks det mig) ha fått kvalitativt nya drag:
Expansion och intensifiering av handel med varor mellan stater.
Utländska direktinvesteringar ökar.
Antalet transnationella (multinationella?) företag med transnationella produktionskedjor växer, och deras inflytande ökar.
Etableringen av elektroniskt sammankopplade finansmarknader, med ständigt ökande transaktioner, som till slut "utvecklar en egen slags dynamik" (vad?). (s. 37-38)
s. 38: Arrighis "systemcykler i kapitalismens utveckling" (från 1300-talet och framåt, vad ger det för definition av kapitalism?), dessa avslutas alltid med finanskapitalets dominans. Vad är en sådan "systemcykel"?
Hirst-Thompson nämns, men behandlas egentligen inte. Vad är kvalitativt nytt i vår tid, dvs. vad är globalisering?
Det pratas så himla mycket om strukturskiften och "nya faser", men väldigt lite om vad dessa skiften (som verkar vara något som sker i hela världen (hela systemet) samtidigt, eller i alla fall väldigt fort) består i.
Det framhålls att globaliseringen är en följd av politiska beslut på 1970-80-talen, inte en teleologisk nödvändighet. Detta är också jag benägen att tro.
Återigen refereras Castells, och återigen får jag inte något vettigt grepp om honom. Här sägs (s. 41): "Information har förvisso också tidigare utgjort ett betydelsefullt element i den kapitalistiska ekonomin, men det kvalitativt nya med den informationella kapitalismen är att produktionen, behandlingen och överföringen av information blir en källa till såväl makt som produktivitet." På vilket sätt har detta inte varit sant även tidigare i historien?
Utvecklingen av nationalstatens makt:
Här är globaliseringen ledande på minussidan: företagens ökade rörlighet har gett dem möjlighet att spela ut stater mot varandra, vilket leder till minskade skatteintäkter och minskade välfärdsutgifter. (Har det gjorts några beräkningar på dessa effekter för svensk del?) Sedan handlar det om det ökade inflytandet för överstatliga organisationer, mellanstatliga samarbetsorganisationer, multilaterala avtal (EU, FN, G8, OECD, WTO, IMF, Världsbanken etc.), etablerandet av en internationell rätt (regleringar av transaktioner över gränser, domstolar med gränslös jurisdiktion som kommer i konflikt med suveränitetsprincipen), kulturell globalisering och upplösning av den nationella kulturens gränser, framväxten av konflikter och problem som sträcker sig över dessa gränser (främst miljö)
Därefter fyra argument för nationalstatens fortsatta styrka: (1) Alltjämt stark (stärkt) kontroll över de territoriella gränserna. (2) Alltjämt många exempel på nationalism och nationella konflikter (T nämner Jugoslavien, skulle man kanske kunna säga Sydamerika också?). (3) De internationella avtalen och samarbetena kan ses som ett sätt att upprätthålla kontroll, inte förlorad sådan. (Gäller enl T i första hand Europa, Nordamerika och Asien. Men är det inte på väg även i Sydamerika och Afrika? Säkerligen långt mindre utvecklat, men i alla fall.) (4) Staternas våldsmonopol finns alltjämt kvar.
Återigen, det är förbaskat många utsagor om att saker och ting "skiljer sig på grundläggande sätt", men rätt få förklaringar av vad detta "grundläggande" är.
Lite mer sense: Globalt maktperspektiv. Senare års utveckling har inte på något enkelt sätt drabbat alla nationalstater lika. Att vara "interconnected" är inte detsamma som att vara "interdependent". I detta har fattigare länder missgynnats gentemot väst.
Rosenau: Världspolitikens två världar: en statscentrisk och en multicentrisk. Men analysen av konflikten av MAI-avtalet tycks mig snarast visa på att denna distinktion är rätt meningslös. Å ena sidan försöke politiska subjekt i den senare världen göra staterna till politikens objekt. De senare vidmakthöll sin subjektsstatus genom att en drog sig ur. Å andra sidan skriver Thörn att de kunde göra det genom stöd från aktörer från den multicentriska världen (NGOs). Men MAI-avtalet var väl knappast "en kamp mellan två världar"? Staterna var ju med i förhandlingarna helt frivilligt (även om Frankrike sedermera ändrade sig). Vad tillför det att tala om "två världar" snarare än olika typer av aktörer?
Sedan över till demokratins kris. Detta relaterar Thörn till fenomenet "marknaden som politisk aktör" - vilket mest verkar ha att göra med företagsvärldens diskursproduktion. Det nämns en Castell-tes om att upprätthållandet av statlig makt i flera fall har krävt en försvagning av demokratin. Det låter intutivt rimligt, men det vore intressant med en närmare analys. Detta utmynnar i en diskussion om alternativen (a) Demokratins återupprättande inom nationalstatens ram. Staterna tar tillbaka den makt de har förlorat och återupprättar en "keynesiansk välfärdspolitik" (vad nu det är - Keynes hade väl inte mycket att säga om välfärdssystem?) (b) Politisk globalisering. Stärkande av FN och det globala civilsamhället (INGOs, sociala rörelser).
Därefter FN, suveränitetsprincipen och insitutionen "mänskliga rättigheter" som janusansikten eller tveeggade svärd. Mänskliga rättigheter kan "nyttjas av båda sidor", typ (om det nu bara finns två sidor).
Summering: Globaliseringen har minskat den statliga makten. Men politiken har inte dött. Den kan också globaliseras, och som vissa händelser och organisationer och rörelser visar har också så hänt. I detta är FN-systemet en kanske inte hundra procent pålitlig, men ofta användbar allierad för de sociala rörelserna och deras strävan mot global demokrati.
Något man kan fundera på är i vilken mån de båda demokratiperspektiven egentligen säger emot varandra. Att stärka de demokratiska processer som styr nationalstaten behöver väl inte innebära att man till varje pris måste upprätthålla suveränitetsprincipen (dvs. statens rätt att besluta om allt)? Hur tar sig denna skillnad uttryck i praktiska politiska program?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar