Klas Gustavsson - Socialismens liv efter döden III

Kapitel 3: Marxismen i Disneyland

Till att börja med diskuteras politikens beroende av medier. En mening om McLuhan är helt fel. "Mediet är budskapet" är inte en historisk (diakron) tes, utan en teoretisk-begreppslig. Fast sedan handlar det om det hos McLuhan som också är historiskt.

s. 70-71: "Uppdelningen mellan basen och överbyggnaden markerar en tydlig gränsdragning mellan å ena sidan produktionen av varor, och å andra sidan samhällets kulturella och kommunikativa former. Förtrycket bottnade i produktionens uppdelning av människorna i olika klasser." Dessa distinktionen sägs "postmodernismen" inte acceptera. Men detta är väl också, precis som hos McLuhan ovan, en begreppslig fråga, inte en fråga om historisk förändring?

s. 72: "Postmodernismen är alltså inte, enligt Jameson, en ny kulturell genre eller stilart, utan den kulturella dominanten för vår samtida kapitalism. Vi lever helt enkelt i en postmodern kultur." Och vad fasen betyder det?

s. 72: Jameson definierar ju postmodernism som postpolitik (bortom ideologierna etc.).

s. 72: "Med den moderna filmens snabba och effektfulla berättarkonst gick publiken från att vara en kritisk granskare till en förströdd åskådare." Detta är en generalisering av närmast ofattbara mått. Som alltså antas vara orsakad av introduktionen av ett visst medium och en berättarstil. Var kultur- och mediekonsumtionen verkligen mer kritisk förr? Det vill jag se belägg för.

s. 73: "I det postmoderna samhället har kulturen helt förlorat sin integritet." Detta verkar handla om att "nu har kulturen (konstverken) blivit varor". För det första: konst har alltid köpts och sålts. Varför skulle Warhols Brilloboxar vara en händelse av stor, epokal politisk betydelse? För det andra: om vi diskuterar "den kulturella sfären" i snävare termer, så har väl denna på senare år snarast rört sig mot verksamheter som inte är varor?

s. 74-75: Referenser till brandingdebatten: Varför skulle nya teorier om marknadsföring ha bäring på analysen av produktionsstrukturer?

s. 76-77 Vad innebär att påståendet att märken är "utbytbara". Ché är inte "utbytbar" bara för att han är ett varumärke. Han bärs inte av vem som helst. Det uppfattas inte på samma sätt som att bära, säg, en fet D&G-logga. Hur menar han där?

På vilket sätt har vi sett en "förskjutning" från produktion till kommunikation, från tillverkning av varor till konsumtion av tecken? (s. 78) På vilket sätt är detta något mer än ett krångligare sätt att säga att "vi har mycket mer reklam idag än för, säg, 80 år sedan".

s. 79: "[B] skriver om hur tecknets politiska ekonomi verkar genom en dominerande kod. Om vi hos Marx var slavar under produktionen är vi hos B slavar under koden." Påminner om Foucaults maktbegrepp. Har inte postmodernism i betydelsen Foucault inneburit att vi börjat prata makt (säga ordet i alla fall) tills vi spyr. (I Fs tappning är det inget analytiskt begrepp längre, om det ens någonsin varit det.)

Tanke: "Postmodernister" kanske har haft en del att säga i akademiska diskussioner och kulturdebatter, men har haft något som helst inflytande över policy (till skillnad från, säg, nationalekonomer)?

(Rekonstruera Gs defintion av postmodernism.)

B talar alltjämt om "samhället" och "historien" som en totalitet på ett märkligt sätt, som borde vara förbjudet för honom, nu när de stora berättelserna är borta.

Överlag verkar det mesta som B säger inte behöva tas på särskilt stort allvar, att de poänger han ändå har är triviala, och Gustavsson (tycks det mig) ger honom alldeles för mycket cred. G tar t.ex. Bushs försök att vränga till FN-stadgans begrepp om krig som ett bevis på att det finns en viktig politisk sanning i Bs filosofiska subtiliteter kring begreppet "händelse", och i hans påståenden om att politik nuförtiden är något helt annat än det var förr. När var politik inte en strid om begrepps innebörd och vad saker och ting ska kallas?

Gustavsson konkluderar kapitel tre med "Det är lätt att kritisera Baudrillard för hans väldiga överdrifter. [...] Men problemet är att Baudrillard inte kan tillbakavisas med det självklara konstaterandet att han har fel. Det går nämligen inte att komma ifrån att han fångar en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust, som präglar vårt (post-)moderna samhälle." Detta är störigt på många sätt. Hur kan man tala om "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust" för oss som aldrig levt i något annat än det postindustriella samhället? Alla dessa tre begrepp (fragmentering, meningsförlust, postindustrialism) är ju visserligen beteckningar på processer. Men vad fasen betyder den här tesen egentligen? Att livet har blivit mer meningslöst de senaste 30 åren? Hurdå? Gäller detta alla människor? Alla i västvärlden? Eller bara intellektuella med hjärtat till vänster?

Å ena sidan är postmodernismen en intellektuell idéströmning om verkligheten och medierna, å andra sidan "en erfarenhet av fragmentering och meningsförlust", å tredje sidan en serie teorier om samhällsutvecklingen på senare år, å fjärde sidan tycks den (enligt Göran Greider, s. 90) vara ett hot mot vänsterintellektuellas tankeförmåga, å femte sidan är den "en cynisk attityd", möjligen kopplat till det andra. Har verkligen å ena sidan Daniel Bell och Manuel Castells, och å andra sidan Jean Baudrillard och Fredric Jameson så mycket med varandra att göra?